Kopia från facebook - Min 25-årsdag

Nu ni go'vänner skall ni få läsa om märkvärdiga tråkigheter med dagens datum:

Den 4:e december 1676 besegrade Karl XI danskarna i slaget vid Lund, nordens blodigaste slag. Cirka 9000 döda.

Den 4:e december 1990 föddes jag.

Den 4:e december 1993 dog Frank Zappa.

Den 4:e december 1994 begicks Stureplansmorden, där en skjutglad galning kom ihop sig med en dörrvakt och försökte reda ut det genom att skicka av en skottsalva rakt mot entrén. Fyra döda och ett tjugotal skadade.

Den 4:e december 2011 dog den brasilianske fotbollslegendaren Socrates.

Ett sådant olycksaligt datum kan man väl nästan inte göra annat än att dyka ned i flaskan, vilket är något i stil med vad jag har planerat. För att inte vara så negativ och tråkig så skall jag kalla supandet för födelsedagsfirande. Förhoppningsvis vaknar jag inomhus och i frihet... när jag nu vaknar, imorgon eller nästa vecka. Skål!

Kopia från facebook - Om brottarkungen Ivar Johansson

Ivar Johansson, polisen från Norrköping som bärgade hem tre olympiska guldmedaljer till Sverige, vilket är ett konststycke även Carl "Spartalejonet" Westergren har klarat av. Utöver de två så är det endast Alexander Medved (ukrainare/sovjet), Alexander Karelin (ryss) och Artur Tajmazov (uzbek) som knipit den ädlaste valören i de olympiska spelen tre gånger i mattkampen känd som brottning.
Men låt oss hålla oss till Johansson. 1947 gavs "Den stora boken om brottning" (vilken undertecknad betalade nästintill en dagslön för att få i sin ägo 68 år senare, men det var det värt, pjäsen på dryga tre kilo är en mycket fin volym som inte bara ser stöddig ut i bokhyllan utan även lämpar sig ypperligt för läsning) ut, en slags antologi under redaktion av Paul Brewitz, som också skrivit många av bokens kapitel. Ett av dem är kapitlet om brottarkungen Johansson och i det kapitlet återfinns följande meningar:

"Alla tiders brottarprestation levererades sedan av Ivar i Los Angeles-spelen 1932, då han efter att ha hemfört olympiska guldmedaljen i fri-stilens mellanvikt fick avstå från att kliva upp på segerpallen och i stället krypa in i bastun och banta bort nära 5 kilo för att till följande dags vägning komma ner i grekisk-romerska stilens weltervikt. Även där blev guldpengen Ivars, och en tredje medalj av den ädla metallen fick han i slutet av året, nämligen Sv. Dagbladets guldmedalj till årets bäste svenska idrottsman."

Två OS-guld inom loppet av ett par dagar. Gör om det Zlat... öhm... Sjöber... nja... Stenmark kanske?
Äh, gör om det den som kan!

 

Kopia från facebook - Francois Villons "Ballad mot Frankrikes fiender"

Över internet och sociala medier syns bilder på Paris, Eiffeltornet, trikoloren, gråtande ögon och andra kondoleanser till Frankrike och dess huvudstad. Deras fiender förvarnar om att det här bara är början och uppmanar enligt källor till fler attacker. Om deras fiender skrev medeltidsskalden Francois Villon, i översättning av Axel Österberg, "Ballad mot Frankrikes fiender":

Må han bli mött av djur som sprutar eld
- minns Iason som Det Gyllene Skinnet tog! -
bli som Nebukadnessar sju år ställd
som en oxe på en äng, det passar nog.
Så svårt som Troja inför nederlaget
han måste också se och tappa slaget,
och liksom Tantalus han borde sen
i underjordens dy bli sänkt igen
och plågas liksom Job en dag i sänder.
Ett fängelse jag också unnar den
som önskar ont åt franske kungens länder.

I månader på huvut (sic!) i en damm
djupt borrad ner i gyttjan skall han stå,
till turken säljas och till egen skam
där som ett dragdjur framför vagnen gå.
I tretti år han må som Magdalena
gå utan linne och sitt hjärta rena,
må svinet som Narcissos varda dränkt
och i sin borst likt Absalon bli hängt
om det ej hängt sig själv, som ofta händer
och Judas gjorde. Den skall straffas strängt
som önskar ont åt franske kungens länder

Och om Octavii dagar återkom
smält guld till läskedryck han genast får
och mellan kvarnens stenar malas som
han blev, vårt gamla helgon Saint Victor.
Han kunde också släpas runt i haven
likt Jona, i en valfisks buk begraven.
Han må bli bannlyst, nekad solens ljus
och Venus nöjen i sitt eget hus.
Ty inget nådens ljus Vår herre tänder
för denne ynklige och klena lus
som önskar ont åt franske kungens länder.

Envoi
Prins, Eolus må bära bort hans kropp
till Glaukos rike, upp till alpens topp.
Vad rör det sedan mig vad honom händer!
Den är ej värd att äga frid och hopp
som önskar ont åt franske kungens länder.

Billy Meiers profetior

Schweizaren Billy Meier är förmodligen ganska okänd, och för dem han faktiskt är känd så är han det nog främst för sina påståenden om att ha sett UFO:n och annat svammel. Men vi bortser från det för en stund, med anledning av det som pågår i Paris för stunden.

1981 skall denne Meier dels ha förvarnat om att ebola i det tredje millenniet kommer ge upphov till stor oro världen över och att Frankrike, i kölvattnet efter stor invandring, kommer att braka samman inifrån med fundamentala islamister som katalysator och angripare från öster. Attacken mot Charlie Hebdo i januari var Al-Qaida om jag minns rätt, och attackerna som går på nyheterna nu har väl inte fått någon avsändaradress ännu, men jag skulle inte bli förvånad om det kom från samma håll... Det om det av Meiers profetior som sedermera slog in. I samma veva som han förutsåg dessa saker skall han ha förvarnat om att Ryssland kan komma att föra krig mot Skandinavien, att Sverige och England kommer att få uppleva inbördeskrig eller inbördeskrigsliknande tillstånd...

Bekantskapen med Meier och dessa påstående sprang jag över i oktober 2014. Jag avfärdade det inte helt och hållet, men höll mig reserverad då jag inte fick några källor utan endast hade hörsägen att förlita mig på. Att Meier skulle visa sig vara en kuf - när jag sökt efter info om honom - som sett UFO:n och snackat med utomjordingar gjorde inte att jag blev mer övertygad om att det var tillförlitliga uppgifter, snarare tvärtom. Jag har fortfarande inte några källor, trots att jag letat efter detta, vilket förvisso är svårt då det mesta av hans material återfinns på tyska som jag inte behärskar särskilt väl. Men ebolan var ju ett faktum redan då och nu har vi ett, gissningsvis två, terrordåd under islamistiska standar i Paris att skriva in i facit också. De flesta verkar dessutom vara rörande överens om att det kommer mera. Vi får se om han får rätt, den gode Meier... om han nu har hävdat det som tillskrivs honom, så klart.

Kopia från facebook - Ur Birger Vikströms avhandling "Den svenska människan"

Det här med svenskhet och att vara svensk va... Hur författaren Birger Vikström - vagabonden och grovarbetaren som föll av pinn som 38-åring 1958 efter ett hårt leverne - hade ställt sig i frågan kan vi troligen bara spekulera i, men han hade nog i sin tankeslum berört ämnet då han skrivit "Den svenska människan" (utgiven -59) som han med snitsig ironi kallar för "avhandling". Det är en bok fylld med humoresker.

Den svenska människan har han delat upp i tre huvudkategorier:
1 - Den egentliga människan (statsråd, tjänstemän, medie- och kulturgiganter).
2 - Den vanliga människan (knegare).
3 - Den obehövliga människan (poeter, musiker, författare, vandringsfolk).

Jag, som vanlig människa och i detta nu vilande på en soffa, tänkte återge stycket "Vanlig människa vilande på en soffa":

"En av Den vanliga människans käraste sysselsättningar är att efter dagens arbete, liksom även vid andra tillfällen, vila ut på en riktig och hederlig soffa.
    Emellertid håller de hederliga sofforna i vår tid på att försvinna ur marknaden. Utan tvivel beror detta på att forna tiders möbelsnickare inte längre verkar mitt ibland oss. De fantasifulla stolkonstruktörerna och soffkonstnärerna, som fyller våra rum med den ena tingesten underligare än den andra, är i stället så mycket aktivare. Att få dem att upphöra med sin verksamhet har dessvärre visat sej vara omöjligt och den gamla hederliga pinnsoffans slutliga ändalykt är väl därför bara en tidsfråga.
    Och ve oss då om vi drabbas av gikt och inte längre är så spänstiga som i vår ungdom. Fastnar vi i det läget i en modern möbel så är vi sålda om inte hjälp anländer inom rimlig tid."

Illustration av författaren.

 

Kopia från facebook - Gunnar Sträng

Gunnar Sträng lär ha sagt:

"Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel."

När han skall ha yttrat denna mening vet jag inte, men 1975 så tog det mindre än fem minuter i TV-intervjun jag länkar åt dig käre läsare (om du nu har så tråkigt att du vill fördriva tiden med 30 minuter högst inaktuell svensk politik, med en minst lika inaktuell politiker), innan herr Sträng sade "all right" där han lika gärna kunde sagt "Nåväl". Ett annat snedsprång av denne man var väl när Astrid Lindgren åkte på att betala mer än 100% i skatt och skrev Pomperipossa i någon slags protest mot detta, vilket Sträng viftade bort och menade att Lindgren inte kunde räkna. Palme gav henne dock rätt till slut.

Men vi håller oss till herr Sträng. Han växte upp i en tid då en medelstor kommun kanske sköttes av tre-fyra personer och sekreteraren hade kommunens alla pengar hemma i kökssoffan, där kommuninvånarna odlade sin egen potatis och själva konserverade sin mat, där varje yngling fått växa upp med att snickra och skruva med motorer och därför höll efter sina egna hus och bilar, där man sparade till det man skulle köpa, där statens mediemonopol var närmast totalt och där småfurstarnas ord var lag. Nu är jag inte inläst på Sträng personligen och var han tog avstamp och blev skolad till finansminister har jag inte en blekaste aning om, men dagens politiker är nog glada att en karl av hans kaliber inte är med i matchen. Hans pondus förefaller ha varit naturlig och han stressade inte upp sig när han skulle svara på frågor. Han redogjorde lugnt och sakligt för sin syn på saken, förklarade bakomliggande orsaker och vad som var möjligt att göra, eller inte göra, samtidigt som han blev hårt pressad av dåtidens frågeställare. Och hans språkbruk är en klass för sig. Han gör sig inte sämre i de debatter jag har haft förmånen att se honom delta i. Visserligen är det svårt att för mig som inte var helt född när det begav sig sitta och bedöma hur han var som politiker, eftersom jag inte var där och levde i det samhälle som han var med och styrde. Men jag får nog glädjas åt honom, Gösta Bohman och andra hedersknyfflar att de slipper se eländet vi dras med idag, där statsministern knappt kan säga en hel mening utan att staka sig på orden eller säga fel...

 

Kopia från facebook - Lite Bibeln...

Bibeln har i århundraden tillhandahållit en symbolvärld kring vilken vi knutit en gemenskap i Sverige, Europa och stora delar av världen. I förstnämnda geografiska område fjärmar vi oss och det gärna under förevändningen att Bibeln är en fantasibok som står uppstyltad på diverse amsagor. Man tycker sig sakna bevis och ratar således hela stycket. Men jag har ofta frågat mig om man verkligen måste se den som en faktabok, som skall tolkas på orden? Behöver man ens ha en övertygad tro på Gud för att finna glädje i det rika kultur- och litteraturarv vi har fått i Bibeln? Tusentals år av livsinsikter och människoöden står nedtecknade i den så kallade heliga boken. På sina ställen är det rent av bisarrt. Som exempel på det tänker jag framhålla det 19:e kapitlet i Första Moseboken, det om hur herren låter förstöra de båda syndastäderna Sodom och Gomorra men frälser Lot och två döttrar. Tro inte att ni slipper undan ett citat. Hela kapitlet klarar ni er undan, men verserna 30-38 får ni här nedan. Lot och hans döttrar har flytt undan förstörelsen av Sodom och Gomorra, lämnat Soar och begett sig upp i bergen. Versnumren utelämnar jag för enkelhetens skull:

"Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: ”Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: ”I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter."

(Finns också i tecknad version i bifogad länk)

 

Kopia från facebook - Ur Ingemar Norléns "Jakten på Johnny Bode"

Krigstid, 40-tal, Sverige. Protagonisten, den från hjärtat av västgötaslätten (Falköping) sprungna kompositören och sångaren Johnny Bode, som gjort sig totalt omöjlig i den svenska nöjesbranschen efter en lång rad lögner, bedrägerier och stölder med åtföljande rättegång i vilken han förklarats sinnessjuk och dömd till vård, planerar att anträda en ny verksamhet:

"En dag kom det ett brev till tre svenska vapentillverkare. Schlagersångaren, nyligen utkommen från sinnessjukvård, begärde uppgifter om priser och leveranstider. Husqvarna vapenfabrik fick frågor om handeldvapen, Bofors om kanoner och Landsverk, sedermera Kockums, om stridsvagnar. Allt artigt undertecknat Eder Johnny Bode.
    Det dröjde inte många dagar förrän polismakten knackade på Johnnys dörr. Konstaplarna lade fram kopior av hans skrivelser och undrade vad i all sin dar han menade med detta? Vilka var hans uppdragsgivare? Var det främmande makt?
    Johnny förklarade att han hade kommit i kontakt med ett par svenska direktörer och en äventyrlig adelsman (Douglas Hamilton) som sysslade med bland annat vapenförmedling. Dessa hade sagt att man kunde bli förmögen genom att förmedla vapen mellan länder som befann sig i konflikt.
Enligt Johnny hade kumpanerna erbjudit honom att agera som mellanhand. För detta skulle han få en rundligt tilltagen provision. En mycket seriös historia. Vapnen skulle skickas till judarna i Palestina för att användas i kampen mot den planerade delningen av landet.
    Till de förbryllade poliserna sade Johnny:
- Detta är väl inte märkvärdigare än att skicka efter noter på postorder..."

(Ingmar Norlén - Jakten på Johnny Bode, 2003)

Kommentar som bifogades till inlägget efter ett par timmars läsning, den 2 november 2015 kl 00:36:

Krigstid, 40-tal, Oslo, Norge:
"I centrala Oslo kom Johnny vinglande på en lånad cykel. En grupp hirdmän skrattade och pekade finger åt honom och ropade: Varför cyklar ni så konstigt?
   Johnny bromsade, satte ena foten i gatan och svarade:
- Det är väl för att det är något fel på styret i det här landet!"

Detta står på sidan 99. Fortsätter det så här så lär jag nog ha citerat halva boken innan jag når pärmen på andra sidan.

Kopia från facebook - Allsvenskans upplösning och lite Cidden

Allsvenskan, som jag i normalfallet inte är ett dyft intresserad av, skall avgöras idag. Inlägg om hur det går i matcherna duggar tätt och GP:s förstasida tillhandahåller flera länkar om matcherna och det som följer runtomkring. Jag har förstått att det står mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping, med knappt försprång för Norrköping, men likväl en ytterst jämn slutspurt. Jag vore inte mig själv om jag inte följde upp dessa slöa rader med något vassare ur litteraturens värld, och lämpligt nog handlar det om fotboll, om än på något lägre nivå. Författare är Bengt "Cidden" Andersson och stycket har han valt att kalla "Guld och inget" och återfinns i hans bok "Hela bollen ska ligga still" från 1991:

Vi
vann matchen.
Vi
vann serien.
Med en poäng mer
än tvåan
vann vi guldet.
Vi
tar steget upp i div 5.

För tvåan
börjar en ny omgång
från noll.

Kopia från facebook - Ur Dorothy Parkers "En enda ros"

Jag skaffade facebook för någon månad sedan efter ett års frånvaro, vilken jag var övertygad om att jag aldrig skulle återvända ifrån. Nu blev det däremot så, och det här statusfältet där man kan skriva olika saker tycker jag är extra roligt. Det ökar viljan att stanna kvar; det känns ju faktiskt mycket bättre när det är någon poäng med min medverkan. Som jag berättade för dig igår, kära läsare, så fick jag hem en bok av Dorothy Parker. Den grep mig omgående. Don Quijote, Svejk, Tjitjikov och de andra av litteraturens hjältar som jag följer med stor förnöjelse fick raskt maka på sig, likt en idrottshall för en flyktingförläggning, och jag kan naturligtvis inte hålla mig från att dela med mig av det jag själv finner så stor glädje i att få läsa. Likt A.E. Housman romantiserade hon självmordet och snarare gratulerade den som fick lämna i förtid än beklagade någon sorg. Ironiskt nog levde de båda en full mansålder och dog på naturlig väg. Jag är inte helt säker på vem som står för översättningen, men troligen K. Hallén eller U. Florén. Om raderna är ett brottstycke ur eller en hel dikt är obekant, men titeln är "Resumé":

"Rakblad gör ont;
floder är våta;
syror ger fläckar;
av gift får man kramp.
Pistol är förbjudet;
snaror går av;
gas luktar illa;
man kan lika gärna leva."

Lyfter på hatten och beundrar tappert buren smärta...

Kopia från facebook - Tillskott i bokhyllan

Innevarande kalenderdatum valde någon dåre, förmodligen brevbäraren, att kasta in ett paket genom mitt brevinkast. Det var alltså inget stort paket, som du min läsare säkert begriper, utan så pass att det gick in genom brevinkastet utan större besvär. Oaktsamt kan tyckas, då jag skulle kunnat snava över det, ramla framlänges och slå huvudet i garderoben någon meter innanför dörren och kanske slagit mig så illa att skallen spruckit och allt blod runnit ut. Nu gick det, tack och lov, inte fullt så illa. Jag noterade att paketet låg på dörrmattan och så snart arbetskläderna blivit omsorgsfullt inhängda i nyss nämnda garderob så öppnade jag det. Det innehöll boken "En enda ros" av Dorothy Parker, i översättning av Kerstin Hallén och Uno Florén. Jag låtsades inte om att jag har alldeles för många halvlästa böcker här och var i mitt hem, utan började genast bläddra bland novellerna och dikterna som det nytillkomna tillskottet till bokhyllan innehöll. Min vana trogen skall jag dela med mig av något läsvärt, vilket är ett kort stycke vers som på svenska kallas "Fristad" (originaltitel anges ej) ur Parkers "Death and Taxes". Mycket nöje:

Mitt land är tomt, och ingen kvar
av alla människor jag kände.
Det doftar ljuvt av rök som drar
från broarna jag brände.

Kopia från facebook - Ur Bertil Schütts "En skuggboxares memoarer"

"[...] till himlens salar anlände en kerub med dagens sensationer från jorden. Han spikade fast löpsedeln på det svarta korset och flaxade bort till den nyfikna änglaskaran.
- Här var det färska nyheter från jorden.
Änglaskaran skred fram till träkorset och läste på löpsedeln.
EN SKUGGBOXARES DÖD.
Slog ut sig själv." - Bertil Schütt - En skuggboxares memoarer.

För omväxlings skull så har jag nu skrivit upp bokcitatet Före mitt sedvanliga svammel som brukar föregå textstycket jag fastnat för. Bertil Schütt är storebror till en viss Roland Schütt, som kanske är mer känd än sin bror och det genom sin självbiografiska bok "Kådisbellan". Som i sin tur troligtvis är mer känd på grund av filmen med samma namn, som baserats på boken, från 1993, i regi av Åke Sandgren med roller av bland andra Stellan Skarsgård, Jesper Sahlén och Ernst-Hugo Järegård. Vad de båda bröderna gör idag är för mig obekant och jag känner ingen övertygande lust att ta reda på detta. Låt oss hoppas att de båda lever, annars sitter de nog under varsitt parasoll i Palestinas apelsinlundar och skrattar åt jordelivets bekymmer...

Kopia från facebook - En till Gullbergare

Dagen till ära så tänkte jag att vi river av en Gullbergare till, ur samma verk som innan (Ensamstående bildad herre):

"O nätter, då vår ande är spion!
Förbindelse har över djupen spänts
- men allt blir tyst på andra sidan bron:
härolden prövar ej sitt instruments
ton!

Adjunkten Örtstedt, bräcklig som ett rö,
förhindrades en kväll att somna lugnt
av herrn som kommit från pokal och mö
hem i sin bostad ovanför adjunkt
Ö.

Strax före tolv tog herrn i sitt gemak,
förgätande att Örtstedt var nervös,
av sig en sko och slängde den med brak
i samma golv som var adjunktens Ö:s
tak.

På nästa sko låg Ö. till ljusan dag
i väntan: men vivörens sovrumsgolv
var tyst som bottnen i en sarkofag,
alltsedan klockan slagit sina tolv
slag.

Ej värsta oljud skulle Örtstedt så
ha stört som denna uteblivna ton.
Herrn sov däruppe (man kan lätt förstå,
i vilket tillstånd) med den andra skon
på."

En dag som idag går mina sympatier till vivören...

Illustration av Torvald "Salon" Gahlin.

 

Kopia från facebook - Ur Jaroslav Haseks "Soldaten Svejk"

Tjeckoslovakien var ett land som numera är delat och då utgör två länder. Lustigt nog heter de två länderna Tjeckien och Slovakien. Hur som så spolar vi tillbaka till den tid då de båda länderna fortfarande var ett och samma, det vill säga Tjeckoslovakien. I dess huvudstad Prag föddes på 1880-talet författaren Jaroslav Hasek, vars kändaste verk är det om "Den tappre soldaten Svejk". Josef Svejk är en olycksalig själ, men på tok för munter för att begripa det själv. Han anses dessutom vara sinnessvag. Förutom det så lider han utav reumatism. Hans öde utspelas vid tiden för det första världskriget, och knappt hinner Franz Ferdinands lik kallna innan Svejk glappat lite överfriskt med käften och spärras in. Det bekommer honom inte det minsta, i cellen finns ju kamrater och mat får de. Värre var det förr, då spanska stövlar och andra tortyrredskap var förekommande. Han förpassas strax vidare till dårhuset vilket i Svejks tycke är ett alldeles förträffligt ställe; man kunde vara vad man ville! Hävdade man att man var Kejsare så köpte alla det... Det dröjer dock inte länge innan han sparkas ut därifrån och efter några turer får han till cellkamrat en djupt bedrövad kanslitjänsteman, fader och vällusting, som i fyllan och villan ställt till det så illa för sig att han nu sitter inspärrad för dryckenskap och osedlig vandel. Och nu, kära läsare, så vill jag inte att du skall känna dig lurad, men jag tänkte låta skriva av ett stycke ur samtalet som tog fart mellan Svejk och hans olycklige cellkamrat, och det i all välmening då jag själv fann stort nöje i det. Vi hoppar in där tjänstemannen beskriver hur aftonen för hans olycka utspelat sig, då han firat namnsdag med sin avdelningschef:

"- Kort och gott, fortsatte den olycklige underordnade till den chef som firat sin namnsdag så storartat, då vi varit i ungefär ett dussin av dessa olika vinstugor, märkte vi att vi tappat bort chefen, fast vi bundit fast honom i ett snöre och lett honom efter oss som en hund. Så gick vi tillbaks igen för att söka honom, och så småningom försvann den ena efter den andra av oss, tills jag slutligen hamnade ensam på ett av nattkaféerna på Vinohrady, en mycket anständig lokal, där jag tömde en likör direkt ur flaskan. Vad jag sen gjorde, det minns jag inte, jag vet bara, att då man förde mig hit, hade de båda konstaplarna här på polisstationen redan rapporterat, att jag druckit mig full, uppfört mig oanständigt, klått upp en dam, med min pennkniv skurit sönder en främmande hatt, som jag petat ner från rockhängare, kört ut damkapellet, i allas närvaro beskyllt hovmästaren för att ha stulit en tjugokronorssedel, slagit sönder marmorplattan på bordet, som jag satt vid, och med avsikt spottat i en kopp svart kaffe, som tillhörde en obekant herre vid grannbordet. Mer har jag inte gjort, kan åtminstone inte erinra mig, att jag ställt till med något annat. Och tro mig, jag är den ordentligaste och intelligentaste människa, som inte tänker på något annat än sin familj. Vad säger ni om det här? Jag är ju ingen förbrytare!
- Hade ni mycket arbete innan ni fick sönder marmorskivan? frågade Svejk intresserad i stället för att svara, eller krossade ni den med ett slag?"

Ja, det var ju precis vad jag också funderade över...

Kopia från facebook - Ur Sture Linnérs "Solglitter över svarta djup"

Brottning är någonting jag sysselsatt mig med i lite drygt ett års tid. Brant sammanfattat så har jag kastats runt som en våt trasa och pinats i djupa svettpölar. Kort sagt fått stryk. Av småpojkar på 13 år och veteraner på 50+. Men det är visst och sant: ger man sig in i leken får man leken tåla. Brottningen har, liksom boxningen, anor från det antika Greklands olympiader. Då såg den annorlunda ut. En envig utkämpades stående och den förste av de två deltagarna att kasta den andre till marken tre gånger utan att själv tappa fotfästet vann. Den moderna brottningen i liggande ställning förekom däremot i pankration, vilket är en allkamp som kan liknas vid en kombination av thaiboxning och fristilsbrottning. Om du fortfarande läser, min läsare, så skall du få ta del av Homeros skildring av en pankrationskamp mellan Aias och Odysseus (Odyssevs) ur självaste Iliaden. Tro för den sakens skull inte att jag har läst Iliaden, för dessa rader har jag sprungit över i "Solglitter över svarta djup (Pindaros segerdikter - idrottspoesi om liv och död)" av Sture Linnér, som i sin tur förmodligen har hämtat dem ur Iliaden:

"Gördlade trädde de båda ut i åskådarringen
och tog ett stadigt grepp om varann med kraftiga armar.
Taksparrar liknade de som en timmerman hopfogat skickligt
högst upp på huset till skydd mot häftiga stormvindars angrepp
och deras ryggar knakade högt när seniga muskler
pressade länge och hårt, i strömmar lackade svetten.
Svullnande bulor slogs upp i mängd på sidor och skuldror,
strimmigt röda av blod, men de fortsatte okuvligt kampen,
lystna att segra och vinna som lön den konstfulla kitteln.
Dock var Odyssevs inte i stånd att fälla sin motpart
Och inte Aias heller, ty hård och seg var Odyssevs.

Aias försöker lyfta Odyssevs
men ej hade denne
glömt sina knep - med en spark i knävecket fällde han Aias
som föll till marken på rygg, och själv stöp den listige också,
ovanpå Aias' bröst. Publiken såg på med förundran.
Bägge reste de sig, och Odyssevs skulle nu lyfta,
men det var knappt han alls kunde rubba den andre ur fläcken.
Plötsligt satte han krokben och då ramlade båda,
famnade om varann; i damm blev kropparna höljda.
De skulle strax rusat upp igen för ännu en omgång
om inte Pelevs' son trätt fram och avbrutit matchen."

(Bildkälla: Uffizierna, Florens)

 

Kopia från facebook - Francois Villons "De goda lärdomarnas ballad"

Eftersom jag tycks ha nischat mig med att skriva av textstycken jag springer över här och var så tror jag nog att jag fortsätter på den inslagna vägen. Denna kväll är det Francois Villon som skall få den stora äran att bli citerad i mitt facebookflöde. Kort om Villon kan sägas att han var en skald i 1400-talets Paris, där han tumlade om på bordeller, krogar, gator och torg. Stycket jag tänker citera är en ballad, tagen ur "Det stora testamentet" som Villon skrev i sin fängelsecell i väntan på avrättning genom hängning efter att ha varit inblandad i ett knivmord. Han benådades av Ludvig XI på dennes kröningsfärd, men förvisades från Paris, och därefter försvinner han ur historien. En vedertagen teori tycks vara att han trasslade till det för sig på nytt, och hängdes på annan ort där mantalsskrivningen inte var lika noggrann som i Paris. På så vis skall han obemärkt ha smitit under historieskrivarnas synfält och ut i evigheten. Men låt oss lämna det därhän och läsa "De goda lärdomarnas ballad", i tolkning och översättning av Axel Österberg:

Sälj avlat, eller du kan vinna
på spel med fiffigt märkta kort,
förfalska mynt tills du får brinna
på jorden som på annan ort,
svär falskt som många andra gjort
och gå som rövare på skogen.
Det nyttar ändå inte stort.
Allt går till flickorna och krogen.

Slå på cymbaler, gyckla, rimma
som narr i utklädd ynkedom
och spela flöjt och skryt och stimma,
låt tungan klappra mot din gom,
var ömsom bov och ömsom from,
till alla narrspel redobogen
- din ficka blir dock lika tom.
Allt går till flickorna och krogen.

Ett sådant liv dig inte frestar?
Att plöja är dig mera kärt?
Så rykta mulor då, och hästar,
om intet annat du har lärt.
Du inser snart vad det är värt,
du vet vid slagans gång på logen
det öde som är dig beskärt:
Allt går till flickorna och krogen.

ENVOI

Tag byxa, jacka, allt det där,
till ockraren, så väl förtrogen,
ge också skjortan som du bär.
Allt går till flickorna och krogen.

Kopia från facebook - Hjalmar Gullbergs "Adjunkten undervisar"

Hjalmar Gullberg har legat sänkt under jord i ett halvt sekels tid, men hann under sin livstid skriva ihop lite läsbart material som han lämnade åt eftervärlden. "Ensamstående bildad herre" heter ett av de verk han författade, vilket är en tragikomisk diktsamling om adjunkt Örtstedt. Innevarande kalenderdatum har jag mellan turerna till tvättstugan låtit mina ögon vila sig mot de lättflytande versraderna samtidigt som skrattkonvulsionerna nästan tvingat mig att lägga av. I början till slutet av boken så dyker det upp något, som dels hejdar mitt gapskratt, och som lika gärna skulle kunna vara skrivet idag, i kölvattnet av alla Pride-parader, "hen" och det tredje könet som det gapas efter i vissa kretsar. Utan att göra politik av det hela eller framföra någon ståndpunkt så tar jag mig friheten att dela med mig av det jag fick nöjet att läsa under rubriken "Adjunkten undervisar". Illustration tecknad av göteborgaren Torvald "Salon" Gahlin, som för sin del trillade av pinn 2006. Trevlig läsning tillönskas den som vill:

Den Goethedikt jag anbefallt er
är inte bara skön men sann:
"Och dessa himmelska gestalter
ej känna kvinna eller man."

Om könens kamp vill jag ej tala,
om hur de hetsas mot varann,
men om en färgrik regnbågsskala,
spänd över kvinna, över man.

Dess mångfald speglar solens renhet;
men två är två, och ingen kan
på jorden skapa mångfald-enhet
av motsatsparet kvinna-man.

Så klyvt, så enkelt sönderrivet,
som i vår djurvärld det går an,
är alltså inte andelivet,
att där finns kvinna blott och man.

Och nu förstår ni diktarsynen:
poeten, vänd mot himlen, fann
som högsta väsen androgynen,
syntés (sic!) av kvinna och av man.

 

Rivarens funderingar

När jag ändå dagen till ära sitter och skriver av gamla poeters verk så tänkte jag att jag kunde lägga ut något jag själv har skrivit också.

Igår kväll skrev jag en dikt som på många sätt handlar om mitt jobb som rivare. Jag trivs med jobbet i allt väsentligt men ser det inte som ett framtidsyrke, såvida jag inte glider in på håltagning vill säga. Om veckorna går jag långa stunder och längtar efter fredagen, som alla andra knegare. När fredagen väl kommer så tar det inte lång stund innan jag tycker att helgen är för lång och vill tillbaks och jobba. Visst är det marigt när det tar emot, men å andra sidan så upplyftande när det flyter på. Jag älskar att jobba, men det är en hatkärlek. Hur som helst. Jag har valt att kalla den för "Rivarens funderingar" och den följer här nedan:

Den långa helgen är över,
och en utvilad rivare åter i tjänst.
Här skall ryggen brytas för att lyfta klöver.
Än går det lätt, med ungdomens spänst.

Jag lyssnar till borrstålets sång,
i takt med släggornas klang.
Kanske står jag här någon gång,
och undrar vartåt ungdomen sprang?

I byssjvärmen får jag höra sagor
om lumbago, stendammslungor och diskbråck,
ischias och andra vedermödor.
Nåväl, jag blir i alla fall inte tjock...

Hur kommer jag minnas den tid,
då bilorna dånade och svetten rann?
Kanske som ett inferno eller den ljuvligaste frid.
Men på fakta är min sanning ställd: jag gör det jag kan.

Onda tankar - Av Dan Andersson

På min fritid brukar jag träna brottning. Det hade jag tänkt att göra idag också, men dessa planer är inställda. Idag är en dag för läsning och vila. Känner ingen övertygande lust att flyga runt över en brottarmatta och bada i svettpölar, även om få saker är så tillfredsställande som just det. I samband med att jag fattade beslutet att jag vilar idag så tog jag fram Dan Anderssons "Samlade dikter" ur bokhyllan och började läsa ur "Kolvaktarens visor". Den gamle svedjefinnen var något speciellt, och lämnade ett synnerligen rikt arv efter sig med tanke på att han dog som 32-åring.

Onda tankar:

Att vara skald, profet, och nödgas bo på gatan,
och aldrig veta när ens strid tar slut,
det är väl dock att slåss med själva satan -
och himlen vet väl knappt hur länge man står ut.

Det blir till trots, det kan bli blod och tårar,
bli knytnävskamp i kväll och död i morgon dag,
men aldrig får det bli till sorg och kvinnfolkstårar -
jag är dock intet barn och ingen kvinna är jag.

Och detta kallar jag att fiska hela natten
och aldrig få till lön ett enda litet grand,
att färdas utan ljus på stora, mörka vatten,
men aldrig, aldrig se den minsta skymt av land.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,
då blev det väl min lön att fredligt ligga där -
då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,
det är väl dock min rätt att vara den jag är.

Jag gör en Dante

Hade skrivit ganska långt och i mitt tycke bra på detta inlägget men så skulle självklart Blogger kuka ur och allt gick åt helvete, så ni får helt enkelt klara er utan min magnifika inledning. Känns det surt så finns det ett kryss uppe i högra hörnet eller en knapp under pekskärmen att trycka på.

Hur som helst tänkte jag härma världens mest missunsamma författare någonsin, som ju alla vet namnet på. Just precis, Dante Alighieri. Han kunde, i alla fall i Vita Nova (det enda jag har försökt läsa med honom), inte låta läsaren få behålla vare sig tolkningsföreträdet eller tolkningsutrymmet, utan sönderdelar varenda ballad, sonett eller dikt eller vad han nu kallade eländet för i ett antal olika delar, därefter skrev han läsaren på näsan hur det skulle tolkas.

Jag tänker här nedan göra något liknande med min dikt "Istället för mail - Till stormen". Den skrev jag i samband med en ekonomisk kris som jag beskrivit i något inlägg tidigare. Tror det är inlägget som föregår detta till och med. För den som undrar hur mina tankar gick så kan det ju vara intressant att läsa, men jag skriver det mest för att jag själv skall komma ihåg hur jag tänkte när det begav sig. Då kör vi... och börjar Blogger kuka ur den här gången så släcker jag ner hela memoarsamlingen (det här är ingen "blogg" och kommer aldrig bli, det är det bögigaste ordet i världen efter "fika").

"Skeppet guppar långsamt fram
Omkring mig ser jag ett dunkelt hav
Vid horisonten börjar mörka moln anta form"

Skeppet är den levande människan, det är jag. Det dunkla havet är livet. Det kan glittra vackert i solsken, men man vet aldrig vad som finns nere i djupet. Horisonten är framtiden och just för stunden ser det ut att kunna bli problematiskt.

"Min skjorta är fuktig och stram
Jag tittar ut över relingen; tänk så många sjömäns grav
Det blåser upp till storm"

Skjortan är en metafor för att jag inte har så stort handlingsutrymme. Kanske brist på tid, pengar, kunskap, resurser och så vidare. När jag tittar ut över relingen så blir jag påmind om att många har gått över bord i livet, och drunknat. Nu drar stormen i!

"Full aktivitet på skeppsdäcket
Besättningens karlar hissar snabbt segel
Beundransvärt må jag säga; deras slit"

I tankeslummen vänds alla möjligheter ut och in. Febril aktivitet råder. Skeppet gungar okontrollerat, men för den sakens skull så måste jag ta mig framåt, därför hissas seglet och stormen kanske kan användas på ett konstruktivt sätt, om man har raskt manskap som kan trotsa vädret och kämpa vidare.

"Jag är ändå lite rädd och håller mig fast vid räcket
Men jag får inte gripas av panik - det är en regel
Hoppas för Guds skull att kapten Ågren håller sig vit"

Det är dock helt naturligt att man inte känner sig helt trygg när krisen hotar att kasta en över bord, men man måste hålla huvudet kallt. Vad som än händer. Och det viktigaste av allt, som vi kan läsa i den sista raden, det är att kaptenen håller sig nykter...

Istället för mail - Midsommar i min tankeslum

Imorgon är det midsommarafton. Den brukar traditionellt sett firas med dans kring en midsommarstång, av människor som försöker efterlikna groddjur och det iförda kransar av blommor och blad på hjässan. Framåt kvällen så börjar firandet bli allt mer spännande då mången ungdom låter inmundiga ohälsosamma mängder alkoholhaltiga drycker, säkerligen mängder av narkotikaklassade preparat också för den delen. Nog kan jag väl se ett nöje i att supa skallen i småbitar, slåss och vara allmänt odräglig... men jag är fortfarande skärrad sedan sist då jag drack mig berusad. Jag kommer att avstå och stanna hemma. Liksom jag gjorde förra året på midsommarafton, men då av en helt annan orsak.

Jag hade då arbetat en tid för en firma inom byggbranschen med rivningsarbete, vilket jag förvisso fortfarande gör, men för ett annat bolag. Lagom till midsommar kom beskedet att min provanställning avslutades då det rådde arbetsbrist, detta med varsel cirka två sekunder i förväg, och det trots att Lagen om anställningsskydd tydligt stipulerar att om inget annat angivits så skall arbetstagaren varslas om avslutad provanställning 14 dagar i förväg, och detta skriftligt. Nu föll det sig inte så och nog hade jag kunnat ta det hela med facket och fått ersättning för det, men jag hade inte tid med det, för jag hade hamnat i en oroväckande vansklig situation.

Provanställningen hade pågått i två månaders tid och under den tiden hade jag hunnit med att skriva på ett kontrakt för en ny lägenhet, vilket jag gladeligen gjorde med ett heltidsarbete som grund. Nu rycktes denna mattan abrupt undan under mina fötter och jag kände mig som i ett fritt fall. Ovanpå vanliga månadsomkonstnader hade jag nu även dubbla hyror och flyttkostnader att täcka upp för. Även om min oro över situationen var påtaglig så är det i krisernas vågor jag känner mig som mest levande. Om båten gungar så kan man i regel vara säker på att den flyter. (Det var förresten vid denna tid jag skrev dikten "Istället för mail - Till stormen" som står att finna under juli månad 2014)

Jag sökte jobb tills jag hittat ett. Vilket tog någon vecka. Det blev en fortsatt karriär som rivare, men jag fick under det nya företagets standar även köra grävskopa, måla ytterfasader och montera kontorsmöbler. Jag berättade om min situation för min nya chef. Dagen efter kom han och lämnade en sedelbunt i handen på mig. Tack vare hans försorg hade jag nu råd med allt jag skulle och dessutom slapp jag flyttstädningen, för den fick någon polska betalt för att utföra. Gissa om jag kände mig välbeställd?

Firma ett, där jag blev överkörd i fråga om provanställningen, återvände jag till cirka en-två månader efteråt. Det tog emot men vad har man för val som en usel knegare. Den här gången varade det i drygt tre månader och sedan slutade jag i och med arbetsbrist, utan knussel... trodde jag. Chefen försökte blåsa mig på semesterersättningen. Jag ringde in facket och tog återigen jobb på firma två med den samvetsgranne chefen. Där jobbade jag timmar i dryga månaden innan jag fick en provanställning hos en tredje firma, var jag jobbar även i dagsläget, inom rivningens ädla konst.

Knappt hade jag arbetat där en vecka innan jag fick ett samtal från polisen en dag strax efter elvakaffet. Det hade gjorts en husrannsakan i min lägenhet. Men det var inte på grund av mig, utan min inneboende (en vän som hade lite problem i sitt äktenskap och därför fick slagga på min soffa). Han misstänktes vara inblandad i en narkotikahärva så företrädare för polis- och åklagarmyndigheterna hade fattat tycke för honom så till den grad att de helt sonika hämtade och låste in honom. Själva gripandet gjorde de däremot inte hemma hos mig, utan det gjorde de smakfullt nog utanför hans dotters dagis i anslutning till att han lämnat av henne där. Till mig kom de någon timme senare och då brydde de sig inte om att ringa låssmed eller ordna fram en nyckel, utan bröt upp dörren rätt och slätt. Även när den var stängd och låst kunde man med blotta ögat se rakt in i min lägenhet, men det ordnade fastighetsskötaren snart till med lite plywoodskivor och stålskenor.

Vi är nu i december månad och hoppar därifrån till februari. Min pappa blir överkörd av en långtradare på sextio ton. Mängder av benbrott och ett amputerat vänsterben följde som en direkt konsekvens av detta, men gubben fixade livhanken i alla fall. I mina vener kokade ett blod av sorg, stolthet, förvirring och ett stort mått av vankelmod. Jag jobbade på som vanligt i alla fall och åkte till gubben på eftermiddagarna. Han låg nedsövd i respiratior i en veckas tid. När han vaknat slutade jag gå dit. Han svamlade om allt och inget och det fanns inte ett uns närvaro i verkligheten - vilket man ju inte kan förebrå honom för under omständigheterna, men för min del var han betydligt behagligare i nedsövt tillstånd i så fall. Den klipska barndomsidolen hade förbytts mot ett förvirrat och bortkommet krymplingshjon. Kontrasten blev smärtsam. Jag fjärmade mig...

Nu är vi vid midsommar igen. Utöver ovannämnda har jag hunnit med att vara rökfri i sju månader och "still counting" som man skulle kunna sagt på främmande tungomål. Törnar åker vi nog alla på här i livet, men jag måste tillstå att samtidigt som jag våndas under mina prövningar så inspireras jag. Livet går under när jag dör, men fram tills dess kommer jag att få fäktas med fler utmaningar. Här öppnar sig nu ett utmärkt tillfälle att återge Al Swearengens visdomsord från Deadwood:

"Pain or damage don't end the world. Or despair or fucking beatings. The world ends when you're dead. Until then, you got more punishment in store. Stand it like a man... and give some back."

Istället för mail - Från bakfyllans dunkelvrå

En tids bortavaro från tangentbordet vill jag ursäkta med att jag har jobbat, läst, tränat och annat. Det förhindrar mig dock inte från att förkovra mig i skriftens konst, för jag har nämligen lärt mig ett och annat om styckindelning. Det lär nog märkas om man jämför kommande alster med tidigare. Även livet kan delas in i olika stycken, och där kanske fylla och åtföljande bakfylla kan göra ett stycke för sig, för nästan alla har vi ju varit där.

Jordens centrum är tveklöst ovanpå ens egna axlar, vilket blir en vansinnigt tung börda när man vaknar dagen därpå. Ynklig och skadeskjuten ligger man där, munnen är torr och man nojar sig med bilderna från gårdagens festligheter. Stående på två ben upptäcker man att golvet lutar åt vänster - och badrumsmattan ligger i sängen. Inte blir man klok på varför under den mödosamma vandringen mot fiendelandet... som ju alla vet är köket. Väl framme öppnar man kylskåpsdörren i hopp om att finna lite apelsinjuice - men icke! T-shirten från igår ligger däremot där. Vattenkranen står att finna bakom ryggen. Soffan är nästa destination.

Timmar senare är en pizza avverkad och man är inte fullt så ynklig längre. För att känna sig någorlunda produktiv så ger man sig i kast med gårdagens tvätt. Aldrig annars faller andan på att plocka fram strykjärnet, men idag är ingen vanlig dag. Kläderna läggs i ordning och strykjärnet värms upp. Just som man skall ge sig i kast med sitt ärofyllda uppdrag ringer telefonen. Man svarar med ett dovt "Hallå?", vilket besvaras med knaster i samma skede som man känner en vansinnig värme som smärtar över öra och kind...

Så väl föll det sig inte för mig i fredags. Jag kom aldrig så långt som hem. Cirka en kilometer hemifrån rasade jag ihop och slocknade på en bergsskreva, fortfarande klädd i arbetskläder. Två poliser väckte mig och jag trodde i mitt fyllerus att jag ställt till med något och nu blev gripen. Jag svarade på vad jag hette och sa vilken advokat jag önskade mig, samtidigt som jag ställde mig i Kristus-ställning för att låta mig visiteras. En av konstaplarna upplyste mig om att jag inte var gripen, utan jag skulle endast få följa med dem till tillnyktringsenheten. Av någon anledning drog jag mig dock till minnes att de brukar vilja ha vassa föremål, så jag talade om att jag hade arbetskniven på mig samtidigt som jag drog fram den. Händer och röster höjdes, men det lugnade sig snabbt.

Cirka tolv timmar senare hade jag magpumpat mig själv med hjälp av ihärdiga uppkastningar och sjukvårdspersonalen talade om att det var dags att åka hem. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Som i dvala ligger jag på min soffa: yr, huvudvärk, illamående och knappt en lidnersk knäpp hade hjälpt mig att förstå hur man viker tvätten som fortfarande ligger ren i tvättkorgarna sedan måndagens tvätt. Ett nykterhetslöfte faller över mina läppar titt som tätt, men av erfarenhet så slutar det nog med att jag kör dubbelt så hårt nästa gång. Allt under ett års fängelse är en godkänd fylla!

Slut!

"Vän! I förödelsens stund"

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
    När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
    Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
    Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
    Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
    Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? --
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
    Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
    Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
    Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

- Ett mästerstycke av Erik Johan Stagnelius. Om jag inte missminner mig så var han en kalmarit, eller möjligen ölänning, som var verksam på tidigt 1800-tal. Med reservation för att jag inte orkar kolla upp om jag har mina fakta rätt för tillfället, så det kan vara helt galet fel även om jag tror att jag har rätt, vilket jag har gjort många gånger när jag har haft fel, med all rätt. Låt hoppas att han hade rätt i det där om att Kaos är granne med Gud, för nu skall jag önska god natt. När natten är som mörkast, just i ottan, skall jag stiga upp för att möta hennes skapelse. I mitt anletes svett skall jag tjäna mitt levebröd...

Villons ballad om en fetlagd prostituerad

Jag skall ta mig både friheten och äran att återge Francois Villons "Balladen om tjocka Margot" i svensk översättning och tolkning av Axel Österberg:

"Om jag vill famna denna sköna nu
skall jag då kallas galen eller dum!
Hon har behag som räcker till för sju,
hos varje hallick har hon hjärterum.
Men kommer kunder står min rygg i krum,
Jag hämtar vatten, vin och frukt och bröd,
och har de lödigt mynt i överflöd
jag säger - när jag snappar själv ett krus -:
Kom snart igen till lust och kärleksglöd
här i bordellen, där vi håller hus!

Dock hotar oss ibland en svår misär
när gratis går i sängen min Margot.
Det tål jag inte. Död min kärlek är.
Men hennes schal och bälte tar jag då
om detta till förtäring kan förslå.
Och om hon dristar sig till en protest
så vet jag nog hur detta botas bäst.
Jag tar min käpp. Hon får en sinkadus
så hennes näsa minns det till härnäst
här i bordellen där vi håller hus.

Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt
så mäktig, svullen och förgiftat rå.
Hon tar min topp som reser på sig tvärt.
Då skrattar hon och kallar mig Gogo.
Sen snarkar vi i fyllan båda två.
Hon vaknar upp när hon får magbesvär
och lägger sig på mig så stor hon är.
Jag kvider, platt och klämd liksom en lus.
Jag blir fördärvad av Margots begär
här i bordellen där vi håller hus.

                     Envoi

Vind, hagel, frost - det angår inte mig

I brånad går jag kättjans hala stig.

Liderlig? Visst är jag liderlig!

Låt dålig katt få ta en dålig mus

Och dygden med sin kyskhet roa sig

När själv i brunst du vill förnöja dig

här i bordellen där vi håller hus."

Jag kan inte annat än beundra hans geni, den gamle Villon. Låt dålig katt få ta en dålig mus...

Barnbok - Av Sam Carlquist

Namnet är lite lurigt, för det är ingen barnbok av det vanliga slaget. Det är en bok för, ja, vem som helst, men troligtvis finner fler vuxna än barn glädje i den. Jag gillar den. Barnbok är alltså namnet på själva boken, inte en beskrivning av den.

Det är en utav de tunnare böcker jag har hållit i min hand. Mellan de tunna pappartade pärmarna finns en diktsvit som Sam Carlquist skrivit. Tryckt boken har Göta Svensson gjort. Den finns i 100 exemplar och jag innehar nummer 27. De båda konstnärerna kallade sitt samarbete för "Skriv du så trycker jag". Så enkelt.

Enkelheten är det som förbryllat mig ända sedan jag fick boken i min hand. Jag fick ge en ganska rejäl slant för den så döm om min förvåning när jag insåg att den förmodligen innehåller ungefär lika många bokstäver som man hittar i en pekbok. Kvantitet behöver däremot inte alltid innebära klass. Sparsamheten och enkelheten väcker en nyfikenhet. Ett barns nyfikenhet. Vad står det mellan raderna? Vad är det för märkvärdigt med pappret? Var det jobbigt att trycka boken? Den är ju trots allt tryckt för hand.

Jag läste den från pärm till pärm på cirka 15 minuter och bestämde mig för att den inte skall stå inträngd mellan alla andra böcker i bokhyllan. Den skall få en hedersplats. Men det var ingen komplicerad uppgift att utse vilken plats det skulle bli. Det gjordes med all enkelhet. Ett barns enkelhet.

 

 

Boken kan köpas på Tryckkammaren om ni följer länken som jag så enkelt väljer att kalla för: Länk!

Istället för mail - Hemlösa känslor

I tisdags blev min pappa överkörd av en långtradare.

Han var min barndomsidol. Världens bästa fotbollsspelare. Skogens konung. Vattenguden som kunde dyka bättre och djupare än kung Neptunus själv. I vuxen ålder försköt jag honom tids nog. Missbruket han levt med i hela sitt vuxna liv började ta ut sin rätta gång.

När beskedet nådde mig tog jag det med ro. Hur det än skulle gå så kunde det i alla fall inte bli värre. Jag kunde inte förlora något jag inte hade - en pappa. Farmor löpte däremot stor risk att förlora sitt förstfödda barn, men med sitt ansikte dränkt av tårar visade hon enorm styrka vid sin sons sjukbädd.
Pappa visar också prov på en styrka jag aldrig reflekterat över tidigare:

Överkörd av en långtradare och hamnade under släpet. Vänsterbenet fick amputeras på plats och vänsterarmen fick opereras senare då den var helt krossad. Några benbrott i högerbenet också och skrubbsår lite här och där. Men huvud, nacke och ryggrad hade klarat sig. Inre organ också. Och gubben lever. Trots utmärkt sjukvård kan även den starkaste dö för mindre, men än lever gubben, än kämpar han på. Jag är stolt!

Jag har varit hos honom varje dag. Innevarande kalenderdatum så slog han upp ögonen. Jag sökte kontakt med honom med ja och nej-frågor, men det var lönlöst. Hans ögon var väldigt matta och dimman var påtaglig, vilken lär vara naturlig under omständigheterna med smärtstillande och sömnmedel i höga doser. Ändå sökte han mig med blicken. När jag talade om för honom att jag skulle gå så skakade han på huvudet. Trots att det stockade sig i halsen så kunde jag inte annat än le. Jag stannade en kort stund till men när han stängt ögonen igen så gick jag. Det kändes tungt att lämna honom. I mitt bröst brann en skogsbrand med blandade känslor av stolthet, sorg och vemod. Blandningen blev hemlös.

Av allt min far må ha ställt till med så måste hans synder betraktas som bestraffade nu. Han har blivit pånyttfödd. Hans syskon kan få tillbaka sin bror. Han kanske kan få tillbaka sin son. Jag kanske inte kan förlora något jag aldrig haft - men jag kan vinna det!

Det är aldrig för sent för en familj att växa.

Än kämpar han, far lille!

"Höstdimma" av Hermann Hesse

Hermann Hesse har skrivit en av mina favoritböcker, vilken är Stäppvargen. En annan titel som står i min bokhylla av samme författare är Knulp. En rastlös vagabond. Men han har även skrivit dikter.
Som titeln på inlägget kanske avslöjar så har jag tänkt att återge "Höstdimma", i översättning av Per Levin:

Sällsamt i dimma att vandra
starrblind så när och allen!
Ingen skönjer den andra,
ensam är var och en.

Världen var full av vänner
i vårens solmängda dar.
Nu, då jag höstdimman känner,
ingen så när är kvar.

Vis vill jag ingen kalla,
den dunklet ej pröva fått,
som snarligt från allt och alla
skiljer, ja, skiljer en blott.

Sällsamt i dimma att vandra
starrblind i höstdävna dar!
Ingen skönjer den andra,
ensam är en och var.