Jag är lite förbannad på Dante faktiskt. Eller besviken kanske är det rätta ordet.
Dante Alighieri omnämns med stor vördnad och aktning i litteraturhistoriska sammanhang och sålunda väcktes med tiden min nyfikenhet på vad denne medeltidsförfattare plitade ned när han var aktiv. Efter lite klickande på bokbörsen så hade jag beställt hem Vita Nova, hans första verk som skrevs i slutet av 1200-talet, Convivo från efterföljande sekel liksom hans kändaste verk "Den gudomliga komedin".
Självfallet har jag inte läst de tre verken ännu, väntar fortfarande på det sistnämnda. Jag har inte ens läst ut ett enda av dem. Men halva Vita Nova hann jag med innan jag med avsmak slog igen boken utan bokmärke utplacerat för fortsatt läsning.
Inte det att den gode Dante inte kunde skriva eller att ämnet var ointressant. Att betrakta 1200-talets platoniska kärleksliv genom bokens berättares beskrivningar av Amors vägledning och sin kärlek för Beatrice och andra "älskliga flickor" är synnerligen intressant. Kontrasten till Francois Villon exempelvis som levde och verkade något sekel senare i Frankrike och dennes betraktelser i samma ämne, där knivslagsmål över en prostituerad flicka tycks vara signifikant för kärleken är nästan bländande, och det gamla talessättet att allt är relativt blinkar till någonstans i andanom.
Det som stör mig är att Dante efter varje sonett, ballad eller vad han väljer att kalla sina dikter skall sönderdela dem i X antal olika delar och förklara för läsaren vad han menar; ord för ord, bokstav för bokstav. Åt läsaren lämnas inget utrymme för egna tolkningar utan dessa får i så fall tvingas fram. Och i de fall där han inte sönderdelar och förklarar sina skrivelser så skriver han närmast arrogant att det är för att det är så uppenbart vad han menar ändå.
Till hans försvar får jag nog lov att säga att hur Dantes skriftliga retorik var i hans tid vet jag inte samt att det är hans första verk. Min förhoppning är att han mognar som författare i de senare, vilka jag självfallet tänker ge en chans. Tills dess skall jag nog underhålla mig med Racine och von Heidenstam. Eller om jag försöker klara av Don Quijote som jag läst sedan 2009.
... eller vad fan. Jag skall titta på "Svart katt, vit katt" av Emir Kusturica. Nu, till och med!
