I tisdags blev min pappa överkörd av en långtradare.
Han var min barndomsidol. Världens bästa fotbollsspelare. Skogens konung. Vattenguden som kunde dyka bättre och djupare än kung Neptunus själv. I vuxen ålder försköt jag honom tids nog. Missbruket han levt med i hela sitt vuxna liv började ta ut sin rätta gång.
När beskedet nådde mig tog jag det med ro. Hur det än skulle gå så kunde det i alla fall inte bli värre. Jag kunde inte förlora något jag inte hade - en pappa. Farmor löpte däremot stor risk att förlora sitt förstfödda barn, men med sitt ansikte dränkt av tårar visade hon enorm styrka vid sin sons sjukbädd.
Pappa visar också prov på en styrka jag aldrig reflekterat över tidigare:
Överkörd av en långtradare och hamnade under släpet. Vänsterbenet fick amputeras på plats och vänsterarmen fick opereras senare då den var helt krossad. Några benbrott i högerbenet också och skrubbsår lite här och där. Men huvud, nacke och ryggrad hade klarat sig. Inre organ också. Och gubben lever. Trots utmärkt sjukvård kan även den starkaste dö för mindre, men än lever gubben, än kämpar han på. Jag är stolt!
Jag har varit hos honom varje dag. Innevarande kalenderdatum så slog han upp ögonen. Jag sökte kontakt med honom med ja och nej-frågor, men det var lönlöst. Hans ögon var väldigt matta och dimman var påtaglig, vilken lär vara naturlig under omständigheterna med smärtstillande och sömnmedel i höga doser. Ändå sökte han mig med blicken. När jag talade om för honom att jag skulle gå så skakade han på huvudet. Trots att det stockade sig i halsen så kunde jag inte annat än le. Jag stannade en kort stund till men när han stängt ögonen igen så gick jag. Det kändes tungt att lämna honom. I mitt bröst brann en skogsbrand med blandade känslor av stolthet, sorg och vemod. Blandningen blev hemlös.
Av allt min far må ha ställt till med så måste hans synder betraktas som bestraffade nu. Han har blivit pånyttfödd. Hans syskon kan få tillbaka sin bror. Han kanske kan få tillbaka sin son. Jag kanske inte kan förlora något jag aldrig haft - men jag kan vinna det!
Det är aldrig för sent för en familj att växa.
Än kämpar han, far lille!
