Min fotbollskarriär är inget att skryta med. Totalt 5 år om man slår ihop allt efter alla uppehåll. Jag var aldrig någon stjärna, men talangen hade jag. Bollkänsla har jag medfött och blicken för spelet bara är där. En perfekt avvägd crossboll, en skarp genomskärande passning, en tjusig dribbling - jag behärskar detta. Men jag kan inte göra mål.
Jag vågar inte göra mål. Jag vågar inte kliva fram och jag vågar inte vara en del av laget.
Den bilden stämmer överens med mitt liv i övrigt. Jag har talanger, ser bra ut, kan föra mig bland folk, till och med få dem att skratta... i alla fall Åt mig.
Jag kan arbeta för två med lysande kreativitet, tala för min sak och stånga pannan blodig. Trots detta känner jag mig som en slags kuf. Jag når aldrig någon topp - kan inte göra mål.
Är ingen lagspelare heller. Jag missade privilegiet att växa upp i en familj och lösa problem, åka på semester, skratta, gråta, leka - tillsammans!
Det har alltid varit jag. På egen hand. Jag kan överleva men saknar det som krävs för att vinna.
Likt näckrosen har fröet såtts i väta och mörker. Stjälken har banat sin väg genom gyttja och slam. Ibland skymtar jag ljuset och hoppas att ytan är nära, men jag är inte redo än. Kanske blommar jag ut en dag, slår ut mina blad på en spegelblank vattenyta och glänser i solen med fulländad prakt.
... eller så kanske matchen slutar oavgjort.
