De senaste dagarna har jag vid lediga stunder suttit begravd i boken "Marley: Lejonets frihetssång", vilken är en biografi om Bob Marley av Christer Lindberg. Och intentionerna med denna skrivelse är inte att recensera boken - även fast den är riktigt bra!
Utöver Bob Marley så presenterar författaren även Jamaica för läsaren, och vid ett tillfälle rös jag till...
Politiken i Jamaica (och egentligen hela latinamerika - helt förstörda av USA) är inte som den i Sverige där det finns 243590459 olika partier och enda skillnaden är namnen. Ett högerparti i Jamaica är så långt åt höger det kan komma, och ett vänsterparti likaså, fast åt vänster.
Vid slutet av 70-talet hade det varit mycket politiska gatustrider - ett politiskt inbördeskrig. Det skördade människooffer dag och natt i ända, och partierna som slogs om makten (...i det "demokratiska" Jamaica) var det konservativa JLP, lett av Edward Seaga och det socialistiska PNP, lett av Michael Manley.
När en vapenvila hade blivit överenskommen så arrangerade de båda partierna en fredsgala, känd som One Love Peace-Concert. De flesta av Jamaicas kända artister uppträdde, och även den störste av dem alla: Bob Marley.
När Bob Marley & The Wailers spelar "Jammin'" så slutar Marley att sjunga efter låttexten och improviserar olika stycken som förkunnar att Jamaica och dess befolkning måste förenas för deras egen överlevnad. Han dansar och gestikulerar och är till synes i trance, sedan kallar han upp Seaga och Manley på scenen. När de båda infunnit sig så fattar han deras högerhänder och för dem samman över sitt eget huvud, medan han själv står i trance och prisar Gud och freden...
Jag har Aldrig sett eller hört talas om något liknande!
/Harzan
lördag 21 november 2009
måndag 16 november 2009
Al Swearengen - A true champion
Al Bundy brukar ju katalogiseras som en riktig man, och man framhåller ofta honom som exempel när man väljer karaktäristik angående, just: En riktig man.
Men killen luktar ju skit och är en riktig tönt... Ett bättre lämpat alternativ vore Al Swearengen från serien Deadwood.
Han har en häpnadsväckande vokabulär, som är kryddad med en mängd svordomar. Han kan förstå och göra sig förstådd inför Mr Wu. Mr Wu som bara kan ett ord på engelska ("Cocksucker") vänder sig alltid till Al när han råkar i trångmål, och på Als kontor så gestikulerar Mr Wu vilt och ritar teckningar medan Al svarar honom efter bästa förmåga - vilket lyckas i stort sett varje gång.
Han har även ett hjärta av guld: Krymplingen som han brukar trakassera för att hon släpar benet efter sig när hon städar hos honom hade aldrig överlevt utan Al. Han adopterade henne från ett barnhem och gav henne ett jobb, och det är hans sätt att skydda henne.
Horan Trixie som Al piskar på med jämna mellanrum och låter henne tillfredsställa honom när han känner att det är dags hade heller aldrig klarat sig utan Al, hon hade dött i sista avsnittet om det inte vore för honom.
Al är den personen som håller Deadwood levande, och stöter han på trubbel... ja då skär han halsen av någon så är saken löst.
Han har en färgstark personlighet, är handlingskraftig och smart. Zebulon Macahan kan slänga sig i väggen!
... förresten så vet Al precis hur man bemöter motgångar:
/Harzan
Men killen luktar ju skit och är en riktig tönt... Ett bättre lämpat alternativ vore Al Swearengen från serien Deadwood.
Han har en häpnadsväckande vokabulär, som är kryddad med en mängd svordomar. Han kan förstå och göra sig förstådd inför Mr Wu. Mr Wu som bara kan ett ord på engelska ("Cocksucker") vänder sig alltid till Al när han råkar i trångmål, och på Als kontor så gestikulerar Mr Wu vilt och ritar teckningar medan Al svarar honom efter bästa förmåga - vilket lyckas i stort sett varje gång.
Han har även ett hjärta av guld: Krymplingen som han brukar trakassera för att hon släpar benet efter sig när hon städar hos honom hade aldrig överlevt utan Al. Han adopterade henne från ett barnhem och gav henne ett jobb, och det är hans sätt att skydda henne.
Horan Trixie som Al piskar på med jämna mellanrum och låter henne tillfredsställa honom när han känner att det är dags hade heller aldrig klarat sig utan Al, hon hade dött i sista avsnittet om det inte vore för honom.
Al är den personen som håller Deadwood levande, och stöter han på trubbel... ja då skär han halsen av någon så är saken löst.
Han har en färgstark personlighet, är handlingskraftig och smart. Zebulon Macahan kan slänga sig i väggen!
... förresten så vet Al precis hur man bemöter motgångar:
/Harzan
onsdag 28 oktober 2009
Harzans cirkel
Igår var löven på träden gröna. De som är kvar idag är gula eller röda, de som fallit till marken är bruna. Imorgon faller det kanske snö över dem. Men solen bryr sig inte - hon måste skina ändå.
/Harzan
/Harzan
fredag 24 juli 2009
Istället för mail - Till flashback
Jag har inte skrivit något på länge, och skulden bär Flashback. Flashback är nog det roligaste, och därtill bästa, forum som existerar på internet.
Allt står att finna i forumets alla avdelningar, sedan är läsningen både nöjsam och lärorik. Tänk er själva: Det är som att skratta sig igenom högstadiet och få toppbetyg. Vem önskar inte att det vore så lätt?
Men för den som ännu inte är registrerad på forumet, men står i begrepp att bli det så skall jag, godheten själv, bara göra vissa saker klart:
Allt står att finna i forumets alla avdelningar, sedan är läsningen både nöjsam och lärorik. Tänk er själva: Det är som att skratta sig igenom högstadiet och få toppbetyg. Vem önskar inte att det vore så lätt?
Men för den som ännu inte är registrerad på forumet, men står i begrepp att bli det så skall jag, godheten själv, bara göra vissa saker klart:
- Har du ingen förmåga att värdera det du läser så kan du skippa hela grejen. Det är mycket skitsnack, men känner du till: "Källkritik" så är det nog inget problem...
- Är du kille så skall du överdriva alla upplevelser och egenskaper med minst 50%, men medel är 75%. Är din mandom 20 centimeter lång i verkligheten så är den minst 40 på flashback. Om du blev av med oskulden när du var 15 i verkligheten så var du högst 10 på flashback. - Ja, ni förstår poängen...
- Är du tjej så älskar du analsex, oralsex och allt annat som pojkar brukar fantisera om och som man ser i erotiska filmer. Annars passar du inte riktigt in på flashback...
- Är du under 18 så är du faktiskt inte välkommen. Men nästlar du dig in ändå så är ett tips att du håller käften om det, annars blir du retad och sedermera avstängd...
- Om du ljuger, tramsar eller spelar dum så blir du illa omtyckt, och då är du ett troll. Du kan även felaktigt bli anklagad för att vara ett troll eller "trolla" ifall folk tror att du ljuger eller dylikt.
- Ett tips är att ha starka åsikter, gärna högerextrema, om du vill bli omtyckt. Merparten av användarna på flashback är oftast Sverigedemokrater eller renodlade rasister. Att vara lagd åt höger i politiken är dock inget tvång, men karaktärssvaga socialdemokrater eller blöjsocialister brukar vara ganska lätta byten för en erfaren flashbackare. De talföra och karaktärsstarka vänsteranhängarna är till antalet underlägsna på flashback, men de flesta kan ta för sig. Liberalerna är desto fler, och även socialliberaler går väl under den grenen antar jag...
- Mörkhyade, judar, blattar och romer är mindre värda - även på flashback! (Hoppas folk som läser detta förstår ironi, annars lär jag behöva skaffa gallerdörr)
- Hata bögar, om du däremot skulle gilla dem så är: "Alternativa sexualiteter" forumsavdelningen för just dig! Men där kan du även springa över en del djursex och andra bisarra saker...
- Utöver detta så är attityden hård, och sarkasm en välanvänd produkt. Men efter ett tag på flashback så förstår du att... ja, det märker du...
- Håll dig anonym så gott det går...
- Var inte uppkäftig om det står "admin" eller "moderator" under en persons användarnamn, dessa är makthavarna i det feodala forumet och kan således se till att du inte är välkommen. Om det är en vanlig medlem så är det bara att köra på, om du gör det i balanserad utsträckning och ändå håller dig till ämnet...
- Lycka till!
tisdag 14 juli 2009
Istället för mail - Novell till mörkret
Jag fruktar inte nattens bäcksvarta mörker, utan ångestens bittra, hopplösa mörker - det som sänker sig över oss alla, då och då. Den som har fått smak för berusningspreparat har en biljett ifrån det, men den som är vaken försöker hålla sig undan, för ruset går över och då blir det ännu mörkare.
Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.
Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...
//Harzan
Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.
Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...
//Harzan
lördag 20 juni 2009
Filologisk fundering
Frukost - Dagens första måltid.
Jag har av någon outgrundlig anledning fastnat vid ordet och vari dess upprinnelse står att finna. För om man slår ihop ordet: "Frugal" - vilket betyder "enkel" - med: "Kost" så blir det ju frukost.
Jag vet inte hur den gemene individen avnjuter sin frukost men jag brukar slänga i mig en macka eller två, kanske gröt med sjuhelvets massa socker på och om jag känner mig trött så toppar jag måltiden med en kopp kaffe (som smakar sirap, socker är gott ser du).
Frukosten är således inte särskilt avancerad att tillreda och heller inte att avnjuta. Det är en relativt enkel måltid i jämförelse med de övriga man har förmånen att bespisa sig själv under dagens gång.
Och därvid kan man fastställa byggstenarna kring mitt grubbel: Frugal (enkel) + kost = Frukost!
Nåja, dags att äta frukost och sedan ringa svenska akademien för att driva in ett svar på min fråga...
//Harzan
Jag har av någon outgrundlig anledning fastnat vid ordet och vari dess upprinnelse står att finna. För om man slår ihop ordet: "Frugal" - vilket betyder "enkel" - med: "Kost" så blir det ju frukost.
Jag vet inte hur den gemene individen avnjuter sin frukost men jag brukar slänga i mig en macka eller två, kanske gröt med sjuhelvets massa socker på och om jag känner mig trött så toppar jag måltiden med en kopp kaffe (som smakar sirap, socker är gott ser du).
Frukosten är således inte särskilt avancerad att tillreda och heller inte att avnjuta. Det är en relativt enkel måltid i jämförelse med de övriga man har förmånen att bespisa sig själv under dagens gång.
Och därvid kan man fastställa byggstenarna kring mitt grubbel: Frugal (enkel) + kost = Frukost!
Nåja, dags att äta frukost och sedan ringa svenska akademien för att driva in ett svar på min fråga...
"De soliga eller regnfria sommardagarna äta vi bakom den stora byggnaden under björken, och, vet du, det är spetsen på alltihop! Vore ej den björken där vore hela stället utan värde för mig. Den ger en sådan härlig skugga, och just där är det litet, litet, lagom dragigt, så att hvarken mygg eller mott trifvas där" ~Carl Larsson ur boken: "Ett hem"
tisdag 9 juni 2009
Gollum och sagan om ringen
2001 kom den första filmen: Härskarringen. 2002 följdes den upp av: Sagan om de två tornen och 2003 släpptes sista filmen: Sagan om Konungens återkomst.
Då var jag 11-13 år gammal och inte ett dugg intresserad av film, det enda jag brydde mig om var fotboll. Några år senare tittade jag igenom trilogin tillsammans med en kompis och tyckte det var helt okej, men fortfarande ointressant.
De senaste dagarna har jag sett den igen, och blivit kär... i Gollum.
Vilken kämpe. Till skillnad från Aragorn, Legolas, Frodo, Gandalf så är han sin egen herre, även om han är en smula schizofren. Han är envis, slug och stark trots att han har allt emot sig.
Han ser ut som han nyss trillat ner ifrån fulträdet, han är hatad, han är undernärd och han är utstött från dem som en gång var hans folk, hans vänner och familj. Men han finner kärlek hos en ring. Något så litet blir något stort för honom och han kämpar hela tiden för att få tillbaks det han anser vara sitt.
Vad de andra - de som stött ut honom - anser om saken bryr han sig inte ett smack om. Han är sedan dagen han blev utstött sin egen härskare. Han är en karaktärsingivande och stark person och räds - trots sin storlek - ingenting.
Sedan är han den ende i filmen som faktiskt lyckas med det han företagit sig. Nåväl, Samwise Gamgi kanske lyckades också. Men Gollums enda "uppdrag" är att ta tillbaks sin ring, vilket han gör. Frodo fullbordar sitt uppdrag genom att knuffa ner Gollum i domedagsbergets eldar, men Gollum håller sin ring till döden.
Förövrigt så tycker jag filmerna i stort är ruskigt bra. Lite väl utdragna på sina ställen men det ger ju bra tillfällen till rökpauser och liknande.
Aragorn, Legolas och Gimli är en stark trio som inte backar ens för döden själv. Gandalf är en hård gamling som hela tiden vet vart skåpet skall stå och mer än gärna vägleder vilseledna människor. Alverna och dvärgarna förenas tack vare Gimli och Legolas, människorna lämnas att styra midgård och all ondska är utrotad.
En mästerlig trilogi. Och jag vet en som kommer befatta sig med böckerna!
Förresten: Sagan om luren - Min egna tolkning av sagan om ringen! Kan förvisso karaktäriseras som en parodi...
//Harzan
Då var jag 11-13 år gammal och inte ett dugg intresserad av film, det enda jag brydde mig om var fotboll. Några år senare tittade jag igenom trilogin tillsammans med en kompis och tyckte det var helt okej, men fortfarande ointressant.
De senaste dagarna har jag sett den igen, och blivit kär... i Gollum.
Vilken kämpe. Till skillnad från Aragorn, Legolas, Frodo, Gandalf så är han sin egen herre, även om han är en smula schizofren. Han är envis, slug och stark trots att han har allt emot sig.
Han ser ut som han nyss trillat ner ifrån fulträdet, han är hatad, han är undernärd och han är utstött från dem som en gång var hans folk, hans vänner och familj. Men han finner kärlek hos en ring. Något så litet blir något stort för honom och han kämpar hela tiden för att få tillbaks det han anser vara sitt.
Vad de andra - de som stött ut honom - anser om saken bryr han sig inte ett smack om. Han är sedan dagen han blev utstött sin egen härskare. Han är en karaktärsingivande och stark person och räds - trots sin storlek - ingenting.
Sedan är han den ende i filmen som faktiskt lyckas med det han företagit sig. Nåväl, Samwise Gamgi kanske lyckades också. Men Gollums enda "uppdrag" är att ta tillbaks sin ring, vilket han gör. Frodo fullbordar sitt uppdrag genom att knuffa ner Gollum i domedagsbergets eldar, men Gollum håller sin ring till döden.
Förövrigt så tycker jag filmerna i stort är ruskigt bra. Lite väl utdragna på sina ställen men det ger ju bra tillfällen till rökpauser och liknande.
Aragorn, Legolas och Gimli är en stark trio som inte backar ens för döden själv. Gandalf är en hård gamling som hela tiden vet vart skåpet skall stå och mer än gärna vägleder vilseledna människor. Alverna och dvärgarna förenas tack vare Gimli och Legolas, människorna lämnas att styra midgård och all ondska är utrotad.
En mästerlig trilogi. Och jag vet en som kommer befatta sig med böckerna!
Förresten: Sagan om luren - Min egna tolkning av sagan om ringen! Kan förvisso karaktäriseras som en parodi...
//Harzan
tisdag 26 maj 2009
Perfect Day
Lou Reed - som kanske är mest känd från tiden med sitt band: Velvet Underground - är en artist jag lyssnat lite smått på de senaste åren. Min absoluta favorit med honom är "Perfect Day":
Hoppas play-knappen fungerar som vanligt...
Om man lyssnar stringent till texten så är det en ganska händelselös dag. Han sitter och dricker en dryck i all enkelhet, drar hemåt och tittar på en film och drar sedan till zoo och matar djuren.
När en heroinmissbrukare verkligen är inne i ett pågående missbruk så är det en väldigt passiv människa. Har hon inte fått sin dagliga dos av heroin så är hon orklös och ligger förmodligen och kvider hela dagen. Har hon däremot fått sin drog så kan hon fungera som en vanlig människa, men dock så tillkommer vissa restriktioner och dagens höjdpunkt kan vara till exempel att mata djuren på zoo.
Enligt min mening så är det en fantastiskt vacker låt...
//Harzan
Hoppas play-knappen fungerar som vanligt...
"Oh, it's such a perfect dayDet är ju ganska lätt att tro att han sjunger om en dag med sin älskade, att låten handlar om kärlek. Det kanske den gör på sätt och vis men min tolkning av den är att han sjunger sarkastiskt om en inbillad kärlek: Kärleken till heroin.
I'm glad I spend it with you"
Om man lyssnar stringent till texten så är det en ganska händelselös dag. Han sitter och dricker en dryck i all enkelhet, drar hemåt och tittar på en film och drar sedan till zoo och matar djuren.
När en heroinmissbrukare verkligen är inne i ett pågående missbruk så är det en väldigt passiv människa. Har hon inte fått sin dagliga dos av heroin så är hon orklös och ligger förmodligen och kvider hela dagen. Har hon däremot fått sin drog så kan hon fungera som en vanlig människa, men dock så tillkommer vissa restriktioner och dagens höjdpunkt kan vara till exempel att mata djuren på zoo.
"Just a perfect dayHjärnan är på semester och därför lämnas problemen i sin ensamhet. Men när heroinet sedan slutar verka så kommer problemen tillbaka och semestern är över, därför njuter karaktären i låten av stunden. Det är skönt och hon har funnit lugnet för dagen. Heroinet har fått henne att förneka, och rentav glömma vem hon egentligen är, den hon trodde att hon var. Hon var en gång ung, livsglad och rask, en bra människa. Men när heroinet kom så visade det sig att hon var någon annan, hon var en svag och tragisk människa och hennes enda kärlek är den till heroinet.
problems all left alone
Weekenders on our own
it's such fun
Just a perfect day
you made me forget myself
I thought I was
someone else, someone good"
Enligt min mening så är det en fantastiskt vacker låt...
//Harzan
torsdag 14 maj 2009
Min ständiga antipati
Av alla ämnen i skolan så finns det ett jag hyser en ren avsky emot. Det är logikens triumf över den fria tanken och man tillåts inte svänga fritt och leka med orden; på grund av att det är matte och infekterat av störande siffror som i min hjärna inte utgör något speciellt syfte mer än att enervera och låta mig längta efter att få se dödens standar.
Matten är min eviga plåga; högstadiematten klarade jag med ett nödrop och gymnasiematten barkade åt helvete när högstadiet slutade.
Men jag lyckades ändå imponera smått på min matematiklärare idag. Jag skrev en dikt på fri hand:
Jag hatar matematik
Det är en pest
I min hjärna frodas blott kalabalik
Jag är fjättrad som en blodtörstig best
Jag vill läsa ryska
Det är ett intressant språk
Eller varför inte tyska?
Hellre det än att räkna bråk
Jag är blek som vitaste liket
Matten är det svåraste klivet
Jag bävar inför sista skriket
Matten berövar mig det vi kallar livet
Men det vet ju alla:
Tiden läker våra sår
Slutets ljud över salen falla
Döden kommer - tiden går
//Harzan
Matten är min eviga plåga; högstadiematten klarade jag med ett nödrop och gymnasiematten barkade åt helvete när högstadiet slutade.
Men jag lyckades ändå imponera smått på min matematiklärare idag. Jag skrev en dikt på fri hand:
Jag hatar matematik
Det är en pest
I min hjärna frodas blott kalabalik
Jag är fjättrad som en blodtörstig best
Jag vill läsa ryska
Det är ett intressant språk
Eller varför inte tyska?
Hellre det än att räkna bråk
Jag är blek som vitaste liket
Matten är det svåraste klivet
Jag bävar inför sista skriket
Matten berövar mig det vi kallar livet
Men det vet ju alla:
Tiden läker våra sår
Slutets ljud över salen falla
Döden kommer - tiden går
//Harzan
onsdag 13 maj 2009
Ingmar Bergman - Tystnaden
Jag har precis tagit ett steg längre in i Sveriges kulturhistoria genom att befatta mig med att se och försöka förstå en viss regissör som förmodligen hela världen är bekant med: Ingmar Bergman. Jag har sett filmen: "Tystnaden" och måste säga att jag är ganska fascinerad av den. (Notera att min beskrivning av den endast är den tolkning sett ur mina ögon, vet inte om experterna håller med om det jag skriver)
Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.
Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.
En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!
//Harzan
Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.
Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.
En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!
//Harzan
tisdag 28 april 2009
Bob Dylan - En kartlagd förvirring
Jag har länge ansett att Dylan är en opportunist som vänder kappan efter vinden och låter sig pressas av den stora massan. Men igår så läste jag några kapitel ur hans självbiografiska "Bob Dylan - Memoarer" och första kapitlet ur "Bob Dylan" vilken är en biografi av Henrich Detering.
Dylan själv beskriver ganska genomgående att efter hans genombrott som folksångare som producerade texter som radikala ungdomar, studenter och många andra använde som protestvisor mot makten så fick han ingen ro. Han hade flyttat till sin förra tillflyktsort "Woodstock" för att han och hans familj skulle få lugn, men det var förgäves. Till en början samlades folk för att han skulle uppenbara sig; han var deras ledare, deras messias och utvald till en hel generations samvete. - Något han själv förnekar, han ville inte vara en messias eller liknande. Han ville vara en familjefader som försörjde sig genom att skriva texter från botten av sitt hjärta. Att bli en frontfigur i ledande protester var ingenting han varken hade räknat med eller hade för ambition.
Detta eskalerade och han ansågs sedan vara en feg usling som inte vågade ta på sig uppdraget han själv bett om och folk demonstrerade utanför hans hus (Med tillstånd från myndigheter... konstigt nog) och krävde att han skulle leda massan mot vita huset.
Detering inleder sin biografi med att kartlägga och analysera Dylans olika pseudonymer och påvisar att denna förvirring Dylan gett en illusion av var inte en identitetskris där han sökte efter sig själv. - Det var till för att förvirra lobbyn som utsett honom till ledare och samvete för den tidens ungdomsgeneration. Han byggde alltså upp en mur, lurade ut sina anhängare på villovägar och gjorde hela fenomenet "Bob Dylan" till en enda stor gåta - allt för att få behålla sin äkta identitet och skydda sig själv, sin familj och sitt eget samvete.
Sensmoralen blir således att Bob Dylan är allt annat än opportunist och han förfogar över ett djup och en integritet av sällan skådat slag. Och efter att ha fått insikt i detta så förstår jag Dylan bättre, men jag vet inte riktigt vad jag anser om honom.
Och det kanske är lika bra att inte söka konkreta svar på den frågan?
//Harzan
Dylan själv beskriver ganska genomgående att efter hans genombrott som folksångare som producerade texter som radikala ungdomar, studenter och många andra använde som protestvisor mot makten så fick han ingen ro. Han hade flyttat till sin förra tillflyktsort "Woodstock" för att han och hans familj skulle få lugn, men det var förgäves. Till en början samlades folk för att han skulle uppenbara sig; han var deras ledare, deras messias och utvald till en hel generations samvete. - Något han själv förnekar, han ville inte vara en messias eller liknande. Han ville vara en familjefader som försörjde sig genom att skriva texter från botten av sitt hjärta. Att bli en frontfigur i ledande protester var ingenting han varken hade räknat med eller hade för ambition.
Detta eskalerade och han ansågs sedan vara en feg usling som inte vågade ta på sig uppdraget han själv bett om och folk demonstrerade utanför hans hus (Med tillstånd från myndigheter... konstigt nog) och krävde att han skulle leda massan mot vita huset.
Detering inleder sin biografi med att kartlägga och analysera Dylans olika pseudonymer och påvisar att denna förvirring Dylan gett en illusion av var inte en identitetskris där han sökte efter sig själv. - Det var till för att förvirra lobbyn som utsett honom till ledare och samvete för den tidens ungdomsgeneration. Han byggde alltså upp en mur, lurade ut sina anhängare på villovägar och gjorde hela fenomenet "Bob Dylan" till en enda stor gåta - allt för att få behålla sin äkta identitet och skydda sig själv, sin familj och sitt eget samvete.
Sensmoralen blir således att Bob Dylan är allt annat än opportunist och han förfogar över ett djup och en integritet av sällan skådat slag. Och efter att ha fått insikt i detta så förstår jag Dylan bättre, men jag vet inte riktigt vad jag anser om honom.
Och det kanske är lika bra att inte söka konkreta svar på den frågan?
//Harzan
lördag 14 mars 2009
Tarzan
Tarzan är väl ett namn som ingen kan ha missat? Den vite mannen som blivit strandsatt som spädbarn i Afrika med sina föräldrar i samband med ett myteri för att snart förlora dem båda och bli adopterad av apor.
Johnny Weissmuller däremot är nog inte riktigt lika känd. Till en början så föredrog han att plaska omkring i en simbassäng och få så kallade "OS-guldmedaljer" men sadlade 1929 om till skådespelare.
1932 visades hans första Tarzan-film på biografer runt om i världen och gjorde förmodligen succé (Har svårt att tänka mig att de Inte gjorde det i alla fall). Det var den första av tolv Tarzan-filmer.
Jag har nu sett fem stycken ikväll. De fem första.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga; jag tycker det är fantastiskt bra filmer även om man är lite orättvis mot Tarzan och framställer honom som en obildad hedning istället för den otroligt intellektuelle djungelkonung som han är i böckerna, men det är klart; det blir ju några minuter extra i filmen med alla Janes språklektioner.
Filmerna går ut på i stort sett samma sak: Tarzan brottar omkull några krokodiler, knivhugger några lejon, har gymnastik bland träden, simmar runt i floden och vrålar som om han sett djävulen själv lite då och då. Och i varje film så får han även några vita busar från "civilisationen" att tampas med när de försöker utvinna rikedomarna som finns i hans och Janes djungelparadis.
Och just deras djungelparadis är det bästa med filmerna. Att kunna leva på det sättet hade jag offrat mina skor för.
Att kunna slänga sig omkring bland trädtopparna i lianer som om det inte fanns något lättare. Slå ihjäl lejon med bara händer, springa ikapp gaseller och allt detta i det som kan kallas: Utopia.
Vakna vid gryningen bredvid en överjordiskt vacker kvinna med perfekta kurvor, krypa ut ur sin hydda, vråla lite och sedan kasta sig iväg bland lianerna för att komma hem med en klase bananer och en halv giraff till frukost, det vore livet det. Jag kan även tänka mig att den där kvinnan Tarzan vaknar bredvid varje morgon även släpper till titt som tätt och att leva i Utopia med henne vore Utopia x2000. Att sedan kunna snacka med djuren och vid behov samla ihop en armé bestående av elefanter och apor vore inte fel det heller.
//Harzan
Johnny Weissmuller däremot är nog inte riktigt lika känd. Till en början så föredrog han att plaska omkring i en simbassäng och få så kallade "OS-guldmedaljer" men sadlade 1929 om till skådespelare.
1932 visades hans första Tarzan-film på biografer runt om i världen och gjorde förmodligen succé (Har svårt att tänka mig att de Inte gjorde det i alla fall). Det var den första av tolv Tarzan-filmer.
Jag har nu sett fem stycken ikväll. De fem första.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga; jag tycker det är fantastiskt bra filmer även om man är lite orättvis mot Tarzan och framställer honom som en obildad hedning istället för den otroligt intellektuelle djungelkonung som han är i böckerna, men det är klart; det blir ju några minuter extra i filmen med alla Janes språklektioner.
Filmerna går ut på i stort sett samma sak: Tarzan brottar omkull några krokodiler, knivhugger några lejon, har gymnastik bland träden, simmar runt i floden och vrålar som om han sett djävulen själv lite då och då. Och i varje film så får han även några vita busar från "civilisationen" att tampas med när de försöker utvinna rikedomarna som finns i hans och Janes djungelparadis.
Och just deras djungelparadis är det bästa med filmerna. Att kunna leva på det sättet hade jag offrat mina skor för.
Att kunna slänga sig omkring bland trädtopparna i lianer som om det inte fanns något lättare. Slå ihjäl lejon med bara händer, springa ikapp gaseller och allt detta i det som kan kallas: Utopia.
Vakna vid gryningen bredvid en överjordiskt vacker kvinna med perfekta kurvor, krypa ut ur sin hydda, vråla lite och sedan kasta sig iväg bland lianerna för att komma hem med en klase bananer och en halv giraff till frukost, det vore livet det. Jag kan även tänka mig att den där kvinnan Tarzan vaknar bredvid varje morgon även släpper till titt som tätt och att leva i Utopia med henne vore Utopia x2000. Att sedan kunna snacka med djuren och vid behov samla ihop en armé bestående av elefanter och apor vore inte fel det heller.
//Harzan
måndag 2 februari 2009
If you even dream of beating me you'd better wake up and apologize.
Idag har jag varit fast vid youtube. Youtube är ett fenomen på internet där man kan kolla på filmer, och vissa människor fastnar där av olika anledningar. Vissa har inte upptäckt redtube och sitter därför och kollar på klipp från baywatch, vissa är förälskade i Björn Gustafsson och sviker därför Robert Gustafssons klassiska videokassetter och sedan har vi idrottsintresserade rikspuckon: som jag.
Jag brukar kolla på Diego Maradona. Men idag så har jag kollat på boxning hela dagen. Storheter som Joe Luois, Rocky Marciano, Floyd och Ingo, Ali &Co och Tyson.
Rocky Marciano - Enda boxaren som är obesegrad i tungvikt. Det vill säga att han var den ende som var smart nog att sluta när han var på topp. Hans träningsstil var även den ganska unik. Han åt vad naturen hade att erbjuda och han tränade med hjälp av vad naturen hade att erbjuda. Dog dagen före han skulle fylla 46 och självfallet med i boxningens Hall of Fame.
Muhammad Ali - Kaxig som få, men det hade han goda skäl till. Utan tvekan den snabbaste tungviktaren genom tiderna. Hans fotarbete, snabbhet, explosivitet blandat med en sjuhelvetes kondition och slagstyrka - allt det i ett paket. Tänk att hamna i klorna på honom (Avd: Släpp mig, släpp mig, jag har lovat morsan att vara hemma på middag klockan nio). Och han droppade den kaxigaste, skönaste och bästa kommentaren någonsin i boxningssammanhang: "If you even dream of beating me you'd better wake up and apologize" - Rätta takter.
Sen har vi ju då lille Mike Tyson. Jag gillar Tyson, men ändå inte. Idag såg jag hela matchen mellan Tyson och Buster Douglas vilken är den bästa match jag någonsin sett, utan tvekan. Douglas boxade ut Tyson matchen igenom. Gick visserligen på en gliring i åttonde ronden men kom tillbaka i nionde som om ingenting hade hänt. Han duckade, jabbade, flyttade på sig och retade upp Tyson hela matchen - Tyson kom ju inte åt honom, han blev självfallet frustrerad och försökte ännu mer. Men Douglas däremot höll sig kall. Dansade runt, jabbade lite och så fort Tyson öppnade sig så hoppade Douglas in med en slagserie. Och till skillnad från många andra boxare så backade han inte efter 6-7 slag utan han slog tills han inte kunde mer för att Tyson flyttade på sig eller att domaren gick emellan. Och ja, Douglas vann.
Efter att ha sett på boxning hela dagen så har jag numera bestämt mig: jag ska återuppta min boxningskarriär. Jag ska vara oslagbar som Marciano, snabb och smidig som Ali, slå lika hårt som Tyson och vara lika ödmjuk som Ingo. Sen skadar det nog inte om jag är vältränad också.
Edit: Har nyligen haft en diskussion huruvida boxning är en lämplig sport eller ej. Behöver kanske inte klargöra mitt ställningstagande i den frågan. De flesta borde förstå att jag är för boxning och övriga kampsporter.
Kampsport: Två likvärdiga motståndare mäter sina styrkor efter strikta regler och ordnade former och närvarande finns X antal domare som ser till att dessa följs.
Det är ingen primitiv maktkamp mellan två personer som har något otalt med varandra - Den sporten kallas "slagsmål".
Jag brukar kolla på Diego Maradona. Men idag så har jag kollat på boxning hela dagen. Storheter som Joe Luois, Rocky Marciano, Floyd och Ingo, Ali &Co och Tyson.
Rocky Marciano - Enda boxaren som är obesegrad i tungvikt. Det vill säga att han var den ende som var smart nog att sluta när han var på topp. Hans träningsstil var även den ganska unik. Han åt vad naturen hade att erbjuda och han tränade med hjälp av vad naturen hade att erbjuda. Dog dagen före han skulle fylla 46 och självfallet med i boxningens Hall of Fame.
Muhammad Ali - Kaxig som få, men det hade han goda skäl till. Utan tvekan den snabbaste tungviktaren genom tiderna. Hans fotarbete, snabbhet, explosivitet blandat med en sjuhelvetes kondition och slagstyrka - allt det i ett paket. Tänk att hamna i klorna på honom (Avd: Släpp mig, släpp mig, jag har lovat morsan att vara hemma på middag klockan nio). Och han droppade den kaxigaste, skönaste och bästa kommentaren någonsin i boxningssammanhang: "If you even dream of beating me you'd better wake up and apologize" - Rätta takter.
Sen har vi ju då lille Mike Tyson. Jag gillar Tyson, men ändå inte. Idag såg jag hela matchen mellan Tyson och Buster Douglas vilken är den bästa match jag någonsin sett, utan tvekan. Douglas boxade ut Tyson matchen igenom. Gick visserligen på en gliring i åttonde ronden men kom tillbaka i nionde som om ingenting hade hänt. Han duckade, jabbade, flyttade på sig och retade upp Tyson hela matchen - Tyson kom ju inte åt honom, han blev självfallet frustrerad och försökte ännu mer. Men Douglas däremot höll sig kall. Dansade runt, jabbade lite och så fort Tyson öppnade sig så hoppade Douglas in med en slagserie. Och till skillnad från många andra boxare så backade han inte efter 6-7 slag utan han slog tills han inte kunde mer för att Tyson flyttade på sig eller att domaren gick emellan. Och ja, Douglas vann.
Efter att ha sett på boxning hela dagen så har jag numera bestämt mig: jag ska återuppta min boxningskarriär. Jag ska vara oslagbar som Marciano, snabb och smidig som Ali, slå lika hårt som Tyson och vara lika ödmjuk som Ingo. Sen skadar det nog inte om jag är vältränad också.
Edit: Har nyligen haft en diskussion huruvida boxning är en lämplig sport eller ej. Behöver kanske inte klargöra mitt ställningstagande i den frågan. De flesta borde förstå att jag är för boxning och övriga kampsporter.
Kampsport: Två likvärdiga motståndare mäter sina styrkor efter strikta regler och ordnade former och närvarande finns X antal domare som ser till att dessa följs.
Det är ingen primitiv maktkamp mellan två personer som har något otalt med varandra - Den sporten kallas "slagsmål".
Muhammad Alis bästa match. Besegrade Cleveland Williams 1966.
//Harzan
lördag 10 januari 2009
En berättelse - del III
Del III av berättelsen.
Efterlyser åter synpunkter och kommentarer.
---------------------
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
---------------------
Del IV på gång i dagarna.
//Harzan
Efterlyser åter synpunkter och kommentarer.
---------------------
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
---------------------
Del IV på gång i dagarna.
//Harzan
torsdag 8 januari 2009
En berättelse - del II
Den efterlängtade del II av berättelsen om den gamle och pojken.
Jag blir inte direkt ledsen över kommentarer och liknande. =)
-----------------------------
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
----------------
Del III att vänta imorgon förhoppningsvis.
//Harzan
Jag blir inte direkt ledsen över kommentarer och liknande. =)
-----------------------------
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
----------------
Del III att vänta imorgon förhoppningsvis.
//Harzan
onsdag 7 januari 2009
En berättelse - del I
I brist på något konstruktivt sätt att få tiden att gå så publicerar jag en fiktiv följetong som jag skrev för ett tag sedan.
Läs eller köp motorsåg; en berättelse - del I
----------------------------
Det sista lövet hade fallit och skymningen var nära. Den gamle eremiten stod i sitt fönster och betraktade en liten pojke som lekte med en loppbiten och mager hund. Pojken var liten och klen till växten men ändå mycket lekfull. Den gamle mannen brukade stå och betrakta deras lek varje kväll. Pojken påminde honom om en pojke han kände en gång i tiden. Helt ovetande, helt bekymmerslös och fågelfri så lekte han på bakgatorna i Petrograd. Den gamle mannen våndades av åsynen att den unge pojken inte hade en susning av vad som skulle ske. Tiden växte konstant tills nästa nu, men pojken tycktes inte bry sig.
Den gamle mannen knackade ur sin pipa - som han köpt några år tidigare när han var på resa i Paris - och kantade ut över det kalla stengolvet. Han blåste ut ljuset och intog sin bädd. Han lade sig ner och suckade tungt innan han slog igen ögonen.
Han vaknade upp i raseri nästa morgon timmen innan ljuset hade intagit hans stuga. Hans hosta hade blivit värre, han kände att han inte var någon ungdom längre. Han drog sig upp ur sängen med möda och tände ljusen som stod på köksbordet och gick ut till frysrummet för att kolla om hans lillasyster hade varit där med maten som hon ställde dit varje morgon, och mycket riktigt, maten stod där. Och inte bara maten, hans syster hade varit där med en riktig festmåltid. Hur hon hade haft råd med detta hade han ingen aning om, men han brydde sig inte om det heller.
Maten åt han upp med belåtenhet innan han tog sin första sup och tände ett pipstopp. Tobaken och vodkan började ta slut så han var tvungen att ta sig in till staden under dagen som nalkades. Det passade ju bra, för just idag så skulle den store talaren stå och berätta om Lenin och bolsjevikernas äventyr ute i landet. Den gamle mannen mindes våren när Lenin hade varit i staden och pratat om vad som måste ske, varför socialismen måste segra och varför revolutionen var oundviklig. Lenin var också en person som påminde honom om någon han känt en gång. Men varför kunde han inte förstå; hans broder var ju en usel brottsling och hans arme fader var ju bonde och inte det minsta intresserad av tsarens påhitt och dumheter. Tankarna han hade om sin far var höga: Hans gode fader unnade sig aldrig något eller tog det lugnt, hans familj skulle ha allt. Och någon annan man som skulle kunna likna Lenin kunde han inte föra sina tankar till.
Pojken som sovit lugnt och fridfullt vaknade med ett leende när hans moder viskade hans namn. Den nya dagen randades och pojken steg glatt upp ur sängen för att inta frukostbordet. Hans fader, moder och tre äldre bröder satt redan vid bordet. Hans fader höll som vanligt ett föredrag om vilka kamrater Lenin och Trotskij var och hur viktiga de var för Rysslands framtid. Övriga familjemedlemmar höll med honom. Vilka dessa kamrater var hade pojken ingen aning om, men det var heller inget som bekom honom nämnvärt. Pojken, som för övrigt hette Aleksej, var spänd och pirrig inför den kommande dagen som de vuxna hade talat om en längre tid. Hela familjen skulle in till staden och lyssna på en talare. Det var förvisso inte talaren som Aleksej var intresserad av, han tyckte bara om att åka in till staden. Han tyckte om att se alla människor som stod och talade med varandra, handlade och skrattade ihop. Han tyckte om människorna.
Den gamle mannen avslutade sin måltid och tog på sig sin rock och pälsmössa för att bege sig in till staden. Han steg ut på gatan med tunga steg och såg den loppbitna hunden cirkulera på gatan med en slags sköld omkring sig. Hunden brydde sig inte om att människorna runt om honom spottade och svor åt hans håll, han bara trippade fram med lätta steg i sin jakt på mat. Den gamle suckade bedrövat över hundens oskuldsfullhet och lunkade vidare. På vägen in till staden hörde han hur det tisslades och tasslades om en trollkarl som försvunnit spårlöst ett år tillbaka och nu hittats i floden Neva. Trollkarlen hade sånär lett landet, som ännu var en monarki, ett kungadöme, och tsaren i fördärvet men sedan mördats av Jusupov. Dock så kunde Jusupov inte rädda tsarens anseende med detta tilltyg, och den gamle mannen gladdes detta ty tsaren hade dragit sitt land i fördärvet och tvingat ut de fattiga, som den gamle själv och hans gelikar, i en periferi och fattigdom av sällan skådat slag.
Han vandrade in mot staden och när han nådde torget så var talaren redan i handling och predikade distinkt om den kommande revolutionen och folket hurrade när han skrek och slog näven i talarbordet. Den gamle fann mycket i det han sade, men han brydde sig inte om det, han kände sig redan förlorad och brydde sig inte om hur det gick för landet. Han skulle tjäna av sina sista år av livet och vänta in sin kallelse från fadern i himlen. Han begav sig mot specerihandeln för att inhandla sin tobak och sitt brännvin. På vägen dit så fick han syn på en liten pojke som sprang skrattande omkring och tycktes vara inne i en dröm. Detta var samma lekfulla pojke som han sett dagen innan.
Aleksej avslutade sin måltid och klädde på sig sin jacka som hans fader hade tillverkat av en isbjörnspäls förra vintern. Han såg sin fader som en stor jägare och önskade att han kunde få följa med ut på sin faders äventyr snart, men han var ännu för liten. Sen så följde han sin familj in till staden. Hans bröder sökte sig till sina kamrater och slog följe med dem och hans föräldrar stannade för att tala med alla människor som stod samlade på vägen, men pojken var helt salig, han stannade inte, han sprang vidare med lätta smidiga steg och bara kände euforin stiga.
Dagen gick mot sin ände, och den gamle stod kvar vid torget och lyssnade ännu till talaren, pojken hade blivit trött på att springa omkring och sökte efter sina föräldrar.
En ung man med iskall blick och ett barskt utseende kom fram till den gamle mannen och gjorde en rörelse som tecknade att den gamle mannen skulle följa honom. Den gamle tvekade, men slog ändå följe med ynglingen.
--------------------
Del II att vänta i dagarna.
//Harzan
Läs eller köp motorsåg; en berättelse - del I
----------------------------
Det sista lövet hade fallit och skymningen var nära. Den gamle eremiten stod i sitt fönster och betraktade en liten pojke som lekte med en loppbiten och mager hund. Pojken var liten och klen till växten men ändå mycket lekfull. Den gamle mannen brukade stå och betrakta deras lek varje kväll. Pojken påminde honom om en pojke han kände en gång i tiden. Helt ovetande, helt bekymmerslös och fågelfri så lekte han på bakgatorna i Petrograd. Den gamle mannen våndades av åsynen att den unge pojken inte hade en susning av vad som skulle ske. Tiden växte konstant tills nästa nu, men pojken tycktes inte bry sig.
Den gamle mannen knackade ur sin pipa - som han köpt några år tidigare när han var på resa i Paris - och kantade ut över det kalla stengolvet. Han blåste ut ljuset och intog sin bädd. Han lade sig ner och suckade tungt innan han slog igen ögonen.
Han vaknade upp i raseri nästa morgon timmen innan ljuset hade intagit hans stuga. Hans hosta hade blivit värre, han kände att han inte var någon ungdom längre. Han drog sig upp ur sängen med möda och tände ljusen som stod på köksbordet och gick ut till frysrummet för att kolla om hans lillasyster hade varit där med maten som hon ställde dit varje morgon, och mycket riktigt, maten stod där. Och inte bara maten, hans syster hade varit där med en riktig festmåltid. Hur hon hade haft råd med detta hade han ingen aning om, men han brydde sig inte om det heller.
Maten åt han upp med belåtenhet innan han tog sin första sup och tände ett pipstopp. Tobaken och vodkan började ta slut så han var tvungen att ta sig in till staden under dagen som nalkades. Det passade ju bra, för just idag så skulle den store talaren stå och berätta om Lenin och bolsjevikernas äventyr ute i landet. Den gamle mannen mindes våren när Lenin hade varit i staden och pratat om vad som måste ske, varför socialismen måste segra och varför revolutionen var oundviklig. Lenin var också en person som påminde honom om någon han känt en gång. Men varför kunde han inte förstå; hans broder var ju en usel brottsling och hans arme fader var ju bonde och inte det minsta intresserad av tsarens påhitt och dumheter. Tankarna han hade om sin far var höga: Hans gode fader unnade sig aldrig något eller tog det lugnt, hans familj skulle ha allt. Och någon annan man som skulle kunna likna Lenin kunde han inte föra sina tankar till.
Pojken som sovit lugnt och fridfullt vaknade med ett leende när hans moder viskade hans namn. Den nya dagen randades och pojken steg glatt upp ur sängen för att inta frukostbordet. Hans fader, moder och tre äldre bröder satt redan vid bordet. Hans fader höll som vanligt ett föredrag om vilka kamrater Lenin och Trotskij var och hur viktiga de var för Rysslands framtid. Övriga familjemedlemmar höll med honom. Vilka dessa kamrater var hade pojken ingen aning om, men det var heller inget som bekom honom nämnvärt. Pojken, som för övrigt hette Aleksej, var spänd och pirrig inför den kommande dagen som de vuxna hade talat om en längre tid. Hela familjen skulle in till staden och lyssna på en talare. Det var förvisso inte talaren som Aleksej var intresserad av, han tyckte bara om att åka in till staden. Han tyckte om att se alla människor som stod och talade med varandra, handlade och skrattade ihop. Han tyckte om människorna.
Den gamle mannen avslutade sin måltid och tog på sig sin rock och pälsmössa för att bege sig in till staden. Han steg ut på gatan med tunga steg och såg den loppbitna hunden cirkulera på gatan med en slags sköld omkring sig. Hunden brydde sig inte om att människorna runt om honom spottade och svor åt hans håll, han bara trippade fram med lätta steg i sin jakt på mat. Den gamle suckade bedrövat över hundens oskuldsfullhet och lunkade vidare. På vägen in till staden hörde han hur det tisslades och tasslades om en trollkarl som försvunnit spårlöst ett år tillbaka och nu hittats i floden Neva. Trollkarlen hade sånär lett landet, som ännu var en monarki, ett kungadöme, och tsaren i fördärvet men sedan mördats av Jusupov. Dock så kunde Jusupov inte rädda tsarens anseende med detta tilltyg, och den gamle mannen gladdes detta ty tsaren hade dragit sitt land i fördärvet och tvingat ut de fattiga, som den gamle själv och hans gelikar, i en periferi och fattigdom av sällan skådat slag.
Han vandrade in mot staden och när han nådde torget så var talaren redan i handling och predikade distinkt om den kommande revolutionen och folket hurrade när han skrek och slog näven i talarbordet. Den gamle fann mycket i det han sade, men han brydde sig inte om det, han kände sig redan förlorad och brydde sig inte om hur det gick för landet. Han skulle tjäna av sina sista år av livet och vänta in sin kallelse från fadern i himlen. Han begav sig mot specerihandeln för att inhandla sin tobak och sitt brännvin. På vägen dit så fick han syn på en liten pojke som sprang skrattande omkring och tycktes vara inne i en dröm. Detta var samma lekfulla pojke som han sett dagen innan.
Aleksej avslutade sin måltid och klädde på sig sin jacka som hans fader hade tillverkat av en isbjörnspäls förra vintern. Han såg sin fader som en stor jägare och önskade att han kunde få följa med ut på sin faders äventyr snart, men han var ännu för liten. Sen så följde han sin familj in till staden. Hans bröder sökte sig till sina kamrater och slog följe med dem och hans föräldrar stannade för att tala med alla människor som stod samlade på vägen, men pojken var helt salig, han stannade inte, han sprang vidare med lätta smidiga steg och bara kände euforin stiga.
Dagen gick mot sin ände, och den gamle stod kvar vid torget och lyssnade ännu till talaren, pojken hade blivit trött på att springa omkring och sökte efter sina föräldrar.
En ung man med iskall blick och ett barskt utseende kom fram till den gamle mannen och gjorde en rörelse som tecknade att den gamle mannen skulle följa honom. Den gamle tvekade, men slog ändå följe med ynglingen.
--------------------
Del II att vänta i dagarna.
//Harzan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)