"Tidig morgon. Skogens alla skepp
visar masterna mot himlen.
- Allt kommer att bli bättre! skriker fåglar.
Nya ansikten i äldre grenverk.
Det får ta tid.
De nya barnen blir de första
som aldrig plundrar sina bon.
Gamla människor i skeppens skugga
väntar som de lärt av tiden.
Stryker händer över gräs och rötter;
borstar sorg från klänningsfållen.
Det får ta tid."
- Sam Carlquist (Ur Barnbok)
Det tyckte jag var ganska fint. Tankarna förs till ordet "tålamod" av någon anledning. Men det ligger alltför mycket livserfarenhet och poetisk puls bakom de raderna för att jag skall trasa sönder dem genom att försöka klura ut vad som står mellan dem. Dikten är tilltalande, men jag förstår den inte. Det får ta tid. Var det inte så?
Tid är lustigt. Ett stort begrepp som sluter sig runt många områden. Det fanns en tid för westernfilmer, det fanns en tid för Charleston-dans och en blues om kvällen. Jag har en tid att passa om ett par timmar, och än finns det tid att sova. Imorgon kommer det också finnas tid för att träna och för att supa. En annan dag kommer min tid att vara kommen.
Många har sagt att man skall ta vara på tiden, men ingen har sagt hur man gör. Lata dagar ses ofta som slöseri med tid, men jag har kommit fram till att man behöver de dagarna också. Likaså behöver man unna sig sin sorg och oro, destruktiva tankar och ömkan. När man lär sig att inte låta dem ta befäl utan håller en distans till dem så har man ett eget nöjesfält på andra sidan av berget: Glädje, fart och skoj. Ur motsatsernas dynamik stiger en sol.
En sol som inte bryr sig om ifall löven på träden är friska och gröna, eller gula och gamla, om de göms under snö eller försvinner med vinden. Solen skiner ändå...
... och tiden går. Den går inte att tygla eller fånga. Tiden tar sin plats och spelar sin roll - tiden är fri.
