Kopia från facebook - Ur Jaroslav Haseks "Soldaten Svejk"

Tjeckoslovakien var ett land som numera är delat och då utgör två länder. Lustigt nog heter de två länderna Tjeckien och Slovakien. Hur som så spolar vi tillbaka till den tid då de båda länderna fortfarande var ett och samma, det vill säga Tjeckoslovakien. I dess huvudstad Prag föddes på 1880-talet författaren Jaroslav Hasek, vars kändaste verk är det om "Den tappre soldaten Svejk". Josef Svejk är en olycksalig själ, men på tok för munter för att begripa det själv. Han anses dessutom vara sinnessvag. Förutom det så lider han utav reumatism. Hans öde utspelas vid tiden för det första världskriget, och knappt hinner Franz Ferdinands lik kallna innan Svejk glappat lite överfriskt med käften och spärras in. Det bekommer honom inte det minsta, i cellen finns ju kamrater och mat får de. Värre var det förr, då spanska stövlar och andra tortyrredskap var förekommande. Han förpassas strax vidare till dårhuset vilket i Svejks tycke är ett alldeles förträffligt ställe; man kunde vara vad man ville! Hävdade man att man var Kejsare så köpte alla det... Det dröjer dock inte länge innan han sparkas ut därifrån och efter några turer får han till cellkamrat en djupt bedrövad kanslitjänsteman, fader och vällusting, som i fyllan och villan ställt till det så illa för sig att han nu sitter inspärrad för dryckenskap och osedlig vandel. Och nu, kära läsare, så vill jag inte att du skall känna dig lurad, men jag tänkte låta skriva av ett stycke ur samtalet som tog fart mellan Svejk och hans olycklige cellkamrat, och det i all välmening då jag själv fann stort nöje i det. Vi hoppar in där tjänstemannen beskriver hur aftonen för hans olycka utspelat sig, då han firat namnsdag med sin avdelningschef:

"- Kort och gott, fortsatte den olycklige underordnade till den chef som firat sin namnsdag så storartat, då vi varit i ungefär ett dussin av dessa olika vinstugor, märkte vi att vi tappat bort chefen, fast vi bundit fast honom i ett snöre och lett honom efter oss som en hund. Så gick vi tillbaks igen för att söka honom, och så småningom försvann den ena efter den andra av oss, tills jag slutligen hamnade ensam på ett av nattkaféerna på Vinohrady, en mycket anständig lokal, där jag tömde en likör direkt ur flaskan. Vad jag sen gjorde, det minns jag inte, jag vet bara, att då man förde mig hit, hade de båda konstaplarna här på polisstationen redan rapporterat, att jag druckit mig full, uppfört mig oanständigt, klått upp en dam, med min pennkniv skurit sönder en främmande hatt, som jag petat ner från rockhängare, kört ut damkapellet, i allas närvaro beskyllt hovmästaren för att ha stulit en tjugokronorssedel, slagit sönder marmorplattan på bordet, som jag satt vid, och med avsikt spottat i en kopp svart kaffe, som tillhörde en obekant herre vid grannbordet. Mer har jag inte gjort, kan åtminstone inte erinra mig, att jag ställt till med något annat. Och tro mig, jag är den ordentligaste och intelligentaste människa, som inte tänker på något annat än sin familj. Vad säger ni om det här? Jag är ju ingen förbrytare!
- Hade ni mycket arbete innan ni fick sönder marmorskivan? frågade Svejk intresserad i stället för att svara, eller krossade ni den med ett slag?"

Ja, det var ju precis vad jag också funderade över...