När jag ändå dagen till ära sitter och skriver av gamla poeters verk så tänkte jag att jag kunde lägga ut något jag själv har skrivit också.
Igår kväll skrev jag en dikt som på många sätt handlar om mitt jobb som rivare. Jag trivs med jobbet i allt väsentligt men ser det inte som ett framtidsyrke, såvida jag inte glider in på håltagning vill säga. Om veckorna går jag långa stunder och längtar efter fredagen, som alla andra knegare. När fredagen väl kommer så tar det inte lång stund innan jag tycker att helgen är för lång och vill tillbaks och jobba. Visst är det marigt när det tar emot, men å andra sidan så upplyftande när det flyter på. Jag älskar att jobba, men det är en hatkärlek. Hur som helst. Jag har valt att kalla den för "Rivarens funderingar" och den följer här nedan:
Den långa helgen är över,
och en utvilad rivare åter i tjänst.
Här skall ryggen brytas för att lyfta klöver.
Än går det lätt, med ungdomens spänst.
Jag lyssnar till borrstålets sång,
i takt med släggornas klang.
Kanske står jag här någon gång,
och undrar vartåt ungdomen sprang?
I byssjvärmen får jag höra sagor
om lumbago, stendammslungor och diskbråck,
ischias och andra vedermödor.
Nåväl, jag blir i alla fall inte tjock...
Hur kommer jag minnas den tid,
då bilorna dånade och svetten rann?
Kanske som ett inferno eller den ljuvligaste frid.
Men på fakta är min sanning ställd: jag gör det jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar