Kopia från facebook - Ur moster Hilmas brev

Som jag förvarnade om igår, citat ur brev från moster Hilma:

"[...] eftersom jag haft och ännu har hemskt ont i högra benet. Varje morgon är knäet vrickat. Jag sätter det själv tillrätta, men ideligen åker det på sned igen. Nu går jag bara ut en gång i månaden, och då får jag ha käpp. Jag går bara upp till posten och tur är, att den är så nära. Det är många med mig som lider av samma lyte. Varför är alla människor sjuka nu för tiden, då hygien och levnadsvillkor blivit så bra, som de aldrig varit någonsin förr? Jag läste i en tidning för en tid sedan: 'Nu har den medicinska forskningen hunnit så långt att det praktiskt taget inte finns några fullt friska människor.' "

Brevet är daterat 26/3 1963, i Halmstad. Hilma, som var född 1874, var inte alldeles förtjust i nymodigheter som TV, forskning eller läkare, tandläkare, veterinärer eller någonting som kunde ha del i "den medicinska forskningen". Journalisterna som syntes i TV-rutan var för henne snarare lönnmördare, som med hjälp av laser sände ut strålning som angrep människors kroppar och sinnen. Sjukvården tjänade sedan storkovan på detta, då folk blev sjuka, och den medicinska forskningen såg till att folk fortsatte att bli sjuka genom att hitta nya sjukdomar. Jag såg ett kort på moster Hilma och hon hade någon slags hätta på huvudet. Jag frågade om det och farmor berättade att därunder hade Hilma ett våtomslag som hon höll på plats med plastfolie, och dolde detta med tygskynket som syntes utåt. Det var för att skydda sig från den medicinska forskningen och "lönnmördarnas" laserstrålar. Det ni: jag har en äkta foliehatt i släkten!

Att avfärda henne som knäpp blir ändå inte helt lätt. Visserligen har medellivslängden ökat sedan dess (Hilma själv blev däremot en stadig bit över 90 år), men å andra sidan så tror jag inte att det är en slump att det hittas prostatacancer på en karl som haft en mobiltelefon i jeansfickan i decennier. Oavsett hur det är med den saken så måste jag ta tillfället i akt att uttrycka min beundran för Hilmas handstil, som bilden visar.

 

Kopia från facebook - Ett stycke släkthistoria

Nu, stackars läsare, är det tyvärr så illa ställt att jag tänker plåga dig med ett stycke släkthistoria. Du har naturligtvis valmöjligheten att låta bli att läsa, men det låtsas vi inte om. Jag har under dagen varit på utflykt och färden har gått hem till farmor i Horred. På ditvägen åkte vi mot Varberg och svängde av mot Horred i höjd med Veddige. Genom landet kring Weselången, sjön som inte längre finns kvar, åkte vi vid sidan av moder Viskan som ringlar sig fram genom området. Det är vad jag betraktar som mina hemtrakter, även om jag själv aldrig bott där någon längre tid. Det är där min släkt på fädernet huserat i generationer.

Men jag tänkte berätta om min gammelfarmors moster. Hon hette Hilma Olson, och kallas i släkten rätt och slätt för "moster Hilma". Lärarinna till yrket. En utbildning som hon fick betalad av familjen Wallberg i Halmstad, som hade fattat tycke för Hilma och lagt märke till att hon var särdeles begåvad med penna och pensel, språk och tal. Hon föddes 1874 och jag vill minnas att hon blev 95 eller 96 år gammal. Jag har en kopia av ett brev skrivet av Hilma som är daterat i januari 1970, och det måste väl ha varit vid hennes levnads skymning. Hennes brevväxling med min gammelfarmor är en historia i sig och jag kommer med all säkerhet att citera ur moster Hilmas brev både en och två gånger, men inte nu, för nu gäller det Hilmas konstnärliga talanger.

Från mitt besök hos farmor idag så fick jag med mig en tavla som jag fick i julklapp nu senaste julen. Det är den till vänster på väggen mot vilken min soffa står, som ni ser på bilden, den som föreställer fotbadande flamingos. En pastellmålning som Hilma målade 1899, 15 år fyllda. Ganska liten och säkerligen värdelös i pengar räknat, men affektionsvärdet är ovärderligt. Farmor talar ofta med djup vördnad om en annan tavla, målad av Hilma, föreställande kärleksguden Amor. Jag hoppas att få fatt på den någon gång. Även om jag kanske inte kan få tavlan till min, så vore ett fotografi av den tillräckligt.

Tavlan till höger i bild nummer ett är också en pjäs med säkerligen minst ett sekel på nacken, som symboliserar ett helt annat skeende i släkten. Den är så vitt jag vet inte målad av någon släkting, men fanns av en händelse i släktens ägo och var sedan på villovägar ett antal år, innan min gammelfarmor fick igen den. 2011 föll den i min ägo. Men den historian får vi ta en annan gång.

Kopia från facebook - Nationalsången och Kärestans död

Eftersom det tycks gnällas hej vilt över att SVT och Gina Dirawi tydligen ändrat i vår så kallade nationalsång så vill jag ta mig friheten att upplysa den som upplysas vill om att vår - så kallade - nationalsång inte är i originalupplaga över huvud taget. För originalet heter "Kärestans död" och är en medeltida svensk riddarballad. Sångens ursprungliga text går så här (så vitt jag kan söka fram på internet, med "trallalera"-refrängen bortsuddad):

"Så rider jag mig öfver tolfmilan skog
Me´n de andra så söteligen sofvo
- Trallalera, trallalera,
Me´n de andra så söteligen sofvo.

Så rider jag mig litet längre fram
Der fick jag höra klockorna de ringa,

God dag god dag mina ringare-män
För hvem ringen I denna ringning.

Wi ringa alltför en Ungerswens mö,
Som skall uti jorden att sofva.

Så rider jag mig litet längre fram
Der stodo de gräfvare och grofwo,

God dag, god dag mina gräfvare män,
För hvem gräfven I denna grafwen.

Wi gräfva den för en Ungerswens mö
Som skall uti jorden att hvila.

Så rider jag mig till min swärfaders gård
Som förr har warit rosenderöder.

Först frågar jag efter Kärestan min
Och sén efter Swärfar och Swärmo.

Så kommer jag mig litet längre in
Der stodo twå, henne och swepte.

Jag krusar och jag kammar mitt fagergula hår
Och wille följa henne till grafwen.

Och fröknar och Mamseller de togo i en ring
De sad´jag skull´få wälja ut en annan

En sådan en flocka såsom hon war,
Finns ej i sju konungariken.
- Trallalera, trallalera,
Finns ej i sju konungariken."

Så det så...

Om man däremot betraktar språket i Engelbrektskrönikan och jämför med balladen ovan, som tydligen skall vara från samma tidsepok, så blir jag skeptisk till att språket inte har moderniserats vid något tillfälle. Som tur är så finns det en bok som heter "Den levande balladen" av Sven-Bertil Jansson, som händelsevis råkar vara samma författare som sammanställt och utgivit Engelbrektskrönikan. I "Den levande balladen" skall han tydligen ta upp "Kärestans död". Kanske finns det någon form av svar där.

Gissa vem som kommer att besöka bokbörsen nu på studs?

Kopia från facebook - Ur Engelbrektskrönikan

Att kliva över tröskeln och finna ett paket på dörrmattan efter en dag på bygget är alltid trevligt. Idag innehöll paketet "Engelbrektskrönikan" och jag kan bara inte hålla mig från att dela med mig av ett par rader. Riktigt bångstyriga rader. 1400-talssvenska. Lycka till:

"Drottning Margareta

Wilie I manga under höre,
thäraff wil jak redho göre
och lata här epter forstanda
mangefallelika swenska wanda.
The hände sik swa et sinne,
at swenska hyllade ena danske qwinna.
Hon het drotning (sic!) Margareta.
Widha skal man tholiken leta
som saa kan medh klokskap umgaa
och the rika medh daghtinga faa,
Sverige, Danmark och Norrigh.
Sent födis annan qwinna sligh.
Mik tykte the svenska ej wara kloke,
tha the henne til höffdinge toke.
The waro gantzka flaka thaa.
At engen thera matte riket forstaa
utan ginge twärt fraa thera lagh,
thet angra thöm sidhan margan dagh.
Thera lagh the wisa swa,
thet utländzkir i riket ej radha maa."

Har en känsla av att jag har ett intressant stycke läsning framför mig. Som tur är så finns det lite fuskglosor både i bokens inledning och vid sidfoten på varje sida så att man har en liten krycka genom läsningen. Värre är det för er lättlurade krakar som sitter och läser mina citat ur samma bok, för jag tänker fan inte översätta.

Kopia från facebook - Dikt av Sam Carlquist

Den här hade jag nöjet att läsa i morse och jag tyckte den var rolig. Det kanske finns hopp för framtid och ålderdom trots allt, även om jag inte bekymrat mig nämnvärt över det. Mentalt är jag ju max 14 så jag hinner nog med ett kapitel ungdom till... Var så goda:

"Någon har sagt
att man inte skall dricka saltvatten.
Någon annan har sagt
att man inte skall gå på vattnet.
Det anses opassande att försöka.
Men medan man tappar sina tänder;
sina av tröstlös ålderdom försvagade tänder,
kan man hävda att man numer
inte har något att förlora
på att sätta sig över reglerna.
På att bryta mot allt gammalt införstått
och trotsa den samlade oron.
Den gamle du ser må du le åt;
le åt och läsa lagen för.
Det är ändå den unge inom mig
som tar alla besluten.
Som tar det stora beslutet."

- Sam Carlquist

Kopia från facebook - Ur Sven Stolpes "Låt mig berätta"

"Biljardspelet är det kungliga spelet som kräver i lika mått kroppslig skicklighet och andlig styrka. Dr Fr. Ranzow som skrivit uppmärksammade studier i ämnet hävdar - med full rätt - att biljardspelet ställer krav på >>untere und obere Extremität, Rumpf und Nacken>> samt en fullständig >>behärskning av de finaste innervationerna>>. Det måste enligt författaren vara varje människas ideal att förena >>germansk kraft>> och >>hellensk charm>>, och han fortsätter: >>Det finns säkert ingen kortare och behagligare väg till en sådan hållningens och rörelsernas smidiga elegans än biljardspelet>>."

- Sven Stolpe - "Låt mig berätta" (1970)

Kopia från facebook - Finland, Runeberg och Sven Duva

Finland ja... Värdelösa i ishockey, för det mesta. Vill framhålla en speciell OS-final som klarast lysande exempel. De talar ett uraliskt språk som ingen vettig själ förstår sig på och är enligt experter från Wikipedia väldigt glada i knivar och alkohol. Nåja, vad alkoholen beträffar så kanske det skall sättas in på pluskontot. Trots finnarnas eventuella tillkortakommanden i ovan nämnd vintersport så är sanningen den att sedan det svenska riket låg i vaggan så var också Finland en del av det. Tills Rikssprängningen i kriget mot Ryssland 1808-1809. Där var det kört. Men det finns ingenting ont som inte för någonting gott med sig, säger ordspråket. Utan att ryssarna med våld delat riket itu och skilt brödrafolken åt så hade förmodligen aldrig finnarnas svenskfödde nationalskald Johan Ludvig Runeberg skrivit "Fänrik Ståls sägner". Och då hade jag aldrig fått läsa om "Sven Duva". Och tänk vad värre är: jag hade aldrig kunnat citera den på Facebook en helt vanlig fredagskväll. Den är dessvärre lite lång så jag väljer mina favoritstycken som återfinns i slutet av detta mästerverk. Vi hoppar in där finnarna gjort ett försök att riva en strategiskt viktig bro för att hindra ryssarna att ta sig över älven. Fienden är för stark och finnarna tar till flykten... alla utom en:

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

(För den som vill läsa hela men inte känner att bokhandeln ligger tillräckligt nära, så var så god: http://runeberg.org/fstal/1g.html)

Kopia från facebook - Ett minne från Texelberget

Någon gång på våren 2009, när granarna stod i blom (ett par stycken i alla fall, de blommar ju lite som de själva vill, de där granarna), så drog jag och farsan till Helsjön. Gubben kan skogarna däromkring på sina fem fingrar och för min del så döptes jag vid foten av Texelberget, som ligger precis vid sjön. Och det var just toppen av Texelberget som var målet för vår färd. Det är Hallands näst högsta berg och reser sig ganska majestätiskt med sina 200 meter över havet (och nu vill jag inte se någon komma dragandes med "alperna", "Himalaya", "bergsvandring i fjällen" eller dylika dumheter som bara finns på film). Där häckar pilgrimsfalk och rykten går om att det ligger fornskatter på sjöns botten. Men det var inte det jag skulle berätta.

När vi började närma oss toppen så gick jag ned på alla fyra för att krypa fram till kanten och titta nedför bergets brant. Jag hade väl krupit ett par meter när jag hörde farsan säga "Jag får springa men det får inte du!" och därefter med små snabba steg springa om mig. Förlamad av skräck och kritvit i ansiktet fick jag bevittna hur han med otäck precision stannade bara någon decimeter före bergets kant. Han var då 48 år fyllda.

Gubbjävel!

(Bilden är tagen från toppen av Texel. Från det datum då det hela utspelade sig)