Kopia från facebook - Ur William Shakespeares "En midsommarnattsdröm"

Jag får med böjd nacke ta tillbaka allt jag tidigare sagt om William Shakespeare samt be dennes minne om ursäkt. Karln var ett geni.

Akt V, scen I, replikskifte mellan Hippolyta och Teseus i "En midsommarnattsdröm":
"TESEUS
[...]
Poeten, galningen och älskaren
Verkar bestå av idel fantasier.
Dåren ser flera djävlar på sin väg
Än helvetet kan rymma. Älskaren
Ser skönhet i ett tovigt ögonbryn.
Poeten har sitt öga överallt,
Han låter blicken svepa jord och himmel,
Och saker som hans fantasi har format
Men ingen sett, förvandlar han med pennan
Till verklighet, så att ett luftigt intet
Får namn och hemvist. Sån är fantasin.
[...]"

Retroaktiva uppdateringar

Det slog mig att jag sällan uppdaterar den här memoarsamlingen. Anledningen vet jag väl inte säkert, men klart är att jag lägger upp betydligt fler grejer på facebook. Och nyss föddes tanken om att lägga upp kopior här. Så jag skrider till verket och uppdaterar allt retroaktivt, med start från hösten 2015 någon gång...

Kopia från facebook - Ur Freidrich Nietzsches "Den glada vetenskapen"

"Lust till blindheten. -- 'Mina tankar', sa vandraren till sin skugga, 'ska visa mig var jag står; men de ska inte avslöja för mig vart jag är på väg. Jag älskar okunnigheten om framtiden och vill inte gå under av otålighet i försmaken av hägrande ting.' " - Freidrich Nietzsche, ur "Den glada vetenskapen". Mest bara för att jag råkar befinna mig på tysk mark just för stunden.

Kopia från facebook - Sid Hasslers farbror och jag

"Somliga sportar, andra ger platsen dess atmosfär." - Stig "Sid" Hasslers (Sid Hassler var Povel Ramels rollfigur i filmen "I dur och skur" från 1953) farbror yttrade dessa ord till sitt hembiträde Berta när hon undrade om han verkligen borde resa iväg för att spela golf, medan hon fyllde upp hans glas med rött portvin. Han skulle inte spela golf.

Jag tror att exakt samma ord får gå som motivering åt min bejublade närvaro på olika brottningstävlingar som jag råkar hamna på lite nu och då... men för min del klarar jag mig gott utan portvin.

Kopia från facebook - Olika brobyggare

Här ser vi brobyggare av grövsta kaliber. Johnny Weissmuller hade varit överflödig, dessa herrar klarade att svinga sig mellan träden på egen hand. Älvsborgsbron känns plötsligt ganska fjollig...

 

Kommentar till inlägget, kl 12:19 den 20 mars:

 

Jag kan inte låta bli att fortsätta i samma ämne, fast den här gången gäller det överraskande nog någonting jag fått fram ur böckernas värld. I "Landet kring Weselången", första delen, av Knut Hansson, står att läsa om Bågbron vid Byslätt, som byggdes under 20-talet och sprängdes i luften 1961:

"Då ovannämnda bågbro byggdes 1927 kom vid ett tillfälle en klurig liten man förbi. Han stannar och betraktar de idogt knogande arbetarna. Verkmästaren tittar på mannen och säger nedlåtande:
- En sådan här fin bro har väl farbror aldrig sett förut?
Mannen, som gemenligen kallas Spetten, ler blygt och svarar:
- Jo-o de har la ja. Ja va me å byggde Brooklynbroa i Nyjörk."

 



Kopia från facebook - Ordspråksboken i olika svenska Biblar

Jag ger mig på Bibeln igen. Eller ja, två olika biblar, faktiskt. Min egen som innehåller Bibel 2000-översättningen. Karl XII:s Bibel från 1703. Närmare bestämt är det Ordspråksboken 1:8-1:19 jag tänkte lyfta fram. Min favoritöversättning av dessa rader finns troligen i "1917 års kyrkobibel", men jag är inte säker. Oavsett, första stycket är ur Bibel 2000-översättningen och andra ur Karl XII:s:

8 Lyssna till din fars förmaningar, min son,
förkasta inte din mors undervisning.
9 De är en skön krans för ditt huvud
och en kedja som pryder din hals.
10 Min son, följ inte syndare
som lockar dig 11 och säger:
"Kom, vi lägger oss i bakhåll och dödar,
vi skall roa oss med att lura på oskyldiga.
12 Som dödsriket slukar vi dem levande,
som graven tar vi dem med hull och hår.
13 Alla slags dyrbarheter kommer vi över,
vi skall fylla våra hus med byte.
14 Du får vara med och dela,
vi har en gemensam penningpung"
15 Min son, slå inte följe med dem,
sätt aldrig din fot på deras väg.
16 De skyndar till allt som är ont
och är snara att utgjuta blod.
17 Fåglar är inte hjälpta av att se
när fångstnätet gillras,
18 och dessa män ligger i bakhåll för sig själva,
det är sitt eget liv de lurar på.
19 Så går det den som girigt roffar åt sig:
det kostar honom hans eget liv.

(I den översättning jag håller som min favorit så är vers 19 formulerad ungefär så här, citerar ur minnet: "Så går det den som söker orätt vinning: sin egen herre berövar honom livet".)

---

8 Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9 Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10 Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11 Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
12 Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara;
13 Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14 Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15 Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16 Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17 Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18 Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19 Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.

---

Språket var vackrare förr, mer personligt, även om jag tycker det är enklare och mer logiskt idag... och nej, det går inget vidare med 1400-talssvenskan i Engelbrektskrönikan, men jag jobbar på det.

Kommentar till inlägget, kl 22:35 den 13 mars:

"Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet." - Nu är det rätt, och mycket riktigt så kom det ur 1917 års bibelöversättning.

http://sv.bibelsite.com/proverbs/1-19.htm

Kopia från facebook - Sam Carlquist igen

"Havet rullar in.
Havet rullar in?
Hur kan vi ens tänka oss
att havet - i sina egna ögon mäktigast av allt -
skall nöja sig med en sån futtig skolpojksbeskrivning?
Skulle hav som sväljer stora skepp till frukost
acceptera dessa bläckplumpar
på en linjerad blekblå skrivbokssida?
Men ändå - detta milda hav -
som försiktigt flyttar gisten eka
en liten bit upp över sanden;
som låter krabbor, genomskinliga -
snudda det lilla barnets fötter.
Ur detta vatten, dit vi alla återgår,
föddes vi en gång och ärvde
desamma två ansiktena."

- Sam Carlquist

Kopia från facebook - Salvador Sanchez

Muhammad Alis "jabba-och-spring"-taktik som han kallade för "dans" är ingenting mot flugviktaren Salvador Sanchez pigga fötter och följsamma boxarstil. I den sistnämndes möte med Wilfredo Gomez som filmen visar så blir jag särskilt fascinerad av hans djupa koncentration, hårda träffsäkra slag och hans sätt att fånga in Gomez i sin egen boxning. I pausen mellan rond sju och åtta så får Gomez nästintill intensivvård, medan Sanchez sitter ensam i sin ringhörna och bara andas. Hans sekonder tycks vara helt ointresserade av honom. Han är i toppform och vet precis vad han skall göra. I rond åtta dunkar han ned Gomez efter en härlig slagserie och vinner matchen. Efteråt ser han knappt trött ut, lätt uppvärmd på sin höjd. Vilken idrottsman!

Sanchez dog i en bilolycka 1982, 23 år gammal. Han hade då på två år försvarat sin världsmästartitel nio gånger. Hans facit slutade på 44 (32 KO)-1-1. Det är nog boxningshistoriens största "tänk om..."-kapitel.

 

Kopia från facebook - Ur moster Hilmas brev

Som jag förvarnade om igår, citat ur brev från moster Hilma:

"[...] eftersom jag haft och ännu har hemskt ont i högra benet. Varje morgon är knäet vrickat. Jag sätter det själv tillrätta, men ideligen åker det på sned igen. Nu går jag bara ut en gång i månaden, och då får jag ha käpp. Jag går bara upp till posten och tur är, att den är så nära. Det är många med mig som lider av samma lyte. Varför är alla människor sjuka nu för tiden, då hygien och levnadsvillkor blivit så bra, som de aldrig varit någonsin förr? Jag läste i en tidning för en tid sedan: 'Nu har den medicinska forskningen hunnit så långt att det praktiskt taget inte finns några fullt friska människor.' "

Brevet är daterat 26/3 1963, i Halmstad. Hilma, som var född 1874, var inte alldeles förtjust i nymodigheter som TV, forskning eller läkare, tandläkare, veterinärer eller någonting som kunde ha del i "den medicinska forskningen". Journalisterna som syntes i TV-rutan var för henne snarare lönnmördare, som med hjälp av laser sände ut strålning som angrep människors kroppar och sinnen. Sjukvården tjänade sedan storkovan på detta, då folk blev sjuka, och den medicinska forskningen såg till att folk fortsatte att bli sjuka genom att hitta nya sjukdomar. Jag såg ett kort på moster Hilma och hon hade någon slags hätta på huvudet. Jag frågade om det och farmor berättade att därunder hade Hilma ett våtomslag som hon höll på plats med plastfolie, och dolde detta med tygskynket som syntes utåt. Det var för att skydda sig från den medicinska forskningen och "lönnmördarnas" laserstrålar. Det ni: jag har en äkta foliehatt i släkten!

Att avfärda henne som knäpp blir ändå inte helt lätt. Visserligen har medellivslängden ökat sedan dess (Hilma själv blev däremot en stadig bit över 90 år), men å andra sidan så tror jag inte att det är en slump att det hittas prostatacancer på en karl som haft en mobiltelefon i jeansfickan i decennier. Oavsett hur det är med den saken så måste jag ta tillfället i akt att uttrycka min beundran för Hilmas handstil, som bilden visar.

 

Kopia från facebook - Ett stycke släkthistoria

Nu, stackars läsare, är det tyvärr så illa ställt att jag tänker plåga dig med ett stycke släkthistoria. Du har naturligtvis valmöjligheten att låta bli att läsa, men det låtsas vi inte om. Jag har under dagen varit på utflykt och färden har gått hem till farmor i Horred. På ditvägen åkte vi mot Varberg och svängde av mot Horred i höjd med Veddige. Genom landet kring Weselången, sjön som inte längre finns kvar, åkte vi vid sidan av moder Viskan som ringlar sig fram genom området. Det är vad jag betraktar som mina hemtrakter, även om jag själv aldrig bott där någon längre tid. Det är där min släkt på fädernet huserat i generationer.

Men jag tänkte berätta om min gammelfarmors moster. Hon hette Hilma Olson, och kallas i släkten rätt och slätt för "moster Hilma". Lärarinna till yrket. En utbildning som hon fick betalad av familjen Wallberg i Halmstad, som hade fattat tycke för Hilma och lagt märke till att hon var särdeles begåvad med penna och pensel, språk och tal. Hon föddes 1874 och jag vill minnas att hon blev 95 eller 96 år gammal. Jag har en kopia av ett brev skrivet av Hilma som är daterat i januari 1970, och det måste väl ha varit vid hennes levnads skymning. Hennes brevväxling med min gammelfarmor är en historia i sig och jag kommer med all säkerhet att citera ur moster Hilmas brev både en och två gånger, men inte nu, för nu gäller det Hilmas konstnärliga talanger.

Från mitt besök hos farmor idag så fick jag med mig en tavla som jag fick i julklapp nu senaste julen. Det är den till vänster på väggen mot vilken min soffa står, som ni ser på bilden, den som föreställer fotbadande flamingos. En pastellmålning som Hilma målade 1899, 15 år fyllda. Ganska liten och säkerligen värdelös i pengar räknat, men affektionsvärdet är ovärderligt. Farmor talar ofta med djup vördnad om en annan tavla, målad av Hilma, föreställande kärleksguden Amor. Jag hoppas att få fatt på den någon gång. Även om jag kanske inte kan få tavlan till min, så vore ett fotografi av den tillräckligt.

Tavlan till höger i bild nummer ett är också en pjäs med säkerligen minst ett sekel på nacken, som symboliserar ett helt annat skeende i släkten. Den är så vitt jag vet inte målad av någon släkting, men fanns av en händelse i släktens ägo och var sedan på villovägar ett antal år, innan min gammelfarmor fick igen den. 2011 föll den i min ägo. Men den historian får vi ta en annan gång.

Kopia från facebook - Nationalsången och Kärestans död

Eftersom det tycks gnällas hej vilt över att SVT och Gina Dirawi tydligen ändrat i vår så kallade nationalsång så vill jag ta mig friheten att upplysa den som upplysas vill om att vår - så kallade - nationalsång inte är i originalupplaga över huvud taget. För originalet heter "Kärestans död" och är en medeltida svensk riddarballad. Sångens ursprungliga text går så här (så vitt jag kan söka fram på internet, med "trallalera"-refrängen bortsuddad):

"Så rider jag mig öfver tolfmilan skog
Me´n de andra så söteligen sofvo
- Trallalera, trallalera,
Me´n de andra så söteligen sofvo.

Så rider jag mig litet längre fram
Der fick jag höra klockorna de ringa,

God dag god dag mina ringare-män
För hvem ringen I denna ringning.

Wi ringa alltför en Ungerswens mö,
Som skall uti jorden att sofva.

Så rider jag mig litet längre fram
Der stodo de gräfvare och grofwo,

God dag, god dag mina gräfvare män,
För hvem gräfven I denna grafwen.

Wi gräfva den för en Ungerswens mö
Som skall uti jorden att hvila.

Så rider jag mig till min swärfaders gård
Som förr har warit rosenderöder.

Först frågar jag efter Kärestan min
Och sén efter Swärfar och Swärmo.

Så kommer jag mig litet längre in
Der stodo twå, henne och swepte.

Jag krusar och jag kammar mitt fagergula hår
Och wille följa henne till grafwen.

Och fröknar och Mamseller de togo i en ring
De sad´jag skull´få wälja ut en annan

En sådan en flocka såsom hon war,
Finns ej i sju konungariken.
- Trallalera, trallalera,
Finns ej i sju konungariken."

Så det så...

Om man däremot betraktar språket i Engelbrektskrönikan och jämför med balladen ovan, som tydligen skall vara från samma tidsepok, så blir jag skeptisk till att språket inte har moderniserats vid något tillfälle. Som tur är så finns det en bok som heter "Den levande balladen" av Sven-Bertil Jansson, som händelsevis råkar vara samma författare som sammanställt och utgivit Engelbrektskrönikan. I "Den levande balladen" skall han tydligen ta upp "Kärestans död". Kanske finns det någon form av svar där.

Gissa vem som kommer att besöka bokbörsen nu på studs?

Kopia från facebook - Ur Engelbrektskrönikan

Att kliva över tröskeln och finna ett paket på dörrmattan efter en dag på bygget är alltid trevligt. Idag innehöll paketet "Engelbrektskrönikan" och jag kan bara inte hålla mig från att dela med mig av ett par rader. Riktigt bångstyriga rader. 1400-talssvenska. Lycka till:

"Drottning Margareta

Wilie I manga under höre,
thäraff wil jak redho göre
och lata här epter forstanda
mangefallelika swenska wanda.
The hände sik swa et sinne,
at swenska hyllade ena danske qwinna.
Hon het drotning (sic!) Margareta.
Widha skal man tholiken leta
som saa kan medh klokskap umgaa
och the rika medh daghtinga faa,
Sverige, Danmark och Norrigh.
Sent födis annan qwinna sligh.
Mik tykte the svenska ej wara kloke,
tha the henne til höffdinge toke.
The waro gantzka flaka thaa.
At engen thera matte riket forstaa
utan ginge twärt fraa thera lagh,
thet angra thöm sidhan margan dagh.
Thera lagh the wisa swa,
thet utländzkir i riket ej radha maa."

Har en känsla av att jag har ett intressant stycke läsning framför mig. Som tur är så finns det lite fuskglosor både i bokens inledning och vid sidfoten på varje sida så att man har en liten krycka genom läsningen. Värre är det för er lättlurade krakar som sitter och läser mina citat ur samma bok, för jag tänker fan inte översätta.

Kopia från facebook - Dikt av Sam Carlquist

Den här hade jag nöjet att läsa i morse och jag tyckte den var rolig. Det kanske finns hopp för framtid och ålderdom trots allt, även om jag inte bekymrat mig nämnvärt över det. Mentalt är jag ju max 14 så jag hinner nog med ett kapitel ungdom till... Var så goda:

"Någon har sagt
att man inte skall dricka saltvatten.
Någon annan har sagt
att man inte skall gå på vattnet.
Det anses opassande att försöka.
Men medan man tappar sina tänder;
sina av tröstlös ålderdom försvagade tänder,
kan man hävda att man numer
inte har något att förlora
på att sätta sig över reglerna.
På att bryta mot allt gammalt införstått
och trotsa den samlade oron.
Den gamle du ser må du le åt;
le åt och läsa lagen för.
Det är ändå den unge inom mig
som tar alla besluten.
Som tar det stora beslutet."

- Sam Carlquist

Kopia från facebook - Ur Sven Stolpes "Låt mig berätta"

"Biljardspelet är det kungliga spelet som kräver i lika mått kroppslig skicklighet och andlig styrka. Dr Fr. Ranzow som skrivit uppmärksammade studier i ämnet hävdar - med full rätt - att biljardspelet ställer krav på >>untere und obere Extremität, Rumpf und Nacken>> samt en fullständig >>behärskning av de finaste innervationerna>>. Det måste enligt författaren vara varje människas ideal att förena >>germansk kraft>> och >>hellensk charm>>, och han fortsätter: >>Det finns säkert ingen kortare och behagligare väg till en sådan hållningens och rörelsernas smidiga elegans än biljardspelet>>."

- Sven Stolpe - "Låt mig berätta" (1970)

Kopia från facebook - Finland, Runeberg och Sven Duva

Finland ja... Värdelösa i ishockey, för det mesta. Vill framhålla en speciell OS-final som klarast lysande exempel. De talar ett uraliskt språk som ingen vettig själ förstår sig på och är enligt experter från Wikipedia väldigt glada i knivar och alkohol. Nåja, vad alkoholen beträffar så kanske det skall sättas in på pluskontot. Trots finnarnas eventuella tillkortakommanden i ovan nämnd vintersport så är sanningen den att sedan det svenska riket låg i vaggan så var också Finland en del av det. Tills Rikssprängningen i kriget mot Ryssland 1808-1809. Där var det kört. Men det finns ingenting ont som inte för någonting gott med sig, säger ordspråket. Utan att ryssarna med våld delat riket itu och skilt brödrafolken åt så hade förmodligen aldrig finnarnas svenskfödde nationalskald Johan Ludvig Runeberg skrivit "Fänrik Ståls sägner". Och då hade jag aldrig fått läsa om "Sven Duva". Och tänk vad värre är: jag hade aldrig kunnat citera den på Facebook en helt vanlig fredagskväll. Den är dessvärre lite lång så jag väljer mina favoritstycken som återfinns i slutet av detta mästerverk. Vi hoppar in där finnarna gjort ett försök att riva en strategiskt viktig bro för att hindra ryssarna att ta sig över älven. Fienden är för stark och finnarna tar till flykten... alla utom en:

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

(För den som vill läsa hela men inte känner att bokhandeln ligger tillräckligt nära, så var så god: http://runeberg.org/fstal/1g.html)

Kopia från facebook - Ett minne från Texelberget

Någon gång på våren 2009, när granarna stod i blom (ett par stycken i alla fall, de blommar ju lite som de själva vill, de där granarna), så drog jag och farsan till Helsjön. Gubben kan skogarna däromkring på sina fem fingrar och för min del så döptes jag vid foten av Texelberget, som ligger precis vid sjön. Och det var just toppen av Texelberget som var målet för vår färd. Det är Hallands näst högsta berg och reser sig ganska majestätiskt med sina 200 meter över havet (och nu vill jag inte se någon komma dragandes med "alperna", "Himalaya", "bergsvandring i fjällen" eller dylika dumheter som bara finns på film). Där häckar pilgrimsfalk och rykten går om att det ligger fornskatter på sjöns botten. Men det var inte det jag skulle berätta.

När vi började närma oss toppen så gick jag ned på alla fyra för att krypa fram till kanten och titta nedför bergets brant. Jag hade väl krupit ett par meter när jag hörde farsan säga "Jag får springa men det får inte du!" och därefter med små snabba steg springa om mig. Förlamad av skräck och kritvit i ansiktet fick jag bevittna hur han med otäck precision stannade bara någon decimeter före bergets kant. Han var då 48 år fyllda.

Gubbjävel!

(Bilden är tagen från toppen av Texel. Från det datum då det hela utspelade sig)

 

Kopia från facebook - Brottnings-SM och lite Bertil Schütt

Under dagen har jag haft den stora äran att från läktarplats beskåda de svenska mästerskapen i brottning. En härlig föreställning med stilfulla kast och underhållande vredesutbrott. Bredvid mig på läktarplats satt min namne Hampus, som vid något tillfälle berömde mig för någonting. Genast körde jag upp en tumme i armhålan på honom för att återställa balansen i min självbild och världsåskådning, vid beröm så kan föreställningen om att jag faktiskt duger till något uppstå, och det vore kolossalt fel. Jag är ju rivare för fan! Jag gjorde ett helhjärtat försök till att förklara varför jag kände mig tvingad att tacka för berömmet med en elakhet, för Hampus såg aningen fundersam ut, men jag kände inte riktigt att jag fick fram de rätta orden. Då kom jag att tänka på den gamle författaren Bertil Schütt och boken "En skuggboxares memoarer", för han skrev en alldeles strålande formulering i ett snarlikt ämne, vilket jag lovade Hampus att jag skulle lägga upp på Facebook när jag kommit hem. Oklart ifall han brydde sig, men här är den i alla fall:

"Om en människa försöker pådyvla mig godhet blir jag ärligt förbannad och utför omedelbart en serie bushandlingar som korrigerar misstaget. Ty det omänskliga godhetskravet låser de spontana krafterna och förvandlar levande impulser till bräkande menlösheter."

Kopia från facebook - Minne från en folkhögskola

Jag tänkte fortsätta att dela med mig av mina kärt bevarade minnen, bästa läsare! Det är roligt att sätta ord på dem och minst lika kul att berätta för andra. Kanske kan utvecklas till en hel följetong om det vill sig så illa att jag får leva länge nog. Att berätta om sina minnen kräver ju att det man berättar om hänt sedan en inte helt obetydlig tid tillbaka, och jag tycker väl inte att jag är så värst gammal eller belevad att det finns obegränsat med material. Snarare desto mer plats att fylla med nya minnen. Men det skall jag inte göra nu, utan nu skall jag berätta vad som hände en helg i april 2009:

Våren då det hela avlöpte befann jag mig för det mesta på Axevalla folkhögskola. Jag bodde nämligen på skolans internat, liksom många andra. Om veckorna var skolan ganska stillsam, men livades desto oftare upp om helgerna med dryckesgillen. I huvudsak i tvårumslägenheten i byggnaden ”Klostret”. Den låg bredvid själva skolbyggnaden med alla lektionssalar, biblioteket samt elevrådets kiosk. Det sistnämnda var som en liten skrubb på någon enstaka kvadratmeter, men fullgod åt sitt syfte. Av någon anledning så hade ”Kocken”, som han kallades, fått ansvaret över nyckeln till kiosken över en helg. Det tog väl ett par timmar innan han i samråd med mig och Måns bestämt sig för att gå in i kiosken och nalla lite godis när alla andra började bli fulla i lägenheten, som vanligt. Så vi väntade. Mörkret bröt in. Musiken från lägenheten blev allt högre och samtalen likaså. Vi smög över till skolbyggnaden som stod olåst, men kunde vara larmad, vi var inte helt säkra. På Måns signal så ilade vi snabba som vesslor mot kiosken. Vi kände oss som verklighetens Jönssonligan, och fnittrade som ett gäng småflickor. Väl därinne stuvade vi ner allt, precis allt, i påsar och ilade ut lika kvickt. Det här med att ”nalla lite” kom liksom av sig. Vi hade öppnat fönstret till mitt rum på baksidan av Klostret och där klättrade jag in och tog emot stöldgodset. De andra gick in i lägenheten en stund för att plantera ett alibi och kom sedan in för att dela upp bytet. Det var som en extra julafton. Nöjda satt vi i varsitt rum vid varsin dator, diskuterade vår mästerkupp över MSN Messenger och glufsade i oss godis.

Dagen efter fick Kocken samvetskval, passande nog. Alla indicier pekade mot honom i form av en viss nyckel som passade i den dörr bakom vilken elevrådets godis förvarades. Godis som var avsett för försäljning och intäkterna för att bekosta elevers fritidsaktiviteter och skolresor. Och som nu alltså var försvunnet. Han insåg väl att han inte skulle bli så populär när det oundvikligen skulle uppdagas nästkommande måndag. För min, och säkert även Måns, del så höll vi väl med varandra om att det var lite svinigt att förstöra för alla andra på det där sättet. Men det var ju det med den här ”jag-bryr-mig”-aspekten, sikten var lite skymd åt det hållet kan man säga. Vi lät oss övertalas till slut och kom överens om att lämna tillbaka det som fanns kvar. Så efter skymningen och när festligheterna dragit igång så smög vi in i skolbyggnaden igen och lade tillbaka allt efter bästa förmåga, fast utan fnitter den här gången. Vi hörde aldrig något prat om att det var oreda i kiosken eller att det skulle saknas något. Slutet gott, allting gott. Som väl var, för när jag tänker tillbaka på det idag så är det ju trots allt så att vi begick ett brott. Även om jag har svårt att se att någon skulle drivit det så långt som till en rättsfråga om vi ertappats, särskilt eftersom vi lämnade tillbaka allting... nästan. Om det är snatteri eller stöld det är fråga om får jag väl aldrig veta. I båda fallen är det preskriberat i dagsläget, och tur är väl det, eftersom jag så glatt poserade med min del av bytet.

Och vilken tur att någon bara råkade vara där och ta kort just då, för så där fint har jag nog aldrig bäddat en säng... någonsin!

Kopia från facebook - Minne från en källare

Det jag tänker berätta för dig nu, kära läsare, utspelar sig i en förhistorisk tid. Nämligen hösten år 2009. Kanske inte fullt så förhistorisk som då Bilbo Bagger var på upptäcktsfärder i ljusfattiga grottor, eller ens det glada 80-talet, men för en sann knegare så går det en historisk brytpunkt varje fredag och därför är till exempel förra månaden nästan detsamma som antikens tidsålder. Till saken: min vän Viktor hade fått en lägenhet. Till hyreslägenheter kan man i bästa fall få med ett förvaringsutrymme, kallat ”förråd”, som ofta står att finna på vinden eller i källaren i samma byggnad som lägenheten. Viktor hade sitt förråd i källaren. Där skulle vi lasta in en TV-bänk som han inte ville ha i sitt möblemang. Tji fick vi för det. Förrådsdörren var låst. Det var trädörrar så det gick inte att se vad som fanns på insidan. Jag skulle så gärna vilja skriva att vi gjorde det som man skall göra i en sådan situation: tog kontakt med vaktmästaren för att låta honom öppna och tömma förrådet.

Det vore dessvärre lögn. Vi knäckte upp låset själva.

Den bifogade bilden illustrerar ganska väl vad som mötte oss när dörren öppnades. Eller det är en exakt illustration får jag nog lov att säga, för det är ett fotografi av spektaklet. Livs levande potatisar! Nåja... potatisar i alla fall. Vi stängde dörren, satte dit ett nytt lås och dagen därpå ringde Viktor vaktmästaren istället. TV-bänkens förflyttning fick bero...

 

Kopia från facebook - Midsommarminnen

Midsommaren 2010 firade jag i Smögen. Jag sov i baksäten, på klippor och på bara marken - men aldrig i det medhavda tältet. Skorna tog jag inte av mig på flera dagar (med vissa försumbara undantag). Alkoholen rann som en syndaflod och cigarettröken låg säkert lika tät som dimman i Lützen 1632. Den sista kvällen hade en ganska stor skara med människor från alla håll i landet, och en drös norrmän, samlat sig vid vår tillfälligt ockuperade parkeringsplats med angränsande gräsmattor. En rödhårig tjej från Linköping ställde sig upp och tog ordet. Alla blickar riktades åt hennes håll och hon förklarade att det är viktigt att underhålla halsen när man dricker sprit, därefter stämde hon upp i en sång på något språk jag ännu inte lyckats identifiera, utöver östgötskan. Det övriga sällskapet verkade tycka att det lät väldigt bra för de sjöng med efter bästa förmåga. Jag satt längst bort från körledaren och försökte synas så lite som möjligt. När sången tystnade så tittade Sebastian på mig och sa: ”Hemma i Lischöping, där säger vi ’skål’ och sen super vi!”.

Vi skålade på det...