Kopia från facebook - Allsvenskans upplösning och lite Cidden

Allsvenskan, som jag i normalfallet inte är ett dyft intresserad av, skall avgöras idag. Inlägg om hur det går i matcherna duggar tätt och GP:s förstasida tillhandahåller flera länkar om matcherna och det som följer runtomkring. Jag har förstått att det står mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping, med knappt försprång för Norrköping, men likväl en ytterst jämn slutspurt. Jag vore inte mig själv om jag inte följde upp dessa slöa rader med något vassare ur litteraturens värld, och lämpligt nog handlar det om fotboll, om än på något lägre nivå. Författare är Bengt "Cidden" Andersson och stycket har han valt att kalla "Guld och inget" och återfinns i hans bok "Hela bollen ska ligga still" från 1991:

Vi
vann matchen.
Vi
vann serien.
Med en poäng mer
än tvåan
vann vi guldet.
Vi
tar steget upp i div 5.

För tvåan
börjar en ny omgång
från noll.

Kopia från facebook - Ur Dorothy Parkers "En enda ros"

Jag skaffade facebook för någon månad sedan efter ett års frånvaro, vilken jag var övertygad om att jag aldrig skulle återvända ifrån. Nu blev det däremot så, och det här statusfältet där man kan skriva olika saker tycker jag är extra roligt. Det ökar viljan att stanna kvar; det känns ju faktiskt mycket bättre när det är någon poäng med min medverkan. Som jag berättade för dig igår, kära läsare, så fick jag hem en bok av Dorothy Parker. Den grep mig omgående. Don Quijote, Svejk, Tjitjikov och de andra av litteraturens hjältar som jag följer med stor förnöjelse fick raskt maka på sig, likt en idrottshall för en flyktingförläggning, och jag kan naturligtvis inte hålla mig från att dela med mig av det jag själv finner så stor glädje i att få läsa. Likt A.E. Housman romantiserade hon självmordet och snarare gratulerade den som fick lämna i förtid än beklagade någon sorg. Ironiskt nog levde de båda en full mansålder och dog på naturlig väg. Jag är inte helt säker på vem som står för översättningen, men troligen K. Hallén eller U. Florén. Om raderna är ett brottstycke ur eller en hel dikt är obekant, men titeln är "Resumé":

"Rakblad gör ont;
floder är våta;
syror ger fläckar;
av gift får man kramp.
Pistol är förbjudet;
snaror går av;
gas luktar illa;
man kan lika gärna leva."

Lyfter på hatten och beundrar tappert buren smärta...

Kopia från facebook - Tillskott i bokhyllan

Innevarande kalenderdatum valde någon dåre, förmodligen brevbäraren, att kasta in ett paket genom mitt brevinkast. Det var alltså inget stort paket, som du min läsare säkert begriper, utan så pass att det gick in genom brevinkastet utan större besvär. Oaktsamt kan tyckas, då jag skulle kunnat snava över det, ramla framlänges och slå huvudet i garderoben någon meter innanför dörren och kanske slagit mig så illa att skallen spruckit och allt blod runnit ut. Nu gick det, tack och lov, inte fullt så illa. Jag noterade att paketet låg på dörrmattan och så snart arbetskläderna blivit omsorgsfullt inhängda i nyss nämnda garderob så öppnade jag det. Det innehöll boken "En enda ros" av Dorothy Parker, i översättning av Kerstin Hallén och Uno Florén. Jag låtsades inte om att jag har alldeles för många halvlästa böcker här och var i mitt hem, utan började genast bläddra bland novellerna och dikterna som det nytillkomna tillskottet till bokhyllan innehöll. Min vana trogen skall jag dela med mig av något läsvärt, vilket är ett kort stycke vers som på svenska kallas "Fristad" (originaltitel anges ej) ur Parkers "Death and Taxes". Mycket nöje:

Mitt land är tomt, och ingen kvar
av alla människor jag kände.
Det doftar ljuvt av rök som drar
från broarna jag brände.

Kopia från facebook - Ur Bertil Schütts "En skuggboxares memoarer"

"[...] till himlens salar anlände en kerub med dagens sensationer från jorden. Han spikade fast löpsedeln på det svarta korset och flaxade bort till den nyfikna änglaskaran.
- Här var det färska nyheter från jorden.
Änglaskaran skred fram till träkorset och läste på löpsedeln.
EN SKUGGBOXARES DÖD.
Slog ut sig själv." - Bertil Schütt - En skuggboxares memoarer.

För omväxlings skull så har jag nu skrivit upp bokcitatet Före mitt sedvanliga svammel som brukar föregå textstycket jag fastnat för. Bertil Schütt är storebror till en viss Roland Schütt, som kanske är mer känd än sin bror och det genom sin självbiografiska bok "Kådisbellan". Som i sin tur troligtvis är mer känd på grund av filmen med samma namn, som baserats på boken, från 1993, i regi av Åke Sandgren med roller av bland andra Stellan Skarsgård, Jesper Sahlén och Ernst-Hugo Järegård. Vad de båda bröderna gör idag är för mig obekant och jag känner ingen övertygande lust att ta reda på detta. Låt oss hoppas att de båda lever, annars sitter de nog under varsitt parasoll i Palestinas apelsinlundar och skrattar åt jordelivets bekymmer...

Kopia från facebook - En till Gullbergare

Dagen till ära så tänkte jag att vi river av en Gullbergare till, ur samma verk som innan (Ensamstående bildad herre):

"O nätter, då vår ande är spion!
Förbindelse har över djupen spänts
- men allt blir tyst på andra sidan bron:
härolden prövar ej sitt instruments
ton!

Adjunkten Örtstedt, bräcklig som ett rö,
förhindrades en kväll att somna lugnt
av herrn som kommit från pokal och mö
hem i sin bostad ovanför adjunkt
Ö.

Strax före tolv tog herrn i sitt gemak,
förgätande att Örtstedt var nervös,
av sig en sko och slängde den med brak
i samma golv som var adjunktens Ö:s
tak.

På nästa sko låg Ö. till ljusan dag
i väntan: men vivörens sovrumsgolv
var tyst som bottnen i en sarkofag,
alltsedan klockan slagit sina tolv
slag.

Ej värsta oljud skulle Örtstedt så
ha stört som denna uteblivna ton.
Herrn sov däruppe (man kan lätt förstå,
i vilket tillstånd) med den andra skon
på."

En dag som idag går mina sympatier till vivören...

Illustration av Torvald "Salon" Gahlin.

 

Kopia från facebook - Ur Jaroslav Haseks "Soldaten Svejk"

Tjeckoslovakien var ett land som numera är delat och då utgör två länder. Lustigt nog heter de två länderna Tjeckien och Slovakien. Hur som så spolar vi tillbaka till den tid då de båda länderna fortfarande var ett och samma, det vill säga Tjeckoslovakien. I dess huvudstad Prag föddes på 1880-talet författaren Jaroslav Hasek, vars kändaste verk är det om "Den tappre soldaten Svejk". Josef Svejk är en olycksalig själ, men på tok för munter för att begripa det själv. Han anses dessutom vara sinnessvag. Förutom det så lider han utav reumatism. Hans öde utspelas vid tiden för det första världskriget, och knappt hinner Franz Ferdinands lik kallna innan Svejk glappat lite överfriskt med käften och spärras in. Det bekommer honom inte det minsta, i cellen finns ju kamrater och mat får de. Värre var det förr, då spanska stövlar och andra tortyrredskap var förekommande. Han förpassas strax vidare till dårhuset vilket i Svejks tycke är ett alldeles förträffligt ställe; man kunde vara vad man ville! Hävdade man att man var Kejsare så köpte alla det... Det dröjer dock inte länge innan han sparkas ut därifrån och efter några turer får han till cellkamrat en djupt bedrövad kanslitjänsteman, fader och vällusting, som i fyllan och villan ställt till det så illa för sig att han nu sitter inspärrad för dryckenskap och osedlig vandel. Och nu, kära läsare, så vill jag inte att du skall känna dig lurad, men jag tänkte låta skriva av ett stycke ur samtalet som tog fart mellan Svejk och hans olycklige cellkamrat, och det i all välmening då jag själv fann stort nöje i det. Vi hoppar in där tjänstemannen beskriver hur aftonen för hans olycka utspelat sig, då han firat namnsdag med sin avdelningschef:

"- Kort och gott, fortsatte den olycklige underordnade till den chef som firat sin namnsdag så storartat, då vi varit i ungefär ett dussin av dessa olika vinstugor, märkte vi att vi tappat bort chefen, fast vi bundit fast honom i ett snöre och lett honom efter oss som en hund. Så gick vi tillbaks igen för att söka honom, och så småningom försvann den ena efter den andra av oss, tills jag slutligen hamnade ensam på ett av nattkaféerna på Vinohrady, en mycket anständig lokal, där jag tömde en likör direkt ur flaskan. Vad jag sen gjorde, det minns jag inte, jag vet bara, att då man förde mig hit, hade de båda konstaplarna här på polisstationen redan rapporterat, att jag druckit mig full, uppfört mig oanständigt, klått upp en dam, med min pennkniv skurit sönder en främmande hatt, som jag petat ner från rockhängare, kört ut damkapellet, i allas närvaro beskyllt hovmästaren för att ha stulit en tjugokronorssedel, slagit sönder marmorplattan på bordet, som jag satt vid, och med avsikt spottat i en kopp svart kaffe, som tillhörde en obekant herre vid grannbordet. Mer har jag inte gjort, kan åtminstone inte erinra mig, att jag ställt till med något annat. Och tro mig, jag är den ordentligaste och intelligentaste människa, som inte tänker på något annat än sin familj. Vad säger ni om det här? Jag är ju ingen förbrytare!
- Hade ni mycket arbete innan ni fick sönder marmorskivan? frågade Svejk intresserad i stället för att svara, eller krossade ni den med ett slag?"

Ja, det var ju precis vad jag också funderade över...

Kopia från facebook - Ur Sture Linnérs "Solglitter över svarta djup"

Brottning är någonting jag sysselsatt mig med i lite drygt ett års tid. Brant sammanfattat så har jag kastats runt som en våt trasa och pinats i djupa svettpölar. Kort sagt fått stryk. Av småpojkar på 13 år och veteraner på 50+. Men det är visst och sant: ger man sig in i leken får man leken tåla. Brottningen har, liksom boxningen, anor från det antika Greklands olympiader. Då såg den annorlunda ut. En envig utkämpades stående och den förste av de två deltagarna att kasta den andre till marken tre gånger utan att själv tappa fotfästet vann. Den moderna brottningen i liggande ställning förekom däremot i pankration, vilket är en allkamp som kan liknas vid en kombination av thaiboxning och fristilsbrottning. Om du fortfarande läser, min läsare, så skall du få ta del av Homeros skildring av en pankrationskamp mellan Aias och Odysseus (Odyssevs) ur självaste Iliaden. Tro för den sakens skull inte att jag har läst Iliaden, för dessa rader har jag sprungit över i "Solglitter över svarta djup (Pindaros segerdikter - idrottspoesi om liv och död)" av Sture Linnér, som i sin tur förmodligen har hämtat dem ur Iliaden:

"Gördlade trädde de båda ut i åskådarringen
och tog ett stadigt grepp om varann med kraftiga armar.
Taksparrar liknade de som en timmerman hopfogat skickligt
högst upp på huset till skydd mot häftiga stormvindars angrepp
och deras ryggar knakade högt när seniga muskler
pressade länge och hårt, i strömmar lackade svetten.
Svullnande bulor slogs upp i mängd på sidor och skuldror,
strimmigt röda av blod, men de fortsatte okuvligt kampen,
lystna att segra och vinna som lön den konstfulla kitteln.
Dock var Odyssevs inte i stånd att fälla sin motpart
Och inte Aias heller, ty hård och seg var Odyssevs.

Aias försöker lyfta Odyssevs
men ej hade denne
glömt sina knep - med en spark i knävecket fällde han Aias
som föll till marken på rygg, och själv stöp den listige också,
ovanpå Aias' bröst. Publiken såg på med förundran.
Bägge reste de sig, och Odyssevs skulle nu lyfta,
men det var knappt han alls kunde rubba den andre ur fläcken.
Plötsligt satte han krokben och då ramlade båda,
famnade om varann; i damm blev kropparna höljda.
De skulle strax rusat upp igen för ännu en omgång
om inte Pelevs' son trätt fram och avbrutit matchen."

(Bildkälla: Uffizierna, Florens)

 

Kopia från facebook - Francois Villons "De goda lärdomarnas ballad"

Eftersom jag tycks ha nischat mig med att skriva av textstycken jag springer över här och var så tror jag nog att jag fortsätter på den inslagna vägen. Denna kväll är det Francois Villon som skall få den stora äran att bli citerad i mitt facebookflöde. Kort om Villon kan sägas att han var en skald i 1400-talets Paris, där han tumlade om på bordeller, krogar, gator och torg. Stycket jag tänker citera är en ballad, tagen ur "Det stora testamentet" som Villon skrev i sin fängelsecell i väntan på avrättning genom hängning efter att ha varit inblandad i ett knivmord. Han benådades av Ludvig XI på dennes kröningsfärd, men förvisades från Paris, och därefter försvinner han ur historien. En vedertagen teori tycks vara att han trasslade till det för sig på nytt, och hängdes på annan ort där mantalsskrivningen inte var lika noggrann som i Paris. På så vis skall han obemärkt ha smitit under historieskrivarnas synfält och ut i evigheten. Men låt oss lämna det därhän och läsa "De goda lärdomarnas ballad", i tolkning och översättning av Axel Österberg:

Sälj avlat, eller du kan vinna
på spel med fiffigt märkta kort,
förfalska mynt tills du får brinna
på jorden som på annan ort,
svär falskt som många andra gjort
och gå som rövare på skogen.
Det nyttar ändå inte stort.
Allt går till flickorna och krogen.

Slå på cymbaler, gyckla, rimma
som narr i utklädd ynkedom
och spela flöjt och skryt och stimma,
låt tungan klappra mot din gom,
var ömsom bov och ömsom from,
till alla narrspel redobogen
- din ficka blir dock lika tom.
Allt går till flickorna och krogen.

Ett sådant liv dig inte frestar?
Att plöja är dig mera kärt?
Så rykta mulor då, och hästar,
om intet annat du har lärt.
Du inser snart vad det är värt,
du vet vid slagans gång på logen
det öde som är dig beskärt:
Allt går till flickorna och krogen.

ENVOI

Tag byxa, jacka, allt det där,
till ockraren, så väl förtrogen,
ge också skjortan som du bär.
Allt går till flickorna och krogen.

Kopia från facebook - Hjalmar Gullbergs "Adjunkten undervisar"

Hjalmar Gullberg har legat sänkt under jord i ett halvt sekels tid, men hann under sin livstid skriva ihop lite läsbart material som han lämnade åt eftervärlden. "Ensamstående bildad herre" heter ett av de verk han författade, vilket är en tragikomisk diktsamling om adjunkt Örtstedt. Innevarande kalenderdatum har jag mellan turerna till tvättstugan låtit mina ögon vila sig mot de lättflytande versraderna samtidigt som skrattkonvulsionerna nästan tvingat mig att lägga av. I början till slutet av boken så dyker det upp något, som dels hejdar mitt gapskratt, och som lika gärna skulle kunna vara skrivet idag, i kölvattnet av alla Pride-parader, "hen" och det tredje könet som det gapas efter i vissa kretsar. Utan att göra politik av det hela eller framföra någon ståndpunkt så tar jag mig friheten att dela med mig av det jag fick nöjet att läsa under rubriken "Adjunkten undervisar". Illustration tecknad av göteborgaren Torvald "Salon" Gahlin, som för sin del trillade av pinn 2006. Trevlig läsning tillönskas den som vill:

Den Goethedikt jag anbefallt er
är inte bara skön men sann:
"Och dessa himmelska gestalter
ej känna kvinna eller man."

Om könens kamp vill jag ej tala,
om hur de hetsas mot varann,
men om en färgrik regnbågsskala,
spänd över kvinna, över man.

Dess mångfald speglar solens renhet;
men två är två, och ingen kan
på jorden skapa mångfald-enhet
av motsatsparet kvinna-man.

Så klyvt, så enkelt sönderrivet,
som i vår djurvärld det går an,
är alltså inte andelivet,
att där finns kvinna blott och man.

Och nu förstår ni diktarsynen:
poeten, vänd mot himlen, fann
som högsta väsen androgynen,
syntés (sic!) av kvinna och av man.