Hommage à Francois Villon

Francois Villon. Knivkämpe, stortjuv, vällusting och skald i 1400-talets Frankrike, närmare bestämt Paris.
Han lämnade en del skrivet efter sig. Bland annat "Det stora testamentet och andra ballader" vilken undertecknad låtit införskaffa och börjat läsa med storartad förtjusning.
Allt står skrivet på vers. Det författades i en fängelsecell där han hölls i förvar inför det att han skulle hängas. Trots hans fångvaktares avrådan så lämnade han in sin nådeansökan skriven på vers. Och han blev benådad, men inte av den anledningen. Kung Ludvig drog förbi och benådade dödsdömda på ren slentrian. Med största sannolikhet tog han föga notis om återfallsförbrytaren Villon.

Men låt oss i stället titta på en av hans ballader. Den heter "Dubbelballad om samma ämne" och ämnet i fråga är en salig blandning av bordell-liv och kärlek. I Francois värld verkar det dock inte vara någon nämnvärd skillnad, så det kanske inte är någon blandning heller. Men låt normer följa med fåglarna söderut så roar vi oss ett slag med ett stycke läsning:

"Gå på och älska bäst du vill
på festerna och gästabuden,
i kärlek tige vettet still.
Si, Salomo, den vise juden,
förnekade den gode Guden.
Av älskog mänskan blir ett djur.
Och Simson gjordes blind av bruden.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och Orfeus, känd för spel och sång,
en mästare på flöjt och giga,
fick möta Cerberus den gång
han ned till Hades måste stiga.
Narcissos inte att förtiga,
han som för kärleks skull - och hur! -
i källan omkom ömkeliga.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och Sardana, en riddersman,
den tappraste man kunde finna,
som seger över Kreta vann,
fördärvades av sin vännina
och började sy och spinna...
Kung David, när han låg på lur,
blev galen för en naken kvinna.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och tänk på Ammon som, ack ja,
när han av kärlek börjat brinna
sin syster Thamar ville ta
och spränga hennes mödomshinna.
Och kung Herodes för en kvinna
drog ut Johannes ur hans bur
och lät profetens blod förrinna.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och om mig själv ett ord till slut.
För kärleks skull jag pryglats naken.
Det har jag ej bekänt förut.
Mamsellen de Vauselles haft smaken
att skaffa mig den ömma baken.
Det var väl bröllop, eller hur!
Noë var tredje man, den kraken.
Den kärlek undgår, han har tur.

Men blir nu inte denne tok
från kärleksgalenskapen botad?
Nej, aldrig blir han visst så klok
om än med bålet han blir botad.
Så djupt är denna dårskap rotad.
Blondin, brunett han gör sin kur.
På fakta är min sanning fotad:
Den kärlek ungår, han har tur."

Skall inte förstöra ett sådan mästerverk med att säga vad jag tycker. Beundrar blott hans geni och gläds det privilegium att få läsa det cirka 600 år senare.

Aksel Sandemoses exceptionella "Varulven"

Jag tycker om att läsa. Det har jag gjort sedan jag var liten. När mina jämåriga prenumererade på Kalle och Fantomen så läste jag Astrid Lindgren. När de började läsa Astrids böcker så hade jag sprungit vidare till Olov Svedelids medeltidsböcker. Det är inte det att jag låg steget före, jag prenumererade på Fantomen efter att jag läst Svedelids böcker. Jag läser det jag finner glädje i, för stunden. Därför händer det ofta att böcker ligger halvlästa i bokhyllan. Vissa får jag läsa om då jag tappar tråden. Men ibland har de gjort ett sådant intryck att jag kan fortsätta där jag slutade.
Don Quijote av La Mancha, Cervantes historiska verk, är en sådan bok. Men framför allt Varulven. Ett mästerverk av Sandemose. Även hans slutprov om ni frågar mig. Han skrev visserligen böcker efter den, men det är den och bara den som ger honom en given plats i de nordiska klassikernas paradsal.

Började läsa Varulven sommaren 2009. Lyssnade mycket på Cornelis Vreeswijk vid tillfället och var lite förtjust i Felicia Adjö. Sångtexten hade skapat en särskild bild i mitt huvud, om en kvinna som försvunnit i missbruk. När jag sedan fick se en tavla målad av Jussi Taipaleenmäki, där en man står och avbildar en kvinna i kroki, som försvinner i takt med att konstnären får hennes bild på duken. Som han går iväg med när den är klar, och kvar är bara en tom silhuett av kvinnan - då skapades en annan bild i mitt aldrig vilande sinne. Det var en älskare som smet iväg med Felicia. Inte fysiskt, men han tog hennes själ.
Men ingen av de tolkningarna "prickar rätt", om vi för ett ögonblick bortser från talessättet att en sång handlar om lyssnaren. Samma sommar kom det till min vetskap att Felicia Adjö var baserad på boken Varulven. Så jag köpte den.

Det är en svårsmält bok. Tungt och bångstyrigt språk. Men den är bra.
Speciellt gillade jag avsnittet om Erlingvik, det vill säga kapitlet "Myten om Erlingvik". Sandemose skapar där av sin karaktärs namn, Erling Vik, en helt ny värld i Erlingvik. Allt detta äger rum i Erlings egen tankevärld. Lite som en bäver som skapar en damm. Vid dammen blir det fuktigt och där trivs insekter och knott, som lockar till sig fåglar och fisk. Vid dess stränder blir det bördigt och växer gräs - vilket gör att växtätare söker sig dit. Med växtätande djur följer de köttätande... En ny värld har skapats.

Vet inte om Erling skall tolkas som huvudperson i boken eller om det är Felicia på Venhaug. Allt kretsar kring henne i bokens värld, även om det är mycket Erling också. Han och Felicia är älskande, som är gift med Jan. Men hon älskade Erling först...
Erling är dock en nordanvind som aldrig stannar några längre stunder, vilket Felicia inte tycker om för hon vill ha honom på Venhaug. Men det verkar också vara det som håller henne fången.
I sin längtan efter Erling så har hon trädgårdsmästaren Tor Anderssen. Men han får aldrig röra vid henne. Felicia är Palestinas apelsinlundar men Tor kommer aldrig att komma dit. Hon går runt naken i sitt drivhus medan Tor står och fluktar utanför. Hon vet att han tittar och låter honom göra det. Han förför henne utan att veta om det själv, för det är inte fysiskt. Det är en vägg emellan. Väggen som skiljer henne från de underjordiska - vilket är Tor - men sveper in henne i hela mansvärldens liderlighet och brånad.
Den enda som kan lösa henne från umgänget och orgierna med de underjordiska är Erling. Men den enda av de underjordiska som kan fylla hennes krav och åtrå när Erling är borta är just trädgårdsmästaren Tor, genom sitt tittande. Utöver dessa två män så är hennes make den enda, någonsin!

Aksel Sandemose bjuder på en vällustings leverne, gårdsherren Jan Venhaugs vardag och en kvinnas komplicerade känsloliv och hur hon i detta har två män förutom hennes make. Utöver detta mejslar han fram syskon, bekanta, älskare och älskarinnor, och släktingar till huvudpersonerna på ett enastående sätt.
Jag har något kapitel kvar av boken. När den är slut skall jag ställa den i bokhyllan. Om en si så där 10-15 år, då skall jag läsa den igen. För sanningen att säga så tror jag inte att jag är mogen att förstå ens hälften av boken, egentligen. Tills vidare håller jag tillgodo med de små bedrägliga irrbloss av förståelse jag fått av 5 års läsning...