Kopia från facebook - Brottnings-SM och lite Bertil Schütt

Under dagen har jag haft den stora äran att från läktarplats beskåda de svenska mästerskapen i brottning. En härlig föreställning med stilfulla kast och underhållande vredesutbrott. Bredvid mig på läktarplats satt min namne Hampus, som vid något tillfälle berömde mig för någonting. Genast körde jag upp en tumme i armhålan på honom för att återställa balansen i min självbild och världsåskådning, vid beröm så kan föreställningen om att jag faktiskt duger till något uppstå, och det vore kolossalt fel. Jag är ju rivare för fan! Jag gjorde ett helhjärtat försök till att förklara varför jag kände mig tvingad att tacka för berömmet med en elakhet, för Hampus såg aningen fundersam ut, men jag kände inte riktigt att jag fick fram de rätta orden. Då kom jag att tänka på den gamle författaren Bertil Schütt och boken "En skuggboxares memoarer", för han skrev en alldeles strålande formulering i ett snarlikt ämne, vilket jag lovade Hampus att jag skulle lägga upp på Facebook när jag kommit hem. Oklart ifall han brydde sig, men här är den i alla fall:

"Om en människa försöker pådyvla mig godhet blir jag ärligt förbannad och utför omedelbart en serie bushandlingar som korrigerar misstaget. Ty det omänskliga godhetskravet låser de spontana krafterna och förvandlar levande impulser till bräkande menlösheter."

Kopia från facebook - Minne från en folkhögskola

Jag tänkte fortsätta att dela med mig av mina kärt bevarade minnen, bästa läsare! Det är roligt att sätta ord på dem och minst lika kul att berätta för andra. Kanske kan utvecklas till en hel följetong om det vill sig så illa att jag får leva länge nog. Att berätta om sina minnen kräver ju att det man berättar om hänt sedan en inte helt obetydlig tid tillbaka, och jag tycker väl inte att jag är så värst gammal eller belevad att det finns obegränsat med material. Snarare desto mer plats att fylla med nya minnen. Men det skall jag inte göra nu, utan nu skall jag berätta vad som hände en helg i april 2009:

Våren då det hela avlöpte befann jag mig för det mesta på Axevalla folkhögskola. Jag bodde nämligen på skolans internat, liksom många andra. Om veckorna var skolan ganska stillsam, men livades desto oftare upp om helgerna med dryckesgillen. I huvudsak i tvårumslägenheten i byggnaden ”Klostret”. Den låg bredvid själva skolbyggnaden med alla lektionssalar, biblioteket samt elevrådets kiosk. Det sistnämnda var som en liten skrubb på någon enstaka kvadratmeter, men fullgod åt sitt syfte. Av någon anledning så hade ”Kocken”, som han kallades, fått ansvaret över nyckeln till kiosken över en helg. Det tog väl ett par timmar innan han i samråd med mig och Måns bestämt sig för att gå in i kiosken och nalla lite godis när alla andra började bli fulla i lägenheten, som vanligt. Så vi väntade. Mörkret bröt in. Musiken från lägenheten blev allt högre och samtalen likaså. Vi smög över till skolbyggnaden som stod olåst, men kunde vara larmad, vi var inte helt säkra. På Måns signal så ilade vi snabba som vesslor mot kiosken. Vi kände oss som verklighetens Jönssonligan, och fnittrade som ett gäng småflickor. Väl därinne stuvade vi ner allt, precis allt, i påsar och ilade ut lika kvickt. Det här med att ”nalla lite” kom liksom av sig. Vi hade öppnat fönstret till mitt rum på baksidan av Klostret och där klättrade jag in och tog emot stöldgodset. De andra gick in i lägenheten en stund för att plantera ett alibi och kom sedan in för att dela upp bytet. Det var som en extra julafton. Nöjda satt vi i varsitt rum vid varsin dator, diskuterade vår mästerkupp över MSN Messenger och glufsade i oss godis.

Dagen efter fick Kocken samvetskval, passande nog. Alla indicier pekade mot honom i form av en viss nyckel som passade i den dörr bakom vilken elevrådets godis förvarades. Godis som var avsett för försäljning och intäkterna för att bekosta elevers fritidsaktiviteter och skolresor. Och som nu alltså var försvunnet. Han insåg väl att han inte skulle bli så populär när det oundvikligen skulle uppdagas nästkommande måndag. För min, och säkert även Måns, del så höll vi väl med varandra om att det var lite svinigt att förstöra för alla andra på det där sättet. Men det var ju det med den här ”jag-bryr-mig”-aspekten, sikten var lite skymd åt det hållet kan man säga. Vi lät oss övertalas till slut och kom överens om att lämna tillbaka det som fanns kvar. Så efter skymningen och när festligheterna dragit igång så smög vi in i skolbyggnaden igen och lade tillbaka allt efter bästa förmåga, fast utan fnitter den här gången. Vi hörde aldrig något prat om att det var oreda i kiosken eller att det skulle saknas något. Slutet gott, allting gott. Som väl var, för när jag tänker tillbaka på det idag så är det ju trots allt så att vi begick ett brott. Även om jag har svårt att se att någon skulle drivit det så långt som till en rättsfråga om vi ertappats, särskilt eftersom vi lämnade tillbaka allting... nästan. Om det är snatteri eller stöld det är fråga om får jag väl aldrig veta. I båda fallen är det preskriberat i dagsläget, och tur är väl det, eftersom jag så glatt poserade med min del av bytet.

Och vilken tur att någon bara råkade vara där och ta kort just då, för så där fint har jag nog aldrig bäddat en säng... någonsin!

Kopia från facebook - Minne från en källare

Det jag tänker berätta för dig nu, kära läsare, utspelar sig i en förhistorisk tid. Nämligen hösten år 2009. Kanske inte fullt så förhistorisk som då Bilbo Bagger var på upptäcktsfärder i ljusfattiga grottor, eller ens det glada 80-talet, men för en sann knegare så går det en historisk brytpunkt varje fredag och därför är till exempel förra månaden nästan detsamma som antikens tidsålder. Till saken: min vän Viktor hade fått en lägenhet. Till hyreslägenheter kan man i bästa fall få med ett förvaringsutrymme, kallat ”förråd”, som ofta står att finna på vinden eller i källaren i samma byggnad som lägenheten. Viktor hade sitt förråd i källaren. Där skulle vi lasta in en TV-bänk som han inte ville ha i sitt möblemang. Tji fick vi för det. Förrådsdörren var låst. Det var trädörrar så det gick inte att se vad som fanns på insidan. Jag skulle så gärna vilja skriva att vi gjorde det som man skall göra i en sådan situation: tog kontakt med vaktmästaren för att låta honom öppna och tömma förrådet.

Det vore dessvärre lögn. Vi knäckte upp låset själva.

Den bifogade bilden illustrerar ganska väl vad som mötte oss när dörren öppnades. Eller det är en exakt illustration får jag nog lov att säga, för det är ett fotografi av spektaklet. Livs levande potatisar! Nåja... potatisar i alla fall. Vi stängde dörren, satte dit ett nytt lås och dagen därpå ringde Viktor vaktmästaren istället. TV-bänkens förflyttning fick bero...

 

Kopia från facebook - Midsommarminnen

Midsommaren 2010 firade jag i Smögen. Jag sov i baksäten, på klippor och på bara marken - men aldrig i det medhavda tältet. Skorna tog jag inte av mig på flera dagar (med vissa försumbara undantag). Alkoholen rann som en syndaflod och cigarettröken låg säkert lika tät som dimman i Lützen 1632. Den sista kvällen hade en ganska stor skara med människor från alla håll i landet, och en drös norrmän, samlat sig vid vår tillfälligt ockuperade parkeringsplats med angränsande gräsmattor. En rödhårig tjej från Linköping ställde sig upp och tog ordet. Alla blickar riktades åt hennes håll och hon förklarade att det är viktigt att underhålla halsen när man dricker sprit, därefter stämde hon upp i en sång på något språk jag ännu inte lyckats identifiera, utöver östgötskan. Det övriga sällskapet verkade tycka att det lät väldigt bra för de sjöng med efter bästa förmåga. Jag satt längst bort från körledaren och försökte synas så lite som möjligt. När sången tystnade så tittade Sebastian på mig och sa: ”Hemma i Lischöping, där säger vi ’skål’ och sen super vi!”.

Vi skålade på det...

 

Kopia från facebook - Om Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta

Astrid Lindgren uttryckte en gång följande, gällande "Bröderna Lejonhjärta":

"Om jag läser Lejonhjärta som ett barn läser, då tror jag på varje ord som står där, att det gick till så som det står. Men som vuxen vet jag ju nånstans hur det verkligen är, att när Skorpan blir övergiven, när hans bror dör i den här eldsvådan och han själv ligger där sjuk och ensam och väntar på att dö, så måste han för att över huvud taget kunna stå ut... så lever han vidare, för han har berättelserna som hans bror har talat om för honom. Han fantiserar vidare om hurudant det ska bli när han kommer till Nangijala." (Ur: Ying Toijer-Nilssons "Tro och otro i modern barnlitteratur" från 1976. Hon refererar i sin tur vidare till en uppsats av Egil Törnqvist som publicerades av Svensk Litteraturtidskrift (2/1975) som där citerar detta intervjuuttalande från Lindgren.)

Lindgren menar alltså att den korrekta tolkningen av boken är att innehållet efter Jonatans död utspelar sig i en dödssjuk liten pojkes tankevärld. Med ens blir den gamla barnboken svart som natten. Vilken vånda och vilket vemod... jag brukar vara försiktig med att beskriva mig som en empatisk själ men när jag föreställer mig den hjälplöse Skorpans utsatthet i en situation där han saknar minsta tillstymmelse till tröst och trygghet - för det har han ju just mist i det hans bror offrade sig själv för att rädda honom från lågorna - så... känner jag mig lite blödig.

Men i den stund då jag betänker Lindgrens berättartalang så förbyts ledsenkänslorna med ens mot ren fascination. Hon väver ihop två berättelser i en på ett alldeles enastående vis, med både verklighet och fantasi som fundamentala berättarverktyg, och ger i detta stort tolkningsutrymme till läsaren. På så vis kan hon fånga upp både barn och vuxna. Att hon aldrig fick Nobelpriset är synd och skam, i sanning!

Kopia från facebook - Mera Ricky Bruch

Om Ricky Bruch hade varit brottare så hade vi aldrig hört talas om Frank Andersson. Men det är ju bara vad jag tror. Och det känns faktiskt bra att få ha båda i historieböckerna...

"Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor:
på ägg lägger jag saltet."
- Ricky Bruch

Bilden från vänster: Frank Andersson, Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och Ricky Bruch.
Fotograf Roland G. Åhlander. Från: http://www.sydsvenskan.se/spo…/sa-minns-lasarna-ricky-bruch/

 

Kopia från facebook - Ricky Bruch!

"En hungrig nekrofil,
steg ur sin bil,
började leta,
efter att beta,
ur någon grav –
– människosav,
men han var harmynt,
med en tand som pynt,
inte var det då lönt,
att använda fil,
ty köttet var så grönt,
av förgiftad pil."
- Ricky Bruch.

Diskuslegendaren låg inne med otaliga förmågor utöver att hiva iväg den där lilla skivan: han medverkade i mjukporrfilmer, vanliga spelfilmer, tog SM-guld i kulstötning, satte svenska rekord i, förutom kulstötning, både diskus (det senaste står sig än idag på 71,26 m) och styrkelyft, skrev böcker och poesi, sjöng, hade imponerande film- och skivsamlingar i sin ägo, stod i olika DJ-bås och han var nog ta mig fan rätt duktig på att dopa sig också. Föräldraansvar kan nog ha varit hans Akilleshäl om jag får gissa fritt, med tanke på att han uttalade sig så här när hans dotter, född -86, år 2006 beklagade sig över att han skulle elda upp sina ägodelar och idrottspriser: "Jag förstår henne, men det kommer som en blixt från klar himmel eftersom jag inte hört av henne sedan 1990." - Utan att lägga mig i hans familjesituation så känns det rent spontant lite hårt att lägga "höra-av-sig-ansvaret" på en fyraåring, särskilt om man själv råkar vara fyraåringens pappa. Men skit i det, karln hade humor!

En obekräftad skröna gör gällande att han någon gång under sin levnadstid fick klagomål från posten eftersom hans brevlåda satt för lågt. Han läste postens bestämmelser och fann att där mycket riktigt fanns regler för hur lågt en brevlåda fick sitta, men noterade samtidigt att detsamma saknades åt andra hållet... uppåt alltså. Så han hissade helt sonika upp brevlådan några meter och ställde en stege bredvid.

Och folk säger att Zlatan är kaxig?

 

Kopia från facebook - Tankar om filmen Koyaanisqatsi

Då jag för tillfället kommit av mig med mitt pretentiösa bokciterande och har flutit in i en paus från all form av läsning förutom den jag åtnjuter genom diverse forumstudier, nyhetsläsning, sms och dylika så tänkte jag fylla detta tomrum med en filmrecension.

Filmen jag har sett heter "Koyaanisqatsi" och hade premiär 1982. Regissör var Godfrey Reggio och under hans regi har en kollektion av filmsnuttar satts ihop till ett soundtrack av Philip Glass. Den bjuder på storslagna vyer av vår natur, av städer, av olika händelser och naturens förlopp. Man får se människor i arbete, i stadsmiljö, på stranden, i rörelse, sysselsatta med idrott, biobesök, som konsumenter i detaljhandel, i kollektivtrafik och ståendes blängande rakt in i kameran - utan att yttra ett enda ord. Alla bär de sin egen förklaring till hur de hamnade just där, just då. En förklaring som vi troligen aldrig kommer att få ta del av. Hur många livsöden som ryms i denna dokumentär - eller vad det nu är för något - vore omöjligt att räkna ut. Människor och fordon passerar i revy - snabbt och långsamt. Ur helikopterperspektiv syns lägenhetskomplex, trafikrörelser och upplysta städer, skogar, floder, sjöar och öknar. Jag vaggas in i filmen (som helt saknar någon medryckande eller gripbar handling) allteftersom och så sakteliga ställs allt i perspektiv; hur världslig vår vardag faktiskt är, att förverkliga sig själv kanske är att jaga en chimär, hur marginella olika historiska personers insatser är när allt kommer omkring, men att de tillsammans skapar en verklighet, liksom oss dödliga, ändå är vi bara jordens gäster. Filmen och dess vyer för inte med sig någon mättnad. Jag vill se mer... lite till... en gång till... lite mer. Ett märkligt tidsdokument...

... och jag gillar det! Den har två uppföljare i "Powaqqatsi" (1988) och "Naqoyqatsi" (2002).