Huset var rött, och en solig sommareftermiddag kunde man nästan se den röda färgen lysa under det halmbeklädda taket. Det var inte särskilt stort, men det var vackert. Och det var Mitt!
Måhända att dess skönhet påverkades av mitt ägandeskap - ty vad som är vackert är en subjektiv fråga. Men hur många gånger jag än begagnade konstnärsidyllen; det röda huset och dess vita knutar, med halmtaket, dess två fönster och skorstenen. Hur det låg strax bakom en porlande bäck och det klargröna gräset där daggen glittrade i soluppgången.
Hur många gånger jag än avnjöt dess porträtt så blev jag aldrig mätt.
Jag hade ställt en bänk på den lilla kullen en bit ifrån huset. Om kvällarna brukade jag tända ett bloss när jag satt på bänken och beskådade solnedgångens majestätiska föreställning. Fast en kväll så brast bilden av mitt paradis.
När solens strålar klövs mot trädtopparnas horisont så ställde jag mig själv frågan om hur många fler som möjligen just bevittnat samma sak. Med ens så var solnedgången inte lika privat eller märkvärdig längre. Inte heller björkarnas tempeldans som gick i takt med vindens toner. Med avsmak knackade jag ur pipan och gick mot huset. Vid spången som gick över bäcken blev attackerades jag av en myggsvärm i samma andetag som knotten hade middagsbjudning med mina vader som huvudrätt. I språng nådde jag fram till ytterdörren och andfådd vred jag om nyckeln och steg in.
Jag mötte ett sotigt rökmoln och andnöden blev påtaglig när jag hasade fram mot vedspisen för att öppna skorstenen. När det var avklarat lade jag mig på bäddsoffan för att pusta ut. Lungorna skrek och jag var i det närmaste lamslagen. Jag lyssnade till moraklockans pendelrörelser och tankarna vaggade med i rytmen.
Knappt 10 minuter senare kunde jag andas normalt igen. Jag slog upp ögonen och tittade mot spisen. Rökmolnet hade inte försvunnit helt, men i takt med att dess dimma lättade kunde jag ana en silhuett anta form.Men i samma skede som färgnyanser började bryta fram så sprack bilden och jag rusade fram för att titta på spillrorna.
När jag blev varse med vem bilden hade visat så frös blodet till is: Jag hade tappat mig själv...
/Harzan, S2 2012-07-03
