"Vän! I förödelsens stund"

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
    När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
    Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
    Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,
    Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
    Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? --
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
    Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
    Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
    Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

- Ett mästerstycke av Erik Johan Stagnelius. Om jag inte missminner mig så var han en kalmarit, eller möjligen ölänning, som var verksam på tidigt 1800-tal. Med reservation för att jag inte orkar kolla upp om jag har mina fakta rätt för tillfället, så det kan vara helt galet fel även om jag tror att jag har rätt, vilket jag har gjort många gånger när jag har haft fel, med all rätt. Låt hoppas att han hade rätt i det där om att Kaos är granne med Gud, för nu skall jag önska god natt. När natten är som mörkast, just i ottan, skall jag stiga upp för att möta hennes skapelse. I mitt anletes svett skall jag tjäna mitt levebröd...