Hade skrivit ganska långt och i mitt tycke bra på detta inlägget men så skulle självklart Blogger kuka ur och allt gick åt helvete, så ni får helt enkelt klara er utan min magnifika inledning. Känns det surt så finns det ett kryss uppe i högra hörnet eller en knapp under pekskärmen att trycka på.
Hur som helst tänkte jag härma världens mest missunsamma författare någonsin, som ju alla vet namnet på. Just precis, Dante Alighieri. Han kunde, i alla fall i Vita Nova (det enda jag har försökt läsa med honom), inte låta läsaren få behålla vare sig tolkningsföreträdet eller tolkningsutrymmet, utan sönderdelar varenda ballad, sonett eller dikt eller vad han nu kallade eländet för i ett antal olika delar, därefter skrev han läsaren på näsan hur det skulle tolkas.
Jag tänker här nedan göra något liknande med min dikt "Istället för mail - Till stormen". Den skrev jag i samband med en ekonomisk kris som jag beskrivit i något inlägg tidigare. Tror det är inlägget som föregår detta till och med. För den som undrar hur mina tankar gick så kan det ju vara intressant att läsa, men jag skriver det mest för att jag själv skall komma ihåg hur jag tänkte när det begav sig. Då kör vi... och börjar Blogger kuka ur den här gången så släcker jag ner hela memoarsamlingen (det här är ingen "blogg" och kommer aldrig bli, det är det bögigaste ordet i världen efter "fika").
"Skeppet guppar långsamt fram
Omkring mig ser jag ett dunkelt hav
Vid horisonten börjar mörka moln anta form"
Skeppet är den levande människan, det är jag. Det dunkla havet är livet. Det kan glittra vackert i solsken, men man vet aldrig vad som finns nere i djupet. Horisonten är framtiden och just för stunden ser det ut att kunna bli problematiskt.
"Min skjorta är fuktig och stram
Jag tittar ut över relingen; tänk så många sjömäns grav
Det blåser upp till storm"
Skjortan är en metafor för att jag inte har så stort handlingsutrymme. Kanske brist på tid, pengar, kunskap, resurser och så vidare. När jag tittar ut över relingen så blir jag påmind om att många har gått över bord i livet, och drunknat. Nu drar stormen i!
"Full aktivitet på skeppsdäcket
Besättningens karlar hissar snabbt segel
Beundransvärt må jag säga; deras slit"
I tankeslummen vänds alla möjligheter ut och in. Febril aktivitet råder. Skeppet gungar okontrollerat, men för den sakens skull så måste jag ta mig framåt, därför hissas seglet och stormen kanske kan användas på ett konstruktivt sätt, om man har raskt manskap som kan trotsa vädret och kämpa vidare.
"Jag är ändå lite rädd och håller mig fast vid räcket
Men jag får inte gripas av panik - det är en regel
Hoppas för Guds skull att kapten Ågren håller sig vit"
Det är dock helt naturligt att man inte känner sig helt trygg när krisen hotar att kasta en över bord, men man måste hålla huvudet kallt. Vad som än händer. Och det viktigaste av allt, som vi kan läsa i den sista raden, det är att kaptenen håller sig nykter...
