Del III av berättelsen.
Efterlyser åter synpunkter och kommentarer.
---------------------
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
---------------------
Del IV på gång i dagarna.
//Harzan
lördag 10 januari 2009
torsdag 8 januari 2009
En berättelse - del II
Den efterlängtade del II av berättelsen om den gamle och pojken.
Jag blir inte direkt ledsen över kommentarer och liknande. =)
-----------------------------
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
----------------
Del III att vänta imorgon förhoppningsvis.
//Harzan
Jag blir inte direkt ledsen över kommentarer och liknande. =)
-----------------------------
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
----------------
Del III att vänta imorgon förhoppningsvis.
//Harzan
onsdag 7 januari 2009
En berättelse - del I
I brist på något konstruktivt sätt att få tiden att gå så publicerar jag en fiktiv följetong som jag skrev för ett tag sedan.
Läs eller köp motorsåg; en berättelse - del I
----------------------------
Det sista lövet hade fallit och skymningen var nära. Den gamle eremiten stod i sitt fönster och betraktade en liten pojke som lekte med en loppbiten och mager hund. Pojken var liten och klen till växten men ändå mycket lekfull. Den gamle mannen brukade stå och betrakta deras lek varje kväll. Pojken påminde honom om en pojke han kände en gång i tiden. Helt ovetande, helt bekymmerslös och fågelfri så lekte han på bakgatorna i Petrograd. Den gamle mannen våndades av åsynen att den unge pojken inte hade en susning av vad som skulle ske. Tiden växte konstant tills nästa nu, men pojken tycktes inte bry sig.
Den gamle mannen knackade ur sin pipa - som han köpt några år tidigare när han var på resa i Paris - och kantade ut över det kalla stengolvet. Han blåste ut ljuset och intog sin bädd. Han lade sig ner och suckade tungt innan han slog igen ögonen.
Han vaknade upp i raseri nästa morgon timmen innan ljuset hade intagit hans stuga. Hans hosta hade blivit värre, han kände att han inte var någon ungdom längre. Han drog sig upp ur sängen med möda och tände ljusen som stod på köksbordet och gick ut till frysrummet för att kolla om hans lillasyster hade varit där med maten som hon ställde dit varje morgon, och mycket riktigt, maten stod där. Och inte bara maten, hans syster hade varit där med en riktig festmåltid. Hur hon hade haft råd med detta hade han ingen aning om, men han brydde sig inte om det heller.
Maten åt han upp med belåtenhet innan han tog sin första sup och tände ett pipstopp. Tobaken och vodkan började ta slut så han var tvungen att ta sig in till staden under dagen som nalkades. Det passade ju bra, för just idag så skulle den store talaren stå och berätta om Lenin och bolsjevikernas äventyr ute i landet. Den gamle mannen mindes våren när Lenin hade varit i staden och pratat om vad som måste ske, varför socialismen måste segra och varför revolutionen var oundviklig. Lenin var också en person som påminde honom om någon han känt en gång. Men varför kunde han inte förstå; hans broder var ju en usel brottsling och hans arme fader var ju bonde och inte det minsta intresserad av tsarens påhitt och dumheter. Tankarna han hade om sin far var höga: Hans gode fader unnade sig aldrig något eller tog det lugnt, hans familj skulle ha allt. Och någon annan man som skulle kunna likna Lenin kunde han inte föra sina tankar till.
Pojken som sovit lugnt och fridfullt vaknade med ett leende när hans moder viskade hans namn. Den nya dagen randades och pojken steg glatt upp ur sängen för att inta frukostbordet. Hans fader, moder och tre äldre bröder satt redan vid bordet. Hans fader höll som vanligt ett föredrag om vilka kamrater Lenin och Trotskij var och hur viktiga de var för Rysslands framtid. Övriga familjemedlemmar höll med honom. Vilka dessa kamrater var hade pojken ingen aning om, men det var heller inget som bekom honom nämnvärt. Pojken, som för övrigt hette Aleksej, var spänd och pirrig inför den kommande dagen som de vuxna hade talat om en längre tid. Hela familjen skulle in till staden och lyssna på en talare. Det var förvisso inte talaren som Aleksej var intresserad av, han tyckte bara om att åka in till staden. Han tyckte om att se alla människor som stod och talade med varandra, handlade och skrattade ihop. Han tyckte om människorna.
Den gamle mannen avslutade sin måltid och tog på sig sin rock och pälsmössa för att bege sig in till staden. Han steg ut på gatan med tunga steg och såg den loppbitna hunden cirkulera på gatan med en slags sköld omkring sig. Hunden brydde sig inte om att människorna runt om honom spottade och svor åt hans håll, han bara trippade fram med lätta steg i sin jakt på mat. Den gamle suckade bedrövat över hundens oskuldsfullhet och lunkade vidare. På vägen in till staden hörde han hur det tisslades och tasslades om en trollkarl som försvunnit spårlöst ett år tillbaka och nu hittats i floden Neva. Trollkarlen hade sånär lett landet, som ännu var en monarki, ett kungadöme, och tsaren i fördärvet men sedan mördats av Jusupov. Dock så kunde Jusupov inte rädda tsarens anseende med detta tilltyg, och den gamle mannen gladdes detta ty tsaren hade dragit sitt land i fördärvet och tvingat ut de fattiga, som den gamle själv och hans gelikar, i en periferi och fattigdom av sällan skådat slag.
Han vandrade in mot staden och när han nådde torget så var talaren redan i handling och predikade distinkt om den kommande revolutionen och folket hurrade när han skrek och slog näven i talarbordet. Den gamle fann mycket i det han sade, men han brydde sig inte om det, han kände sig redan förlorad och brydde sig inte om hur det gick för landet. Han skulle tjäna av sina sista år av livet och vänta in sin kallelse från fadern i himlen. Han begav sig mot specerihandeln för att inhandla sin tobak och sitt brännvin. På vägen dit så fick han syn på en liten pojke som sprang skrattande omkring och tycktes vara inne i en dröm. Detta var samma lekfulla pojke som han sett dagen innan.
Aleksej avslutade sin måltid och klädde på sig sin jacka som hans fader hade tillverkat av en isbjörnspäls förra vintern. Han såg sin fader som en stor jägare och önskade att han kunde få följa med ut på sin faders äventyr snart, men han var ännu för liten. Sen så följde han sin familj in till staden. Hans bröder sökte sig till sina kamrater och slog följe med dem och hans föräldrar stannade för att tala med alla människor som stod samlade på vägen, men pojken var helt salig, han stannade inte, han sprang vidare med lätta smidiga steg och bara kände euforin stiga.
Dagen gick mot sin ände, och den gamle stod kvar vid torget och lyssnade ännu till talaren, pojken hade blivit trött på att springa omkring och sökte efter sina föräldrar.
En ung man med iskall blick och ett barskt utseende kom fram till den gamle mannen och gjorde en rörelse som tecknade att den gamle mannen skulle följa honom. Den gamle tvekade, men slog ändå följe med ynglingen.
--------------------
Del II att vänta i dagarna.
//Harzan
Läs eller köp motorsåg; en berättelse - del I
----------------------------
Det sista lövet hade fallit och skymningen var nära. Den gamle eremiten stod i sitt fönster och betraktade en liten pojke som lekte med en loppbiten och mager hund. Pojken var liten och klen till växten men ändå mycket lekfull. Den gamle mannen brukade stå och betrakta deras lek varje kväll. Pojken påminde honom om en pojke han kände en gång i tiden. Helt ovetande, helt bekymmerslös och fågelfri så lekte han på bakgatorna i Petrograd. Den gamle mannen våndades av åsynen att den unge pojken inte hade en susning av vad som skulle ske. Tiden växte konstant tills nästa nu, men pojken tycktes inte bry sig.
Den gamle mannen knackade ur sin pipa - som han köpt några år tidigare när han var på resa i Paris - och kantade ut över det kalla stengolvet. Han blåste ut ljuset och intog sin bädd. Han lade sig ner och suckade tungt innan han slog igen ögonen.
Han vaknade upp i raseri nästa morgon timmen innan ljuset hade intagit hans stuga. Hans hosta hade blivit värre, han kände att han inte var någon ungdom längre. Han drog sig upp ur sängen med möda och tände ljusen som stod på köksbordet och gick ut till frysrummet för att kolla om hans lillasyster hade varit där med maten som hon ställde dit varje morgon, och mycket riktigt, maten stod där. Och inte bara maten, hans syster hade varit där med en riktig festmåltid. Hur hon hade haft råd med detta hade han ingen aning om, men han brydde sig inte om det heller.
Maten åt han upp med belåtenhet innan han tog sin första sup och tände ett pipstopp. Tobaken och vodkan började ta slut så han var tvungen att ta sig in till staden under dagen som nalkades. Det passade ju bra, för just idag så skulle den store talaren stå och berätta om Lenin och bolsjevikernas äventyr ute i landet. Den gamle mannen mindes våren när Lenin hade varit i staden och pratat om vad som måste ske, varför socialismen måste segra och varför revolutionen var oundviklig. Lenin var också en person som påminde honom om någon han känt en gång. Men varför kunde han inte förstå; hans broder var ju en usel brottsling och hans arme fader var ju bonde och inte det minsta intresserad av tsarens påhitt och dumheter. Tankarna han hade om sin far var höga: Hans gode fader unnade sig aldrig något eller tog det lugnt, hans familj skulle ha allt. Och någon annan man som skulle kunna likna Lenin kunde han inte föra sina tankar till.
Pojken som sovit lugnt och fridfullt vaknade med ett leende när hans moder viskade hans namn. Den nya dagen randades och pojken steg glatt upp ur sängen för att inta frukostbordet. Hans fader, moder och tre äldre bröder satt redan vid bordet. Hans fader höll som vanligt ett föredrag om vilka kamrater Lenin och Trotskij var och hur viktiga de var för Rysslands framtid. Övriga familjemedlemmar höll med honom. Vilka dessa kamrater var hade pojken ingen aning om, men det var heller inget som bekom honom nämnvärt. Pojken, som för övrigt hette Aleksej, var spänd och pirrig inför den kommande dagen som de vuxna hade talat om en längre tid. Hela familjen skulle in till staden och lyssna på en talare. Det var förvisso inte talaren som Aleksej var intresserad av, han tyckte bara om att åka in till staden. Han tyckte om att se alla människor som stod och talade med varandra, handlade och skrattade ihop. Han tyckte om människorna.
Den gamle mannen avslutade sin måltid och tog på sig sin rock och pälsmössa för att bege sig in till staden. Han steg ut på gatan med tunga steg och såg den loppbitna hunden cirkulera på gatan med en slags sköld omkring sig. Hunden brydde sig inte om att människorna runt om honom spottade och svor åt hans håll, han bara trippade fram med lätta steg i sin jakt på mat. Den gamle suckade bedrövat över hundens oskuldsfullhet och lunkade vidare. På vägen in till staden hörde han hur det tisslades och tasslades om en trollkarl som försvunnit spårlöst ett år tillbaka och nu hittats i floden Neva. Trollkarlen hade sånär lett landet, som ännu var en monarki, ett kungadöme, och tsaren i fördärvet men sedan mördats av Jusupov. Dock så kunde Jusupov inte rädda tsarens anseende med detta tilltyg, och den gamle mannen gladdes detta ty tsaren hade dragit sitt land i fördärvet och tvingat ut de fattiga, som den gamle själv och hans gelikar, i en periferi och fattigdom av sällan skådat slag.
Han vandrade in mot staden och när han nådde torget så var talaren redan i handling och predikade distinkt om den kommande revolutionen och folket hurrade när han skrek och slog näven i talarbordet. Den gamle fann mycket i det han sade, men han brydde sig inte om det, han kände sig redan förlorad och brydde sig inte om hur det gick för landet. Han skulle tjäna av sina sista år av livet och vänta in sin kallelse från fadern i himlen. Han begav sig mot specerihandeln för att inhandla sin tobak och sitt brännvin. På vägen dit så fick han syn på en liten pojke som sprang skrattande omkring och tycktes vara inne i en dröm. Detta var samma lekfulla pojke som han sett dagen innan.
Aleksej avslutade sin måltid och klädde på sig sin jacka som hans fader hade tillverkat av en isbjörnspäls förra vintern. Han såg sin fader som en stor jägare och önskade att han kunde få följa med ut på sin faders äventyr snart, men han var ännu för liten. Sen så följde han sin familj in till staden. Hans bröder sökte sig till sina kamrater och slog följe med dem och hans föräldrar stannade för att tala med alla människor som stod samlade på vägen, men pojken var helt salig, han stannade inte, han sprang vidare med lätta smidiga steg och bara kände euforin stiga.
Dagen gick mot sin ände, och den gamle stod kvar vid torget och lyssnade ännu till talaren, pojken hade blivit trött på att springa omkring och sökte efter sina föräldrar.
En ung man med iskall blick och ett barskt utseende kom fram till den gamle mannen och gjorde en rörelse som tecknade att den gamle mannen skulle följa honom. Den gamle tvekade, men slog ändå följe med ynglingen.
--------------------
Del II att vänta i dagarna.
//Harzan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)