Istället för mail - Midsommar i min tankeslum

Imorgon är det midsommarafton. Den brukar traditionellt sett firas med dans kring en midsommarstång, av människor som försöker efterlikna groddjur och det iförda kransar av blommor och blad på hjässan. Framåt kvällen så börjar firandet bli allt mer spännande då mången ungdom låter inmundiga ohälsosamma mängder alkoholhaltiga drycker, säkerligen mängder av narkotikaklassade preparat också för den delen. Nog kan jag väl se ett nöje i att supa skallen i småbitar, slåss och vara allmänt odräglig... men jag är fortfarande skärrad sedan sist då jag drack mig berusad. Jag kommer att avstå och stanna hemma. Liksom jag gjorde förra året på midsommarafton, men då av en helt annan orsak.

Jag hade då arbetat en tid för en firma inom byggbranschen med rivningsarbete, vilket jag förvisso fortfarande gör, men för ett annat bolag. Lagom till midsommar kom beskedet att min provanställning avslutades då det rådde arbetsbrist, detta med varsel cirka två sekunder i förväg, och det trots att Lagen om anställningsskydd tydligt stipulerar att om inget annat angivits så skall arbetstagaren varslas om avslutad provanställning 14 dagar i förväg, och detta skriftligt. Nu föll det sig inte så och nog hade jag kunnat ta det hela med facket och fått ersättning för det, men jag hade inte tid med det, för jag hade hamnat i en oroväckande vansklig situation.

Provanställningen hade pågått i två månaders tid och under den tiden hade jag hunnit med att skriva på ett kontrakt för en ny lägenhet, vilket jag gladeligen gjorde med ett heltidsarbete som grund. Nu rycktes denna mattan abrupt undan under mina fötter och jag kände mig som i ett fritt fall. Ovanpå vanliga månadsomkonstnader hade jag nu även dubbla hyror och flyttkostnader att täcka upp för. Även om min oro över situationen var påtaglig så är det i krisernas vågor jag känner mig som mest levande. Om båten gungar så kan man i regel vara säker på att den flyter. (Det var förresten vid denna tid jag skrev dikten "Istället för mail - Till stormen" som står att finna under juli månad 2014)

Jag sökte jobb tills jag hittat ett. Vilket tog någon vecka. Det blev en fortsatt karriär som rivare, men jag fick under det nya företagets standar även köra grävskopa, måla ytterfasader och montera kontorsmöbler. Jag berättade om min situation för min nya chef. Dagen efter kom han och lämnade en sedelbunt i handen på mig. Tack vare hans försorg hade jag nu råd med allt jag skulle och dessutom slapp jag flyttstädningen, för den fick någon polska betalt för att utföra. Gissa om jag kände mig välbeställd?

Firma ett, där jag blev överkörd i fråga om provanställningen, återvände jag till cirka en-två månader efteråt. Det tog emot men vad har man för val som en usel knegare. Den här gången varade det i drygt tre månader och sedan slutade jag i och med arbetsbrist, utan knussel... trodde jag. Chefen försökte blåsa mig på semesterersättningen. Jag ringde in facket och tog återigen jobb på firma två med den samvetsgranne chefen. Där jobbade jag timmar i dryga månaden innan jag fick en provanställning hos en tredje firma, var jag jobbar även i dagsläget, inom rivningens ädla konst.

Knappt hade jag arbetat där en vecka innan jag fick ett samtal från polisen en dag strax efter elvakaffet. Det hade gjorts en husrannsakan i min lägenhet. Men det var inte på grund av mig, utan min inneboende (en vän som hade lite problem i sitt äktenskap och därför fick slagga på min soffa). Han misstänktes vara inblandad i en narkotikahärva så företrädare för polis- och åklagarmyndigheterna hade fattat tycke för honom så till den grad att de helt sonika hämtade och låste in honom. Själva gripandet gjorde de däremot inte hemma hos mig, utan det gjorde de smakfullt nog utanför hans dotters dagis i anslutning till att han lämnat av henne där. Till mig kom de någon timme senare och då brydde de sig inte om att ringa låssmed eller ordna fram en nyckel, utan bröt upp dörren rätt och slätt. Även när den var stängd och låst kunde man med blotta ögat se rakt in i min lägenhet, men det ordnade fastighetsskötaren snart till med lite plywoodskivor och stålskenor.

Vi är nu i december månad och hoppar därifrån till februari. Min pappa blir överkörd av en långtradare på sextio ton. Mängder av benbrott och ett amputerat vänsterben följde som en direkt konsekvens av detta, men gubben fixade livhanken i alla fall. I mina vener kokade ett blod av sorg, stolthet, förvirring och ett stort mått av vankelmod. Jag jobbade på som vanligt i alla fall och åkte till gubben på eftermiddagarna. Han låg nedsövd i respiratior i en veckas tid. När han vaknat slutade jag gå dit. Han svamlade om allt och inget och det fanns inte ett uns närvaro i verkligheten - vilket man ju inte kan förebrå honom för under omständigheterna, men för min del var han betydligt behagligare i nedsövt tillstånd i så fall. Den klipska barndomsidolen hade förbytts mot ett förvirrat och bortkommet krymplingshjon. Kontrasten blev smärtsam. Jag fjärmade mig...

Nu är vi vid midsommar igen. Utöver ovannämnda har jag hunnit med att vara rökfri i sju månader och "still counting" som man skulle kunna sagt på främmande tungomål. Törnar åker vi nog alla på här i livet, men jag måste tillstå att samtidigt som jag våndas under mina prövningar så inspireras jag. Livet går under när jag dör, men fram tills dess kommer jag att få fäktas med fler utmaningar. Här öppnar sig nu ett utmärkt tillfälle att återge Al Swearengens visdomsord från Deadwood:

"Pain or damage don't end the world. Or despair or fucking beatings. The world ends when you're dead. Until then, you got more punishment in store. Stand it like a man... and give some back."

Istället för mail - Från bakfyllans dunkelvrå

En tids bortavaro från tangentbordet vill jag ursäkta med att jag har jobbat, läst, tränat och annat. Det förhindrar mig dock inte från att förkovra mig i skriftens konst, för jag har nämligen lärt mig ett och annat om styckindelning. Det lär nog märkas om man jämför kommande alster med tidigare. Även livet kan delas in i olika stycken, och där kanske fylla och åtföljande bakfylla kan göra ett stycke för sig, för nästan alla har vi ju varit där.

Jordens centrum är tveklöst ovanpå ens egna axlar, vilket blir en vansinnigt tung börda när man vaknar dagen därpå. Ynklig och skadeskjuten ligger man där, munnen är torr och man nojar sig med bilderna från gårdagens festligheter. Stående på två ben upptäcker man att golvet lutar åt vänster - och badrumsmattan ligger i sängen. Inte blir man klok på varför under den mödosamma vandringen mot fiendelandet... som ju alla vet är köket. Väl framme öppnar man kylskåpsdörren i hopp om att finna lite apelsinjuice - men icke! T-shirten från igår ligger däremot där. Vattenkranen står att finna bakom ryggen. Soffan är nästa destination.

Timmar senare är en pizza avverkad och man är inte fullt så ynklig längre. För att känna sig någorlunda produktiv så ger man sig i kast med gårdagens tvätt. Aldrig annars faller andan på att plocka fram strykjärnet, men idag är ingen vanlig dag. Kläderna läggs i ordning och strykjärnet värms upp. Just som man skall ge sig i kast med sitt ärofyllda uppdrag ringer telefonen. Man svarar med ett dovt "Hallå?", vilket besvaras med knaster i samma skede som man känner en vansinnig värme som smärtar över öra och kind...

Så väl föll det sig inte för mig i fredags. Jag kom aldrig så långt som hem. Cirka en kilometer hemifrån rasade jag ihop och slocknade på en bergsskreva, fortfarande klädd i arbetskläder. Två poliser väckte mig och jag trodde i mitt fyllerus att jag ställt till med något och nu blev gripen. Jag svarade på vad jag hette och sa vilken advokat jag önskade mig, samtidigt som jag ställde mig i Kristus-ställning för att låta mig visiteras. En av konstaplarna upplyste mig om att jag inte var gripen, utan jag skulle endast få följa med dem till tillnyktringsenheten. Av någon anledning drog jag mig dock till minnes att de brukar vilja ha vassa föremål, så jag talade om att jag hade arbetskniven på mig samtidigt som jag drog fram den. Händer och röster höjdes, men det lugnade sig snabbt.

Cirka tolv timmar senare hade jag magpumpat mig själv med hjälp av ihärdiga uppkastningar och sjukvårdspersonalen talade om att det var dags att åka hem. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Som i dvala ligger jag på min soffa: yr, huvudvärk, illamående och knappt en lidnersk knäpp hade hjälpt mig att förstå hur man viker tvätten som fortfarande ligger ren i tvättkorgarna sedan måndagens tvätt. Ett nykterhetslöfte faller över mina läppar titt som tätt, men av erfarenhet så slutar det nog med att jag kör dubbelt så hårt nästa gång. Allt under ett års fängelse är en godkänd fylla!

Slut!