tisdag 28 april 2009

Bob Dylan - En kartlagd förvirring

Jag har länge ansett att Dylan är en opportunist som vänder kappan efter vinden och låter sig pressas av den stora massan. Men igår så läste jag några kapitel ur hans självbiografiska "Bob Dylan - Memoarer" och första kapitlet ur "Bob Dylan" vilken är en biografi av Henrich Detering.

Dylan själv beskriver ganska genomgående att efter hans genombrott som folksångare som producerade texter som radikala ungdomar, studenter och många andra använde som protestvisor mot makten så fick han ingen ro. Han hade flyttat till sin förra tillflyktsort "Woodstock" för att han och hans familj skulle få lugn, men det var förgäves. Till en början samlades folk för att han skulle uppenbara sig; han var deras ledare, deras messias och utvald till en hel generations samvete. - Något han själv förnekar, han ville inte vara en messias eller liknande. Han ville vara en familjefader som försörjde sig genom att skriva texter från botten av sitt hjärta. Att bli en frontfigur i ledande protester var ingenting han varken hade räknat med eller hade för ambition.
Detta eskalerade och han ansågs sedan vara en feg usling som inte vågade ta på sig uppdraget han själv bett om och folk demonstrerade utanför hans hus (Med tillstånd från myndigheter... konstigt nog) och krävde att han skulle leda massan mot vita huset.

Detering inleder sin biografi med att kartlägga och analysera Dylans olika pseudonymer och påvisar att denna förvirring Dylan gett en illusion av var inte en identitetskris där han sökte efter sig själv. - Det var till för att förvirra lobbyn som utsett honom till ledare och samvete för den tidens ungdomsgeneration. Han byggde alltså upp en mur, lurade ut sina anhängare på villovägar och gjorde hela fenomenet "Bob Dylan" till en enda stor gåta - allt för att få behålla sin äkta identitet och skydda sig själv, sin familj och sitt eget samvete.

Sensmoralen blir således att Bob Dylan är allt annat än opportunist och han förfogar över ett djup och en integritet av sällan skådat slag. Och efter att ha fått insikt i detta så förstår jag Dylan bättre, men jag vet inte riktigt vad jag anser om honom.

Och det kanske är lika bra att inte söka konkreta svar på den frågan?

//Harzan