En tids bortavaro från tangentbordet vill jag ursäkta med att jag har jobbat, läst, tränat och annat. Det förhindrar mig dock inte från att förkovra mig i skriftens konst, för jag har nämligen lärt mig ett och annat om styckindelning. Det lär nog märkas om man jämför kommande alster med tidigare. Även livet kan delas in i olika stycken, och där kanske fylla och åtföljande bakfylla kan göra ett stycke för sig, för nästan alla har vi ju varit där.
Jordens centrum är tveklöst ovanpå ens egna axlar, vilket blir en vansinnigt tung börda när man vaknar dagen därpå. Ynklig och skadeskjuten ligger man där, munnen är torr och man nojar sig med bilderna från gårdagens festligheter. Stående på två ben upptäcker man att golvet lutar åt vänster - och badrumsmattan ligger i sängen. Inte blir man klok på varför under den mödosamma vandringen mot fiendelandet... som ju alla vet är köket. Väl framme öppnar man kylskåpsdörren i hopp om att finna lite apelsinjuice - men icke! T-shirten från igår ligger däremot där. Vattenkranen står att finna bakom ryggen. Soffan är nästa destination.
Timmar senare är en pizza avverkad och man är inte fullt så ynklig längre. För att känna sig någorlunda produktiv så ger man sig i kast med gårdagens tvätt. Aldrig annars faller andan på att plocka fram strykjärnet, men idag är ingen vanlig dag. Kläderna läggs i ordning och strykjärnet värms upp. Just som man skall ge sig i kast med sitt ärofyllda uppdrag ringer telefonen. Man svarar med ett dovt "Hallå?", vilket besvaras med knaster i samma skede som man känner en vansinnig värme som smärtar över öra och kind...
Så väl föll det sig inte för mig i fredags. Jag kom aldrig så långt som hem. Cirka en kilometer hemifrån rasade jag ihop och slocknade på en bergsskreva, fortfarande klädd i arbetskläder. Två poliser väckte mig och jag trodde i mitt fyllerus att jag ställt till med något och nu blev gripen. Jag svarade på vad jag hette och sa vilken advokat jag önskade mig, samtidigt som jag ställde mig i Kristus-ställning för att låta mig visiteras. En av konstaplarna upplyste mig om att jag inte var gripen, utan jag skulle endast få följa med dem till tillnyktringsenheten. Av någon anledning drog jag mig dock till minnes att de brukar vilja ha vassa föremål, så jag talade om att jag hade arbetskniven på mig samtidigt som jag drog fram den. Händer och röster höjdes, men det lugnade sig snabbt.
Cirka tolv timmar senare hade jag magpumpat mig själv med hjälp av ihärdiga uppkastningar och sjukvårdspersonalen talade om att det var dags att åka hem. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Som i dvala ligger jag på min soffa: yr, huvudvärk, illamående och knappt en lidnersk knäpp hade hjälpt mig att förstå hur man viker tvätten som fortfarande ligger ren i tvättkorgarna sedan måndagens tvätt. Ett nykterhetslöfte faller över mina läppar titt som tätt, men av erfarenhet så slutar det nog med att jag kör dubbelt så hårt nästa gång. Allt under ett års fängelse är en godkänd fylla!
Slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar