Istället för mail - Till Dante Alighieri

Jag är lite förbannad på Dante faktiskt. Eller besviken kanske är det rätta ordet.
Dante Alighieri omnämns med stor vördnad och aktning i litteraturhistoriska sammanhang och sålunda väcktes med tiden min nyfikenhet på vad denne medeltidsförfattare plitade ned när han var aktiv. Efter lite klickande på bokbörsen så hade jag beställt hem Vita Nova, hans första verk som skrevs i slutet av 1200-talet, Convivo från efterföljande sekel liksom hans kändaste verk "Den gudomliga komedin".
Självfallet har jag inte läst de tre verken ännu, väntar fortfarande på det sistnämnda. Jag har inte ens läst ut ett enda av dem. Men halva Vita Nova hann jag med innan jag med avsmak slog igen boken utan bokmärke utplacerat för fortsatt läsning.
Inte det att den gode Dante inte kunde skriva eller att ämnet var ointressant. Att betrakta 1200-talets platoniska kärleksliv genom bokens berättares beskrivningar av Amors vägledning och sin kärlek för Beatrice och andra "älskliga flickor" är synnerligen intressant. Kontrasten till Francois Villon exempelvis som levde och verkade något sekel senare i Frankrike och dennes betraktelser i samma ämne, där knivslagsmål över en prostituerad flicka tycks vara signifikant för kärleken är nästan bländande, och det gamla talessättet att allt är relativt blinkar till någonstans i andanom.

Det som stör mig är att Dante efter varje sonett, ballad eller vad han väljer att kalla sina dikter skall sönderdela dem i X antal olika delar och förklara för läsaren vad han menar; ord för ord, bokstav för bokstav. Åt läsaren lämnas inget utrymme för egna tolkningar utan dessa får i så fall tvingas fram. Och i de fall där han inte sönderdelar och förklarar sina skrivelser så skriver han närmast arrogant att det är för att det är så uppenbart vad han menar ändå.
Till hans försvar får jag nog lov att säga att hur Dantes skriftliga retorik var i hans tid vet jag inte samt att det är hans första verk. Min förhoppning är att han mognar som författare i de senare, vilka jag självfallet tänker ge en chans. Tills dess skall jag nog underhålla mig med Racine och von Heidenstam. Eller om jag försöker klara av Don Quijote som jag läst sedan 2009.

... eller vad fan. Jag skall titta på "Svart katt, vit katt" av Emir Kusturica. Nu, till och med!

Hommage à Francois Villon

Francois Villon. Knivkämpe, stortjuv, vällusting och skald i 1400-talets Frankrike, närmare bestämt Paris.
Han lämnade en del skrivet efter sig. Bland annat "Det stora testamentet och andra ballader" vilken undertecknad låtit införskaffa och börjat läsa med storartad förtjusning.
Allt står skrivet på vers. Det författades i en fängelsecell där han hölls i förvar inför det att han skulle hängas. Trots hans fångvaktares avrådan så lämnade han in sin nådeansökan skriven på vers. Och han blev benådad, men inte av den anledningen. Kung Ludvig drog förbi och benådade dödsdömda på ren slentrian. Med största sannolikhet tog han föga notis om återfallsförbrytaren Villon.

Men låt oss i stället titta på en av hans ballader. Den heter "Dubbelballad om samma ämne" och ämnet i fråga är en salig blandning av bordell-liv och kärlek. I Francois värld verkar det dock inte vara någon nämnvärd skillnad, så det kanske inte är någon blandning heller. Men låt normer följa med fåglarna söderut så roar vi oss ett slag med ett stycke läsning:

"Gå på och älska bäst du vill
på festerna och gästabuden,
i kärlek tige vettet still.
Si, Salomo, den vise juden,
förnekade den gode Guden.
Av älskog mänskan blir ett djur.
Och Simson gjordes blind av bruden.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och Orfeus, känd för spel och sång,
en mästare på flöjt och giga,
fick möta Cerberus den gång
han ned till Hades måste stiga.
Narcissos inte att förtiga,
han som för kärleks skull - och hur! -
i källan omkom ömkeliga.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och Sardana, en riddersman,
den tappraste man kunde finna,
som seger över Kreta vann,
fördärvades av sin vännina
och började sy och spinna...
Kung David, när han låg på lur,
blev galen för en naken kvinna.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och tänk på Ammon som, ack ja,
när han av kärlek börjat brinna
sin syster Thamar ville ta
och spränga hennes mödomshinna.
Och kung Herodes för en kvinna
drog ut Johannes ur hans bur
och lät profetens blod förrinna.
Den kärlek undgår, han har tur.

Och om mig själv ett ord till slut.
För kärleks skull jag pryglats naken.
Det har jag ej bekänt förut.
Mamsellen de Vauselles haft smaken
att skaffa mig den ömma baken.
Det var väl bröllop, eller hur!
Noë var tredje man, den kraken.
Den kärlek undgår, han har tur.

Men blir nu inte denne tok
från kärleksgalenskapen botad?
Nej, aldrig blir han visst så klok
om än med bålet han blir botad.
Så djupt är denna dårskap rotad.
Blondin, brunett han gör sin kur.
På fakta är min sanning fotad:
Den kärlek ungår, han har tur."

Skall inte förstöra ett sådan mästerverk med att säga vad jag tycker. Beundrar blott hans geni och gläds det privilegium att få läsa det cirka 600 år senare.

Aksel Sandemoses exceptionella "Varulven"

Jag tycker om att läsa. Det har jag gjort sedan jag var liten. När mina jämåriga prenumererade på Kalle och Fantomen så läste jag Astrid Lindgren. När de började läsa Astrids böcker så hade jag sprungit vidare till Olov Svedelids medeltidsböcker. Det är inte det att jag låg steget före, jag prenumererade på Fantomen efter att jag läst Svedelids böcker. Jag läser det jag finner glädje i, för stunden. Därför händer det ofta att böcker ligger halvlästa i bokhyllan. Vissa får jag läsa om då jag tappar tråden. Men ibland har de gjort ett sådant intryck att jag kan fortsätta där jag slutade.
Don Quijote av La Mancha, Cervantes historiska verk, är en sådan bok. Men framför allt Varulven. Ett mästerverk av Sandemose. Även hans slutprov om ni frågar mig. Han skrev visserligen böcker efter den, men det är den och bara den som ger honom en given plats i de nordiska klassikernas paradsal.

Började läsa Varulven sommaren 2009. Lyssnade mycket på Cornelis Vreeswijk vid tillfället och var lite förtjust i Felicia Adjö. Sångtexten hade skapat en särskild bild i mitt huvud, om en kvinna som försvunnit i missbruk. När jag sedan fick se en tavla målad av Jussi Taipaleenmäki, där en man står och avbildar en kvinna i kroki, som försvinner i takt med att konstnären får hennes bild på duken. Som han går iväg med när den är klar, och kvar är bara en tom silhuett av kvinnan - då skapades en annan bild i mitt aldrig vilande sinne. Det var en älskare som smet iväg med Felicia. Inte fysiskt, men han tog hennes själ.
Men ingen av de tolkningarna "prickar rätt", om vi för ett ögonblick bortser från talessättet att en sång handlar om lyssnaren. Samma sommar kom det till min vetskap att Felicia Adjö var baserad på boken Varulven. Så jag köpte den.

Det är en svårsmält bok. Tungt och bångstyrigt språk. Men den är bra.
Speciellt gillade jag avsnittet om Erlingvik, det vill säga kapitlet "Myten om Erlingvik". Sandemose skapar där av sin karaktärs namn, Erling Vik, en helt ny värld i Erlingvik. Allt detta äger rum i Erlings egen tankevärld. Lite som en bäver som skapar en damm. Vid dammen blir det fuktigt och där trivs insekter och knott, som lockar till sig fåglar och fisk. Vid dess stränder blir det bördigt och växer gräs - vilket gör att växtätare söker sig dit. Med växtätande djur följer de köttätande... En ny värld har skapats.

Vet inte om Erling skall tolkas som huvudperson i boken eller om det är Felicia på Venhaug. Allt kretsar kring henne i bokens värld, även om det är mycket Erling också. Han och Felicia är älskande, som är gift med Jan. Men hon älskade Erling först...
Erling är dock en nordanvind som aldrig stannar några längre stunder, vilket Felicia inte tycker om för hon vill ha honom på Venhaug. Men det verkar också vara det som håller henne fången.
I sin längtan efter Erling så har hon trädgårdsmästaren Tor Anderssen. Men han får aldrig röra vid henne. Felicia är Palestinas apelsinlundar men Tor kommer aldrig att komma dit. Hon går runt naken i sitt drivhus medan Tor står och fluktar utanför. Hon vet att han tittar och låter honom göra det. Han förför henne utan att veta om det själv, för det är inte fysiskt. Det är en vägg emellan. Väggen som skiljer henne från de underjordiska - vilket är Tor - men sveper in henne i hela mansvärldens liderlighet och brånad.
Den enda som kan lösa henne från umgänget och orgierna med de underjordiska är Erling. Men den enda av de underjordiska som kan fylla hennes krav och åtrå när Erling är borta är just trädgårdsmästaren Tor, genom sitt tittande. Utöver dessa två män så är hennes make den enda, någonsin!

Aksel Sandemose bjuder på en vällustings leverne, gårdsherren Jan Venhaugs vardag och en kvinnas komplicerade känsloliv och hur hon i detta har två män förutom hennes make. Utöver detta mejslar han fram syskon, bekanta, älskare och älskarinnor, och släktingar till huvudpersonerna på ett enastående sätt.
Jag har något kapitel kvar av boken. När den är slut skall jag ställa den i bokhyllan. Om en si så där 10-15 år, då skall jag läsa den igen. För sanningen att säga så tror jag inte att jag är mogen att förstå ens hälften av boken, egentligen. Tills vidare håller jag tillgodo med de små bedrägliga irrbloss av förståelse jag fått av 5 års läsning...

I betraktarens ögon

Löven har börjat skifta färg. Det är skönt att vila ögonen mot den färgglada akvarellen som målats av naturens förlopp.
Jag har alltid beundrat naturens nyckfulla ömsom trygga beteende - men framför allt dess kraft. När stormen tar i för fulla krafter en sommarnatt och åtföljs av ett applåderande regn. Tätt därefter kommer huvudattraktionerna i form av åska, blixt och dunder. En kraftdemontration som ingen mänsklig hand kan mäta sig med uppträder på himlavalvet.
En kvinna jag känner till brukade springa med sina barn och sätta sig i bilen när åskvädret kom på besök. Dess majestätiska föreställning tycks uppfattas olika. Det ligger i betraktarens ögon.

Liksom hennes vinterpäls. Exklusiv, dyr och varm. Andra kvinnor tittar med avund och män bugar sig för hennes elegans. Men inte alla. Det finns dem vars blickar brinner av förakt vid åsynen av den pälsbeklädda överklasskvinnan, som samvetslöst bär likdelar från ett massmord för att skyla sig mot vinterkylan. Hon hävdar själv att det inte rör henne i ryggen vad folk anser, hon slår vakt om sin rätt att klä sig hur hon vill.
Om jag antar rollen som betraktare i det fallet så framstår hennes stolthet som ytterst paradoxal, för jag har ju själv hört henne tala nedsättande om kvinnor som visar mycket hud, beklagat sig över deras lösaktighet och dömt ut dem som promiskuösa...
Hennes man nickar alltid instämmande, som den marionett han är. Ibland funderar jag på om han känner till sin frus förehavanden eller om han låtsas att inte se. De verkar trivas i varandras sällskap och dialogen dem emellan är fortfarande dynamisk och levande efter många års äktenskap. Ändå bevistade andra än han själv hans egen sängkammare. De kanske är lyckliga tillsammans - men i betraktarens ögon verkar situationen skev.

Deras äldsta dotter berättade en gång för mig om när hon var barn och hade tappat bort sin mamma inne i stan. Hon var runt 5-6 år gammal och när hon inte fann sin mamma steg paniken och hon brast ut i gråt. Sökande irrade hon runt bland tvärgator och torg innan en brevbärare stoppade henne:
- Varför gråter du? frågade han henne farbroderligt.
- Jag letar efter min mamma
- Din mamma... Hon kanske är död?

Svinigt eller roligt? Ja, det ligger i betraktarens ögon...

"Det är dags" skrek Ulrika!

En kortare novell från tidigare nämnd samling som samlar damm. Så jag dammar av den och ställer ut den till allmän beskådan. Stort nöje:

Han halkade till på de hala höstlöven utanför entrén till trapphuset. Svor lite lätt när han klev in genom dörren och gick mot hissen. ”Ur funktion” stod det på en handskriven lapp på hissdörren, så han hade inte något annat val än att gå en trappa upp för att komma till sin ytterdörr. Rafsade upp nycklarna ur rockfickan och klev in.
Det luktade mat. Han gav sin gravida sambo Ulrika en kram och inspekterade maten innan han fortsatte in mot vardagsrummet. TV:n stod på och travet hade precis börjat. Han tog sin plats i favoritfåtöljen, tände en cigarill och följde med stor spänning loppen som gick, även fast han inte hade spelat. Vanligtvis brukade han spela tillsammans med sin storebror, men de hade inte träffats denna vecka då storebrodern varit på tjänsteresa i Chicago. Och att spela själv hade han ingen vidare lust till, för honom var det en sällskapsgrej.

Han och Ulrika hade bott tillsammans i 2,5 år och väntade sitt första barn. Hon skulle föda vilken dag som helst. Han hoppades på en pojke. Ulrika visste vad det var för unge som var på väg, men de hade kommit överens om att hon skulle hålla det för sig själv. Det var fortfarande ganska overkligt för honom. I 9 månader hade Ulrika blivit större och nog förstod han att det var någonting som grodde där inne, en skapelse av hans eget kött och blod. Att Ulrika burit på denna skapelse var för honom en ära större än något han kunde föreställa sig. Inte ens SM-guldet i biljard sex år tidigare kändes lika stort. Ändå kändes det inte riktigt verkligt. Ultraljudet var kul att titta på, men ganska intetsägande. Då var det häftigare att lyssna på barnets hjärtslag; han satt bara och njöt av takten. Det var som musik, ljuvligare än Chopin.
”Det är dags” skrek Ulrika ifrån köket. Han hastade ut för att se efter vad det var frågan om.

-          Dags?
Frågade han.

-          Ja. Nu är det dags.

-          För vad?

-          Barnet fattar du väl?!

-          Jaha, ska jag ringa efter en taxi?

-          Nej du ska ringa brandkåren... Vad fan tror du?!

Skrek Ulrika förargat.

-          Ja, ja, ta det lugnt.

Han gick ut i hallen och tog upp mobilen. Nummer till taxi hade han inte sparat, så google fick bli hans räddare i nöden. När taxin var bokad och klar återvände han till köket.

-          Taxin är här om cirka 5 minuter.

-          Så bra, sade Ulrika, då finns det gott om tid.

-          Japp. Lycka till, sade han och återvände till vardagsrummet... Det var inte han som skulle föda barn.

Istället för mail - Till stormen

Det här är ursprungligen en facebookstatus, men är kvalificerad nog för att publiceras här också. Titeln är dock reviderad då ursprungstiteln innehöll mitt efternamn vilket jag inte vill gå ut med på denna plattform:

I denna särla timma började jag fundera över små stormar vi alla kan hamna i här i livet. Det kan vara ekonomiska problem, gälla relationer på gott och ont, arbete, existentiella kriser eller vad som helst. I funderingarna kring lösningar och förhållningssätt till olika dilemman plitade jag ned en dikt.
Jag vill kalla den för: "Istället för mail - Till stormen". Titeln är måhända aningen pretentiös och titelsättning är inte min starka sida, så den kan därför komma att ändras senare. Men hur som haver så följer den här nedan.
Trevlig läsning tillönskas varje läsare:

Skeppet guppar långsamt fram
Omkring mig ser jag ett dunkelt hav
Vid horisonten börjar mörka moln anta form

Min skjorta är fuktig och stram
Jag tittar ut över relingen; tänk så många sjömäns grav
Det blåser upp till storm

Full aktivitet på skeppsdäcket
Besättningens karlar hissar snabbt segel
Beundransvärt må jag säga; deras slit

Jag är ändå lite rädd och håller mig fast vid räcket
Men jag får inte gripas av panik - det är en regel
Hoppas för Guds skull att kapten Ågren håller sig vit

Poesi om natten

Ågren bultar på sin port
Från fästningen där han hålls fången
Längst in i mitt bröst

Ingenting kan göras ogjort
Jag måste hålla min angripare stången
Men även lyssna till hans röst

Allt var en mardröm

Jag har under en tid skrivit på en novellsamling med avsikten att få ut det i tryck någon dag. Men den avsikten har mattats av och novellsamlingen kommer aldrig att bli klar. Så en del avsnitt slänger jag ut till allmän beskådan. Förhoppningsvis kanske någon finner nöje i läsningen.

Börjar med min personliga favorit vilken är ihopklistrad av fragment från min drömvärld, verkligheten och min tankeslum. Den kallas för "Allt var en mardröm" och följer här nedan:

Farmor satt vid köksbordets bortre ände. Hon var upprörd, det syntes på henne. Svetten pärlade sig på pannan under sjalen hon hade på hjässan. Det var hennes favoritsjal, en gulvit-rutig som hon fått av sin man ett par år innan han dog. Farmor var numera ensam och i trakten härjade tjuvar. Hon hade kommit tidigare samma eftermiddag för att låna lite mjölk. Men hon hade blivit kvar längre än vad mjölken krävde. Brännvinet stod på bordet och till varje kaffefat dracks det också en stadig kask, och samtalet blev längre och allvarligare. Hon och pappa pratade om farbror Oskar som blivit ihjälslagen av tattarna för tre månader sedan. Pappa hade varit på förhör hos länsman men det fanns inga bevis för att det var tattarna och länsman stod handfallen. Farmor var upprörd och försökte övertala pappa att samla ihop ett uppbåd för att gå till tattarnas läger och göra processen kort med dem.

-          Jag ligger hemma på min bäddsoffa och vet inte vad jag ska göra! Benet värker mer för var dag och dessutom är jag säker på att det smyger omkring löst pack längs husväggarna. Jag hör ljud mest hela tiden. Och inte kan jag gå upp för att se efter vad det är heller, det krävs minst en halvtimme i sittande ställning och låta blodet rinna ner i benet innan jag kan gå på det, först då kan jag halta iväg till dörren för att se efter vad som rör sig därute. Någon måste sätta stopp för dessa djävlar som härjar, och konstapel Johansson gör det inte!

Pappa gick bort till vedspisen och fyllde på sin kopp från kaffekannan, som sken i lågorna från elden med sin rödaktiga färg. Han såg bekymrad ut men jag visste sedan innan att han inte ville blanda sig i vad som hände i bygden alltför mycket, särskilt inte sedan Oskar blivit mördad. Oskar hade flera gånger fått rejält med stryk för att han lagt näsan i blöt. Till slut hade väl resandefolket tröttnat på honom. Pappa satt i kläm; i sin ungdom hade han umgåtts mycket med Frans, tattarnas starke man och den som många trodde hade dödat Oskar. Rykten gick om att pappa själv var av blandat blod; farfar hade varit ute på sjön och cirka 8 månader efter hans hemkost föddes pappa. Ingen vet hur det verkligen låg till, men pappa och farfar hade inte varit särskilt lika.

-          Vi får se tiden an, sade pappa, sedan skall jag höra med Frans vad som hänt och om det är tattarna som ligger bakom alla dessa stöldvågor. Om han kommer svara mig vet jag inte, eller om svaret kommer vara ärligt. När allt kommer omkring så är jag ändå en buro i tattarnas ögon och jag tror inte ens Frans litar på mig fullt ut. Särskilt inte med pratet som går i bygden dessa dagar.

-          Tid ja. När man är ung och stark som du så finns det alltid tid. Men för mig har den bästa tiden gått och för din son ligger en mörk och svår tid framför honom.

De tystnade. Jag funderade över vad hon menade med att jag hade en svår tid att gå tillmötes. Snart skulle konfirmationen äga rum och vuxenvärlden låg för mina fötter... Vad var det som skulle bli svårt?

Farmor reste sig långsamt. Det var dags för henne att gå. Jag drog försiktigt igen dörren och gick bort mot mitt fönster. Det hade redan börjat skymma smått, men än var det ljust ute. Farmor skulle inte behöva gå hem själv, jag tänkte följa henne en bit på avstånd. Det mesta ute stod i blom. Så snart jag firat mig ned från fönsterblecket så sprang jag bort till äppelträden och hukade mig i det höga gräset mellan dem. Pappa hade inte slagit gräset än. Han brukade vara ganska tidig med det men i år hade han haft fullt upp med annat. Farmor sa hej då i dörren och haltade iväg mot vägen.

Jag smög efter på avstånd, vid sidan om vägen. Vid kyrkan hördes röster och farmor stannade till. Längre fram gick ett större sällskap förbi i helgdagsklädsel. Kanske hade de varit och dansat.  Farmor vek av och valde att ta vägen över ängen istället. Hon hade alltid varit folkskygg. Det blev allt skummare ute och jag var tvungen att korta ned avståndet till farmor för att se henne. På långt håll hördes en knall. En skarp knall, som från ett gevärsskott. Farmor ökade takten så gott hon kunde, än var det en bit kvar att gå innan hon kommit hem. Mitt hjärta började bulta. Även om farmor inte visste att jag följde efter så var det en viss trygghet i att hon var där, när jag skulle hem sen så fick jag gå allena.
Det knakade till ifrån skogsbrynet några meter bort. Farmor skrek till. Precis som jag skulle ta språng för att finnas vid hennes sida så kände jag en iskall hand ta ett grepp över munnen på mig...

Jag satte mig upp. Kände mig helt kallsvettig och hade svårt att andas. Allt var bara en dröm. En mardröm. Jag kände mig skör och labil i psyket, gamla svenska b-filmer från 60- och 70-talen gav mig mardrömmar. Bilden av tattarna som viftade med kniv och var våldsamma i dåtidens filmer brände sig fast på min näthinna. Det kändes löjligt, för jag visste ju skillnaden mellan verklighet och film, framför allt visste jag att resandefolket var lika mycket människor och medborgare som vem annan som helst. Ändå hemsökte fördomarna som planterats via film mig nattetid.
Digitalklockan visade att klockan var närmare halv fyra. Nog kunde jag sova ett par timmar till men jag valde att gå upp istället, jag var störd av drömmarna och ville inte vara kvar. Tog på mig morgonrocken och gick ut över det kalla parkettgolvet i vardagsrummet. Det var fullmåne och månens sken skapade ett vackert skuggspel genom fönstret. Jag värmde lite  o’boy och satte mig i soffan och blickade ut mot månskenet. Månen var vacker. Trots att jag visste hur begagnad den var av allas tittande så kändes den som min egen. Tiden gick och jag satt helt still och tanklös i min soffa. Det började ljusna ute och jag reste mig för att förbereda mig för jobbet.

Dörrklockan ringde när jag satt och åt frukost. Jerry var tidig idag, vi brukade samåka varje morgon till jobbet. Jag gick för att öppna. I samma stund som jag tryckte ned handtaget så rycktes dörren upp med en våldsam kraft och in stormade tre maskerade män. Knappt hade jag uppfattat vad som hände innan jag låg på mage och fick mina händer hoptejpade bakom ryggen. Disktrasan tryckte de in i munnen på mig och tejpade för. Jag fick svårt att andas och försökte skrika, men inte ett ljud hördes. En av männen sparkade mig i magen och den andre talade om för mig att om inte pengarna fanns här så skulle de klippa fingrarna av mig. Jag förstod inte vad det var frågan om, prata kunde jag inte heller. De rotade runt i lägenheten.
Jag låg och skakade på golvet. Rädslan jag kände var obeskrivlig och jag kissade på mig. ”Hoppas Jerry kommer snart och kan ringa polisen”, tänkte jag. En kort stund gick och lägenheten var en enda stor röra. Vartenda skåp och låda hade rivits ut i sökandet efter pengarna, men naturligtvis så fanns de inte där. Männen blev frustrerade och den ena gick fram till mig och ryckte bort tejpen för munnen och jag spottade ut disktrasan.

-          Var fan är pengarna?
Frågade mannen närmast mig.

-          Vilka pengar?

-          Du vet vad jag pratar om, spela inte dum!

-          Nej, på riktigt, jag vet faktiskt inte.

-          Då så, sade han och vred mig så han fick mina händer emot sig. Han tog fram en plåtsax och höll upp den framför mina ögon.

-          Prata, annars klipper jag.

-          JAG VET INTE! – Skrek jag för allt jag orkade. Han dunkade mitt huvud i golvet och jag kände hur tummen placerades mellan bladen på saxen. Jag bet ihop...

Med ett ryck satte jag mig upp i sängen. Två drömmar på raken. Allt var en mardröm. Jag andades häftigt och kände mig fylld av hopplöshet och ångest. Jag tittade mot klockan.

-          HELVETE, jag har försovit mig...

Istället för mail - Till Jeff Healey

För den som inte känner till det så var Jeff Healey en blind bluesartist från Kanada. Trots sitt handikapp så lärde han sig spela gitarr och utvecklade en egen stil att spela på, med gitarren liggande i knät. Ibland ser det nästan ut som att han spelar piano.
Han dog 2008, 41 år gammal, men hans kändaste låtar är från sent 80-tal. Någonting jag tycker verkar vara återkommande i hans låttitlar och sångtexter är ögon och syn, han beskriver ofta hur någon tittar hit eller dit eller vad någon ser.
Kanske är det ett uttryck för en saknad och ett trånande efter visuella ting. Mig fångar han hur som helst. Hans målande beskrivningar är något som även människor med fullgod synförmåga skulle få svårigheter att skapa motstycken åt...

Istället för mail - Till tiden

"Tidig morgon. Skogens alla skepp
visar masterna mot himlen.
- Allt kommer att bli bättre! skriker fåglar.
Nya ansikten i äldre grenverk.
Det får ta tid.
De nya barnen blir de första
som aldrig plundrar sina bon.
Gamla människor i skeppens skugga
väntar som de lärt av tiden.
Stryker händer över gräs och rötter;
borstar sorg från klänningsfållen.
Det får ta tid."

- Sam Carlquist (Ur Barnbok)

Det tyckte jag var ganska fint. Tankarna förs till ordet "tålamod" av någon anledning. Men det ligger alltför mycket livserfarenhet och poetisk puls bakom de raderna för att jag skall trasa sönder dem genom att försöka klura ut vad som står mellan dem. Dikten är tilltalande, men jag förstår den inte. Det får ta tid. Var det inte så?

Tid är lustigt. Ett stort begrepp som sluter sig runt många områden. Det fanns en tid för westernfilmer, det fanns en tid för Charleston-dans och en blues om kvällen. Jag har en tid att passa om ett par timmar, och än finns det tid att sova. Imorgon kommer det också finnas tid för att träna och för att supa. En annan dag kommer min tid att vara kommen.
Många har sagt att man skall ta vara på tiden, men ingen har sagt hur man gör. Lata dagar ses ofta som slöseri med tid, men jag har kommit fram till att man behöver de dagarna också. Likaså behöver man unna sig sin sorg och oro, destruktiva tankar och ömkan. När man lär sig att inte låta dem ta befäl utan håller en distans till dem så har man ett eget nöjesfält på andra sidan av berget: Glädje, fart och skoj. Ur motsatsernas dynamik stiger en sol.
En sol som inte bryr sig om ifall löven på träden är friska och gröna, eller gula och gamla, om de göms under snö eller försvinner med vinden. Solen skiner ändå...
... och tiden går. Den går inte att tygla eller fånga. Tiden tar sin plats och spelar sin roll - tiden är fri.