Perfect Day

Lou Reed - som kanske är mest känd från tiden med sitt band: Velvet Underground - är en artist jag lyssnat lite smått på de senaste åren. Min absoluta favorit med honom är "Perfect Day":

Hoppas play-knappen fungerar som vanligt...

"Oh, it's such a perfect day
I'm glad I spend it with you"

Det är ju ganska lätt att tro att han sjunger om en dag med sin älskade, att låten handlar om kärlek. Det kanske den gör på sätt och vis men min tolkning av den är att han sjunger sarkastiskt om en inbillad kärlek: Kärleken till heroin.

Om man lyssnar stringent till texten så är det en ganska händelselös dag. Han sitter och dricker en dryck i all enkelhet, drar hemåt och tittar på en film och drar sedan till zoo och matar djuren.
När en heroinmissbrukare verkligen är inne i ett pågående missbruk så är det en väldigt passiv människa. Har hon inte fått sin dagliga dos av heroin så är hon orklös och ligger förmodligen och kvider hela dagen. Har hon däremot fått sin drog så kan hon fungera som en vanlig människa, men dock så tillkommer vissa restriktioner och dagens höjdpunkt kan vara till exempel att mata djuren på zoo.

"Just a perfect day
problems all left alone
Weekenders on our own
it's such fun

Just a perfect day
you made me forget myself
I thought I was
someone else, someone good"

Hjärnan är på semester och därför lämnas problemen i sin ensamhet. Men när heroinet sedan slutar verka så kommer problemen tillbaka och semestern är över, därför njuter karaktären i låten av stunden. Det är skönt och hon har funnit lugnet för dagen. Heroinet har fått henne att förneka, och rentav glömma vem hon egentligen är, den hon trodde att hon var. Hon var en gång ung, livsglad och rask, en bra människa. Men när heroinet kom så visade det sig att hon var någon annan, hon var en svag och tragisk människa och hennes enda kärlek är den till heroinet.

Enligt min mening så är det en fantastiskt vacker låt...

//Harzan

Min ständiga antipati

Av alla ämnen i skolan så finns det ett jag hyser en ren avsky emot. Det är logikens triumf över den fria tanken och man tillåts inte svänga fritt och leka med orden; på grund av att det är matte och infekterat av störande siffror som i min hjärna inte utgör något speciellt syfte mer än att enervera och låta mig längta efter att få se dödens standar.
Matten är min eviga plåga; högstadiematten klarade jag med ett nödrop och gymnasiematten barkade åt helvete när högstadiet slutade.
Men jag lyckades ändå imponera smått på min matematiklärare idag. Jag skrev en dikt på fri hand:

Jag hatar matematik
Det är en pest
I min hjärna frodas blott kalabalik
Jag är fjättrad som en blodtörstig best

Jag vill läsa ryska
Det är ett intressant språk
Eller varför inte tyska?
Hellre det än att räkna bråk

Jag är blek som vitaste liket
Matten är det svåraste klivet
Jag bävar inför sista skriket
Matten berövar mig det vi kallar livet

Men det vet ju alla:
Tiden läker våra sår
Slutets ljud över salen falla
Döden kommer - tiden går

//Harzan

Ingmar Bergman - Tystnaden

Jag har precis tagit ett steg längre in i Sveriges kulturhistoria genom att befatta mig med att se och försöka förstå en viss regissör som förmodligen hela världen är bekant med: Ingmar Bergman. Jag har sett filmen: "Tystnaden" och måste säga att jag är ganska fascinerad av den. (Notera att min beskrivning av den endast är den tolkning sett ur mina ögon, vet inte om experterna håller med om det jag skriver)

Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.

Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.

En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!

//Harzan