Mentala simkuddar

Mentala simkuddar - Psykologisk säkerhetsmetodik som håller hjärnan och dess idéer flytande och syresatta när man dränker dem med alkohol och andra förståndsbegränsande preparat; som impulsivitet, spegelfäkteri och diverse känslor och komplex. Huruvida den svenska språknämnden skulle anamma begreppet och låta det ta plats i språkets paradsal är däremot en annan fråga.

Mina egna mentala simkuddar pyser. När flaskan tar över rodret så åker jag i plurret och där får varken omdömet eller den logiska förmågan andrum. Jag sjunker snabbt som stenen och vad som händer under ytan skall för tid och evighet helst förbli osagt. Även om det finns ett visst underhållningsvärde däri.
I luftdraget från de pysande simkuddarna så känner jag doft av ångest och osäkerhet: Har verkligen jag ställt till med det där? Det kanske är så att de enda bra besluten man fattar i påverkat tillstånd är när man kommer fram till vad man Inte skall göra. Annars får man ta skeden i vacker hand och gapa stort för den självförvållade vämjelsesoppan man lyckats röra ihop, med dess bittra smak. Kråset smörjs vid tankeslummens uteplats. Höstmörkret har redan brutit in och vinden ligger på medan regnet applåderar ens föreställning med sitt smatter mot gatstenarna.

"Tankarna äro själens växtrike. Vill du veta huru en tankevärld gror, fråga våren! Huru han vissnar, fråga hösten! Våren ser ständigt framåt, och hösten ständigt tillbaka, men hösten har företrädet att äfven se framåt på nya vårar. Det är de gamlas lycka.
Många vissnade tankar äro endast utblommade kaprifolier. Döm dem icke till döden; de äro perenna!
Gif dem regn, solsken och varm luft: de skola ännu kunna dofta." - Zacharias Topelius - Huru tankar vissna (Ur: Blad ur min tänkebok, 1890)

Spårvagnsfilosofi

Spårvagnens buller och medpassagerarnas tjatter bedövar mitt medvetande. Utanför ser jag skansen Lejonet och tankarna bär iväg till en svunnen tid. Hur många har tidigare betraktat Lejonet sedan skansen byggdes?
När vagnen åker förbi svingeln så reser sig bostadshusen på vänster sida. Hur många av de som bor där har tagit ställning till Lissabonfördraget? Känner de ens till dess existens eller innebörd?
I Irland vägrar man att skriva under. Hur många i republiken Irland känner å andra sidan till monarkin Sverige och hur det fungerar här?
Vi har något som kallas demokrati i Sverige. Demokrati påstås betyda "folkstyre" men här fungerar det i praktiken som "folk under styre". Folkvalda representanter klubbar igenom FRA och skriver under på Lissabonfördraget.
Jag själv röstar inte, jag vill nämligen inte ta del av etablissemanget. Vissa menar att jag tackar nej till demokrati och inte respekterar Sverige. Jag borde vara tacksam för att vi har det så bra.
Det är jag. Vi har rösträtt i Sverige, och rösträtten borde väl innefatta valet att avstå från att rösta? Att rösta blankt vore att delta i det etablerade samhällsskiktets spegelfäkteri och på så vis kan jag inte visa mitt missnöje. För det är just etablissemanget jag är emot, inte välfärden och den sociala säkerheten vi har i vår demokrati.
Demokratin ja. Ett parti som är inröstat i riksdagen skall flitigt motarbetas och i största möjliga mån hållas utanför av de andra partierna. De partierna som slåss om väljarnas röster. Men underminerar de inte därigenom väljarnas röstfrihet? Men varför bryr jag mig, jag ställer mig ju utanför det hela?
Jag har andra bekymmer. Arbete. Hyra. Mat. Räkningar...

Min djupaste önskan i detta nu är att vagnen inte har någon slutstation. En kapsel som håller mig utanför tid och rum. Så snart jag kliver av så måste jag vara vaksam och alert i situationen som hela tiden växer till nästa nu. Motvilligt är jag en del av etablissemanget... En siffra på de inflytelserika spelarnas poängtavla. Min röst är guld värd för dem - men jag kommer aldrig att få dricka mackmyra i deras gemak.

Var finns närmsta bar?

Tänk om livet vore en fotbollsmatch...

Min fotbollskarriär är inget att skryta med. Totalt 5 år om man slår ihop allt efter alla uppehåll. Jag var aldrig någon stjärna, men talangen hade jag. Bollkänsla har jag medfött och blicken för spelet bara är där. En perfekt avvägd crossboll, en skarp genomskärande passning, en tjusig dribbling - jag behärskar detta. Men jag kan inte göra mål.
Jag vågar inte göra mål. Jag vågar inte kliva fram och jag vågar inte vara en del av laget.

Den bilden stämmer överens med mitt liv i övrigt. Jag har talanger, ser bra ut, kan föra mig bland folk, till och med få dem att skratta... i alla fall Åt mig.
Jag kan arbeta för två med lysande kreativitet, tala för min sak och stånga pannan blodig. Trots detta känner jag mig som en slags kuf. Jag når aldrig någon topp - kan inte göra mål.
Är ingen lagspelare heller. Jag missade privilegiet att växa upp i en familj och lösa problem, åka på semester, skratta, gråta, leka - tillsammans!
Det har alltid varit jag. På egen hand. Jag kan överleva men saknar det som krävs för att vinna.

Likt näckrosen har fröet såtts i väta och mörker. Stjälken har banat sin väg genom gyttja och slam. Ibland skymtar jag ljuset och hoppas att ytan är nära, men jag är inte redo än. Kanske blommar jag ut en dag, slår ut mina blad på en spegelblank vattenyta och glänser i solen med fulländad prakt.

... eller så kanske matchen slutar oavgjort.

En dikt

"I mitt eget land är jag på främmande mark
Jag är stark men saknar makten och förmågan
Allt vinner jag men förblir ändå en förlorare
I gryningen önskar jag god natt
När jag lägger mig ned grips jag av skräck
... för att falla"
- Francois Villon

Istället för mail - Till den saknade

Jag saknar dig gärna.
Om jag vet att jag får se dig igen.
Då blir upplevelsen mer intensiv och saknaden starkare.
Det är det som är så vackert:
Att sitta fjättrad i en mörk håla och genomlida alla helvetes kval.
För att en dag få återse ljuset...

Dig!

Istället för mail - Till tänkarens förbannelse

Ur Stäppvargen, sidan 21:
" 'De flesta människor vilja inte simma, förrän de kunna det.' Är det inte skarpsinnigt? Naturligtvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte för vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han."

Kanske ingen överraskning, men jag tillhör den arma skara som tänker för mycket. Var sak är ämnad att ältas om och om igen. Ibland finner man en lösning, ofta förvärrar man problemet och ibland går tanke till handling vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser.
Alla har problem på något plan. Oavsett vilket problem man står inför så är det någon som har haft det innan - och funnit en lösning. Men en tänkare får lida mer i sökandet efter lösningen. Om man oroar sig så växer problemet i storlek och styrka.

Dock måste jag erkänna - inför mig själv - att jag ofta njuter av att tänka, av att lida. Ett självdestruktivt beteende som är intränat sedan barnsben. Ett livsfarligt beteende, för i tänkandet finner man ensamheten och där hittar man dörren till självföraktets kammare. Går dörren i baklås så hittar man inte ut...

Istället för mail - Till skriften

Precis som de flesta av er andra så lärde jag mig att läsa och skriva i skolan. Men först i 17-årsåldern började jag utveckla min egen förmåga att kombinera bokstäver på olika vis för att få fram något läsbart.
Det är och har sedan dess för mig varit ett konstruktivt sätt att avreagera sig, stilla rastlöshet och känna att man skapar något. När man väl har lärt sig det så försvinner det aldrig, även om man kan tappa skärpan om man inte aktivt skriver.

De senaste åren har jag tappat stinget. Någon gång ibland kan jag plita ned något som för dagen känns intressant, men inga följetonger eller större projekt som jag kunde ge mig på förr. Drömmen var en gång att börja skriva böcker - den drömmen är död. För det första kan jag inte hålla fokus så länge på en och samma sak - som det förmodligen skulle krävas för att skapa ett större skönlitterärt skriftverk. För det andra så är jag en akterseglad skribent.
Det här jag skriver precis nu tvingar jag mig själv att skriva. Jag har den röda tråden men fantasin går på sparlåga...

Men imorgon tänkte jag läsa Stäppvargen (igen). Får väl se om jag kan hitta inspiration där.