Poesi om natten

Ågren bultar på sin port
Från fästningen där han hålls fången
Längst in i mitt bröst

Ingenting kan göras ogjort
Jag måste hålla min angripare stången
Men även lyssna till hans röst

Allt var en mardröm

Jag har under en tid skrivit på en novellsamling med avsikten att få ut det i tryck någon dag. Men den avsikten har mattats av och novellsamlingen kommer aldrig att bli klar. Så en del avsnitt slänger jag ut till allmän beskådan. Förhoppningsvis kanske någon finner nöje i läsningen.

Börjar med min personliga favorit vilken är ihopklistrad av fragment från min drömvärld, verkligheten och min tankeslum. Den kallas för "Allt var en mardröm" och följer här nedan:

Farmor satt vid köksbordets bortre ände. Hon var upprörd, det syntes på henne. Svetten pärlade sig på pannan under sjalen hon hade på hjässan. Det var hennes favoritsjal, en gulvit-rutig som hon fått av sin man ett par år innan han dog. Farmor var numera ensam och i trakten härjade tjuvar. Hon hade kommit tidigare samma eftermiddag för att låna lite mjölk. Men hon hade blivit kvar längre än vad mjölken krävde. Brännvinet stod på bordet och till varje kaffefat dracks det också en stadig kask, och samtalet blev längre och allvarligare. Hon och pappa pratade om farbror Oskar som blivit ihjälslagen av tattarna för tre månader sedan. Pappa hade varit på förhör hos länsman men det fanns inga bevis för att det var tattarna och länsman stod handfallen. Farmor var upprörd och försökte övertala pappa att samla ihop ett uppbåd för att gå till tattarnas läger och göra processen kort med dem.

-          Jag ligger hemma på min bäddsoffa och vet inte vad jag ska göra! Benet värker mer för var dag och dessutom är jag säker på att det smyger omkring löst pack längs husväggarna. Jag hör ljud mest hela tiden. Och inte kan jag gå upp för att se efter vad det är heller, det krävs minst en halvtimme i sittande ställning och låta blodet rinna ner i benet innan jag kan gå på det, först då kan jag halta iväg till dörren för att se efter vad som rör sig därute. Någon måste sätta stopp för dessa djävlar som härjar, och konstapel Johansson gör det inte!

Pappa gick bort till vedspisen och fyllde på sin kopp från kaffekannan, som sken i lågorna från elden med sin rödaktiga färg. Han såg bekymrad ut men jag visste sedan innan att han inte ville blanda sig i vad som hände i bygden alltför mycket, särskilt inte sedan Oskar blivit mördad. Oskar hade flera gånger fått rejält med stryk för att han lagt näsan i blöt. Till slut hade väl resandefolket tröttnat på honom. Pappa satt i kläm; i sin ungdom hade han umgåtts mycket med Frans, tattarnas starke man och den som många trodde hade dödat Oskar. Rykten gick om att pappa själv var av blandat blod; farfar hade varit ute på sjön och cirka 8 månader efter hans hemkost föddes pappa. Ingen vet hur det verkligen låg till, men pappa och farfar hade inte varit särskilt lika.

-          Vi får se tiden an, sade pappa, sedan skall jag höra med Frans vad som hänt och om det är tattarna som ligger bakom alla dessa stöldvågor. Om han kommer svara mig vet jag inte, eller om svaret kommer vara ärligt. När allt kommer omkring så är jag ändå en buro i tattarnas ögon och jag tror inte ens Frans litar på mig fullt ut. Särskilt inte med pratet som går i bygden dessa dagar.

-          Tid ja. När man är ung och stark som du så finns det alltid tid. Men för mig har den bästa tiden gått och för din son ligger en mörk och svår tid framför honom.

De tystnade. Jag funderade över vad hon menade med att jag hade en svår tid att gå tillmötes. Snart skulle konfirmationen äga rum och vuxenvärlden låg för mina fötter... Vad var det som skulle bli svårt?

Farmor reste sig långsamt. Det var dags för henne att gå. Jag drog försiktigt igen dörren och gick bort mot mitt fönster. Det hade redan börjat skymma smått, men än var det ljust ute. Farmor skulle inte behöva gå hem själv, jag tänkte följa henne en bit på avstånd. Det mesta ute stod i blom. Så snart jag firat mig ned från fönsterblecket så sprang jag bort till äppelträden och hukade mig i det höga gräset mellan dem. Pappa hade inte slagit gräset än. Han brukade vara ganska tidig med det men i år hade han haft fullt upp med annat. Farmor sa hej då i dörren och haltade iväg mot vägen.

Jag smög efter på avstånd, vid sidan om vägen. Vid kyrkan hördes röster och farmor stannade till. Längre fram gick ett större sällskap förbi i helgdagsklädsel. Kanske hade de varit och dansat.  Farmor vek av och valde att ta vägen över ängen istället. Hon hade alltid varit folkskygg. Det blev allt skummare ute och jag var tvungen att korta ned avståndet till farmor för att se henne. På långt håll hördes en knall. En skarp knall, som från ett gevärsskott. Farmor ökade takten så gott hon kunde, än var det en bit kvar att gå innan hon kommit hem. Mitt hjärta började bulta. Även om farmor inte visste att jag följde efter så var det en viss trygghet i att hon var där, när jag skulle hem sen så fick jag gå allena.
Det knakade till ifrån skogsbrynet några meter bort. Farmor skrek till. Precis som jag skulle ta språng för att finnas vid hennes sida så kände jag en iskall hand ta ett grepp över munnen på mig...

Jag satte mig upp. Kände mig helt kallsvettig och hade svårt att andas. Allt var bara en dröm. En mardröm. Jag kände mig skör och labil i psyket, gamla svenska b-filmer från 60- och 70-talen gav mig mardrömmar. Bilden av tattarna som viftade med kniv och var våldsamma i dåtidens filmer brände sig fast på min näthinna. Det kändes löjligt, för jag visste ju skillnaden mellan verklighet och film, framför allt visste jag att resandefolket var lika mycket människor och medborgare som vem annan som helst. Ändå hemsökte fördomarna som planterats via film mig nattetid.
Digitalklockan visade att klockan var närmare halv fyra. Nog kunde jag sova ett par timmar till men jag valde att gå upp istället, jag var störd av drömmarna och ville inte vara kvar. Tog på mig morgonrocken och gick ut över det kalla parkettgolvet i vardagsrummet. Det var fullmåne och månens sken skapade ett vackert skuggspel genom fönstret. Jag värmde lite  o’boy och satte mig i soffan och blickade ut mot månskenet. Månen var vacker. Trots att jag visste hur begagnad den var av allas tittande så kändes den som min egen. Tiden gick och jag satt helt still och tanklös i min soffa. Det började ljusna ute och jag reste mig för att förbereda mig för jobbet.

Dörrklockan ringde när jag satt och åt frukost. Jerry var tidig idag, vi brukade samåka varje morgon till jobbet. Jag gick för att öppna. I samma stund som jag tryckte ned handtaget så rycktes dörren upp med en våldsam kraft och in stormade tre maskerade män. Knappt hade jag uppfattat vad som hände innan jag låg på mage och fick mina händer hoptejpade bakom ryggen. Disktrasan tryckte de in i munnen på mig och tejpade för. Jag fick svårt att andas och försökte skrika, men inte ett ljud hördes. En av männen sparkade mig i magen och den andre talade om för mig att om inte pengarna fanns här så skulle de klippa fingrarna av mig. Jag förstod inte vad det var frågan om, prata kunde jag inte heller. De rotade runt i lägenheten.
Jag låg och skakade på golvet. Rädslan jag kände var obeskrivlig och jag kissade på mig. ”Hoppas Jerry kommer snart och kan ringa polisen”, tänkte jag. En kort stund gick och lägenheten var en enda stor röra. Vartenda skåp och låda hade rivits ut i sökandet efter pengarna, men naturligtvis så fanns de inte där. Männen blev frustrerade och den ena gick fram till mig och ryckte bort tejpen för munnen och jag spottade ut disktrasan.

-          Var fan är pengarna?
Frågade mannen närmast mig.

-          Vilka pengar?

-          Du vet vad jag pratar om, spela inte dum!

-          Nej, på riktigt, jag vet faktiskt inte.

-          Då så, sade han och vred mig så han fick mina händer emot sig. Han tog fram en plåtsax och höll upp den framför mina ögon.

-          Prata, annars klipper jag.

-          JAG VET INTE! – Skrek jag för allt jag orkade. Han dunkade mitt huvud i golvet och jag kände hur tummen placerades mellan bladen på saxen. Jag bet ihop...

Med ett ryck satte jag mig upp i sängen. Två drömmar på raken. Allt var en mardröm. Jag andades häftigt och kände mig fylld av hopplöshet och ångest. Jag tittade mot klockan.

-          HELVETE, jag har försovit mig...