Rivarens funderingar

När jag ändå dagen till ära sitter och skriver av gamla poeters verk så tänkte jag att jag kunde lägga ut något jag själv har skrivit också.

Igår kväll skrev jag en dikt som på många sätt handlar om mitt jobb som rivare. Jag trivs med jobbet i allt väsentligt men ser det inte som ett framtidsyrke, såvida jag inte glider in på håltagning vill säga. Om veckorna går jag långa stunder och längtar efter fredagen, som alla andra knegare. När fredagen väl kommer så tar det inte lång stund innan jag tycker att helgen är för lång och vill tillbaks och jobba. Visst är det marigt när det tar emot, men å andra sidan så upplyftande när det flyter på. Jag älskar att jobba, men det är en hatkärlek. Hur som helst. Jag har valt att kalla den för "Rivarens funderingar" och den följer här nedan:

Den långa helgen är över,
och en utvilad rivare åter i tjänst.
Här skall ryggen brytas för att lyfta klöver.
Än går det lätt, med ungdomens spänst.

Jag lyssnar till borrstålets sång,
i takt med släggornas klang.
Kanske står jag här någon gång,
och undrar vartåt ungdomen sprang?

I byssjvärmen får jag höra sagor
om lumbago, stendammslungor och diskbråck,
ischias och andra vedermödor.
Nåväl, jag blir i alla fall inte tjock...

Hur kommer jag minnas den tid,
då bilorna dånade och svetten rann?
Kanske som ett inferno eller den ljuvligaste frid.
Men på fakta är min sanning ställd: jag gör det jag kan.

Onda tankar - Av Dan Andersson

På min fritid brukar jag träna brottning. Det hade jag tänkt att göra idag också, men dessa planer är inställda. Idag är en dag för läsning och vila. Känner ingen övertygande lust att flyga runt över en brottarmatta och bada i svettpölar, även om få saker är så tillfredsställande som just det. I samband med att jag fattade beslutet att jag vilar idag så tog jag fram Dan Anderssons "Samlade dikter" ur bokhyllan och började läsa ur "Kolvaktarens visor". Den gamle svedjefinnen var något speciellt, och lämnade ett synnerligen rikt arv efter sig med tanke på att han dog som 32-åring.

Onda tankar:

Att vara skald, profet, och nödgas bo på gatan,
och aldrig veta när ens strid tar slut,
det är väl dock att slåss med själva satan -
och himlen vet väl knappt hur länge man står ut.

Det blir till trots, det kan bli blod och tårar,
bli knytnävskamp i kväll och död i morgon dag,
men aldrig får det bli till sorg och kvinnfolkstårar -
jag är dock intet barn och ingen kvinna är jag.

Och detta kallar jag att fiska hela natten
och aldrig få till lön ett enda litet grand,
att färdas utan ljus på stora, mörka vatten,
men aldrig, aldrig se den minsta skymt av land.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,
då blev det väl min lön att fredligt ligga där -
då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,
det är väl dock min rätt att vara den jag är.