"Det är dags" skrek Ulrika!

En kortare novell från tidigare nämnd samling som samlar damm. Så jag dammar av den och ställer ut den till allmän beskådan. Stort nöje:

Han halkade till på de hala höstlöven utanför entrén till trapphuset. Svor lite lätt när han klev in genom dörren och gick mot hissen. ”Ur funktion” stod det på en handskriven lapp på hissdörren, så han hade inte något annat val än att gå en trappa upp för att komma till sin ytterdörr. Rafsade upp nycklarna ur rockfickan och klev in.
Det luktade mat. Han gav sin gravida sambo Ulrika en kram och inspekterade maten innan han fortsatte in mot vardagsrummet. TV:n stod på och travet hade precis börjat. Han tog sin plats i favoritfåtöljen, tände en cigarill och följde med stor spänning loppen som gick, även fast han inte hade spelat. Vanligtvis brukade han spela tillsammans med sin storebror, men de hade inte träffats denna vecka då storebrodern varit på tjänsteresa i Chicago. Och att spela själv hade han ingen vidare lust till, för honom var det en sällskapsgrej.

Han och Ulrika hade bott tillsammans i 2,5 år och väntade sitt första barn. Hon skulle föda vilken dag som helst. Han hoppades på en pojke. Ulrika visste vad det var för unge som var på väg, men de hade kommit överens om att hon skulle hålla det för sig själv. Det var fortfarande ganska overkligt för honom. I 9 månader hade Ulrika blivit större och nog förstod han att det var någonting som grodde där inne, en skapelse av hans eget kött och blod. Att Ulrika burit på denna skapelse var för honom en ära större än något han kunde föreställa sig. Inte ens SM-guldet i biljard sex år tidigare kändes lika stort. Ändå kändes det inte riktigt verkligt. Ultraljudet var kul att titta på, men ganska intetsägande. Då var det häftigare att lyssna på barnets hjärtslag; han satt bara och njöt av takten. Det var som musik, ljuvligare än Chopin.
”Det är dags” skrek Ulrika ifrån köket. Han hastade ut för att se efter vad det var frågan om.

-          Dags?
Frågade han.

-          Ja. Nu är det dags.

-          För vad?

-          Barnet fattar du väl?!

-          Jaha, ska jag ringa efter en taxi?

-          Nej du ska ringa brandkåren... Vad fan tror du?!

Skrek Ulrika förargat.

-          Ja, ja, ta det lugnt.

Han gick ut i hallen och tog upp mobilen. Nummer till taxi hade han inte sparat, så google fick bli hans räddare i nöden. När taxin var bokad och klar återvände han till köket.

-          Taxin är här om cirka 5 minuter.

-          Så bra, sade Ulrika, då finns det gott om tid.

-          Japp. Lycka till, sade han och återvände till vardagsrummet... Det var inte han som skulle föda barn.