Kopia från facebook - Minne från en folkhögskola

Jag tänkte fortsätta att dela med mig av mina kärt bevarade minnen, bästa läsare! Det är roligt att sätta ord på dem och minst lika kul att berätta för andra. Kanske kan utvecklas till en hel följetong om det vill sig så illa att jag får leva länge nog. Att berätta om sina minnen kräver ju att det man berättar om hänt sedan en inte helt obetydlig tid tillbaka, och jag tycker väl inte att jag är så värst gammal eller belevad att det finns obegränsat med material. Snarare desto mer plats att fylla med nya minnen. Men det skall jag inte göra nu, utan nu skall jag berätta vad som hände en helg i april 2009:

Våren då det hela avlöpte befann jag mig för det mesta på Axevalla folkhögskola. Jag bodde nämligen på skolans internat, liksom många andra. Om veckorna var skolan ganska stillsam, men livades desto oftare upp om helgerna med dryckesgillen. I huvudsak i tvårumslägenheten i byggnaden ”Klostret”. Den låg bredvid själva skolbyggnaden med alla lektionssalar, biblioteket samt elevrådets kiosk. Det sistnämnda var som en liten skrubb på någon enstaka kvadratmeter, men fullgod åt sitt syfte. Av någon anledning så hade ”Kocken”, som han kallades, fått ansvaret över nyckeln till kiosken över en helg. Det tog väl ett par timmar innan han i samråd med mig och Måns bestämt sig för att gå in i kiosken och nalla lite godis när alla andra började bli fulla i lägenheten, som vanligt. Så vi väntade. Mörkret bröt in. Musiken från lägenheten blev allt högre och samtalen likaså. Vi smög över till skolbyggnaden som stod olåst, men kunde vara larmad, vi var inte helt säkra. På Måns signal så ilade vi snabba som vesslor mot kiosken. Vi kände oss som verklighetens Jönssonligan, och fnittrade som ett gäng småflickor. Väl därinne stuvade vi ner allt, precis allt, i påsar och ilade ut lika kvickt. Det här med att ”nalla lite” kom liksom av sig. Vi hade öppnat fönstret till mitt rum på baksidan av Klostret och där klättrade jag in och tog emot stöldgodset. De andra gick in i lägenheten en stund för att plantera ett alibi och kom sedan in för att dela upp bytet. Det var som en extra julafton. Nöjda satt vi i varsitt rum vid varsin dator, diskuterade vår mästerkupp över MSN Messenger och glufsade i oss godis.

Dagen efter fick Kocken samvetskval, passande nog. Alla indicier pekade mot honom i form av en viss nyckel som passade i den dörr bakom vilken elevrådets godis förvarades. Godis som var avsett för försäljning och intäkterna för att bekosta elevers fritidsaktiviteter och skolresor. Och som nu alltså var försvunnet. Han insåg väl att han inte skulle bli så populär när det oundvikligen skulle uppdagas nästkommande måndag. För min, och säkert även Måns, del så höll vi väl med varandra om att det var lite svinigt att förstöra för alla andra på det där sättet. Men det var ju det med den här ”jag-bryr-mig”-aspekten, sikten var lite skymd åt det hållet kan man säga. Vi lät oss övertalas till slut och kom överens om att lämna tillbaka det som fanns kvar. Så efter skymningen och när festligheterna dragit igång så smög vi in i skolbyggnaden igen och lade tillbaka allt efter bästa förmåga, fast utan fnitter den här gången. Vi hörde aldrig något prat om att det var oreda i kiosken eller att det skulle saknas något. Slutet gott, allting gott. Som väl var, för när jag tänker tillbaka på det idag så är det ju trots allt så att vi begick ett brott. Även om jag har svårt att se att någon skulle drivit det så långt som till en rättsfråga om vi ertappats, särskilt eftersom vi lämnade tillbaka allting... nästan. Om det är snatteri eller stöld det är fråga om får jag väl aldrig veta. I båda fallen är det preskriberat i dagsläget, och tur är väl det, eftersom jag så glatt poserade med min del av bytet.

Och vilken tur att någon bara råkade vara där och ta kort just då, för så där fint har jag nog aldrig bäddat en säng... någonsin!