Kopia från facebook - Ett stycke släkthistoria

Nu, stackars läsare, är det tyvärr så illa ställt att jag tänker plåga dig med ett stycke släkthistoria. Du har naturligtvis valmöjligheten att låta bli att läsa, men det låtsas vi inte om. Jag har under dagen varit på utflykt och färden har gått hem till farmor i Horred. På ditvägen åkte vi mot Varberg och svängde av mot Horred i höjd med Veddige. Genom landet kring Weselången, sjön som inte längre finns kvar, åkte vi vid sidan av moder Viskan som ringlar sig fram genom området. Det är vad jag betraktar som mina hemtrakter, även om jag själv aldrig bott där någon längre tid. Det är där min släkt på fädernet huserat i generationer.

Men jag tänkte berätta om min gammelfarmors moster. Hon hette Hilma Olson, och kallas i släkten rätt och slätt för "moster Hilma". Lärarinna till yrket. En utbildning som hon fick betalad av familjen Wallberg i Halmstad, som hade fattat tycke för Hilma och lagt märke till att hon var särdeles begåvad med penna och pensel, språk och tal. Hon föddes 1874 och jag vill minnas att hon blev 95 eller 96 år gammal. Jag har en kopia av ett brev skrivet av Hilma som är daterat i januari 1970, och det måste väl ha varit vid hennes levnads skymning. Hennes brevväxling med min gammelfarmor är en historia i sig och jag kommer med all säkerhet att citera ur moster Hilmas brev både en och två gånger, men inte nu, för nu gäller det Hilmas konstnärliga talanger.

Från mitt besök hos farmor idag så fick jag med mig en tavla som jag fick i julklapp nu senaste julen. Det är den till vänster på väggen mot vilken min soffa står, som ni ser på bilden, den som föreställer fotbadande flamingos. En pastellmålning som Hilma målade 1899, 15 år fyllda. Ganska liten och säkerligen värdelös i pengar räknat, men affektionsvärdet är ovärderligt. Farmor talar ofta med djup vördnad om en annan tavla, målad av Hilma, föreställande kärleksguden Amor. Jag hoppas att få fatt på den någon gång. Även om jag kanske inte kan få tavlan till min, så vore ett fotografi av den tillräckligt.

Tavlan till höger i bild nummer ett är också en pjäs med säkerligen minst ett sekel på nacken, som symboliserar ett helt annat skeende i släkten. Den är så vitt jag vet inte målad av någon släkting, men fanns av en händelse i släktens ägo och var sedan på villovägar ett antal år, innan min gammelfarmor fick igen den. 2011 föll den i min ägo. Men den historian får vi ta en annan gång.