Finland ja... Värdelösa i ishockey, för det mesta. Vill framhålla en
speciell OS-final som klarast lysande exempel. De talar ett uraliskt
språk som ingen vettig själ förstår sig på och är enligt experter från
Wikipedia väldigt glada i knivar och alkohol. Nåja, vad alkoholen
beträffar så kanske det skall sättas in på pluskontot. Trots finnarnas
eventuella tillkortakommanden i ovan nämnd vintersport så är sanningen
den att sedan det svenska riket låg i vaggan så var också Finland en del
av det. Tills Rikssprängningen i kriget mot Ryssland 1808-1809. Där var
det kört. Men det finns ingenting ont som inte för någonting gott med
sig, säger ordspråket. Utan att ryssarna med våld delat riket itu och
skilt brödrafolken åt så hade förmodligen aldrig finnarnas svenskfödde
nationalskald Johan Ludvig Runeberg skrivit "Fänrik Ståls sägner". Och
då hade jag aldrig fått läsa om "Sven Duva". Och tänk vad värre är: jag
hade aldrig kunnat citera den på Facebook en helt vanlig fredagskväll.
Den är dessvärre lite lång så jag väljer mina favoritstycken som
återfinns i slutet av detta mästerverk. Vi hoppar in där finnarna gjort
ett försök att riva en strategiskt viktig bro för att hindra ryssarna
att ta sig över älven. Fienden är för stark och finnarna tar till
flykten... alla utom en:
Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.
Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.
Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.
"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."
Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.
Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.
"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."
Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."
(För den som vill läsa hela men inte känner att bokhandeln ligger tillräckligt nära, så var så god: http://runeberg.org/fstal/1g.html)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar