Den efterlängtade del II av berättelsen om den gamle och pojken.
Jag blir inte direkt ledsen över kommentarer och liknande. =)
-----------------------------
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
Aleksej fann sina föräldrar som stod och hurrade i folkmassan till talarens, fortfarande, intensiva föredrag om den kommande revolutionen. Han sökte deras uppmärksamhet utan framgång men stannade vid sin moders sida. Han såg sin fader som en övermänniska som var trygg som urberg och sökte sällan hans kontakt. Sin moder älskade han över allt annat och hon var hans ende kamrat, hon var för honom det vackraste som fanns. Åtskilliga timmar fortgick innan familjen skulle bege sig hemåt, och i samma skede så kom det fram en ung man och talade till Aleksejs fader som tecknade åt sin familj att följa honom.
Den gamle mannen, vars namn ännu inte yttrats på flera år, som slagit följe med ynglingen, höll sig vid hans sida. Ingen av dem förmådde att tala, ynglingen visste vart han var på väg och det var det enda som intresserade den gamle mannen. Efter att ha vandrat längs stadens torg så slog de in på en avskild väg som den gamle vandrat förr, varför eller när kunde han inte minnas. De följde vägen som var kantad av redlöst berusade karlar som låg utefter vägen. Efter en viss tid så kom de fram till en trappavsats som ledde neråt en dörr som var vaktad av en storväxt karl. Den unge mannen talade lite till vakten och vakten bad den gamle att yttra sitt namn. Den gamle sade sitt namn, som var Oleg, varpå vakten öppnade dörren och ynglingen och Oleg gick in. Pipröken var tjock, likt en dimma låg den över sällskapet som samlats i en större lokal runt några bord där de satt med bistra och allvarsamma miner.
Aleksej höll sin moder i handen medans de följde den unge mannen som samlade på sig några fler till sitt sällskap. De vandrade längs torget och tog även de in på en avskild gata, en dyster gata som skrämde pojken litet. Men han hade sin fader i närheten och sin moder i handen så han fann inget skäl till att känna rädsla. Han betraktade miljön med ett visst skimmer i sina isblå, oskyldiga ögon. Han verkade trivas, han sökte något med blicken som inte ens han själv visste vad det var. Sällskapet nådde en trappavsats med räcken av trä, deras guide bad sitt sällskap att uppge sina namn. Aleksej och hans familj stod först i ledet och de sade sina namn, Aleksej tvekade och vände ansiktet mot sin moders arm likt ett generat barn. Men han behövde inte säga sitt namn, guiden log mot pojken och fortsatte bakåt i ledet. Efter en liten stund så öppnade vakten dörren och sällskapet började klappra in i en lokal där det satt en samling människor. Människorna såg ut som att de otåligt väntade på något, liksom lugnet före stormen. Aleksej kände sig blyg men inom kort så kom det fram en pojke till honom. En pojke som hade samma oskuldsfulla lyster i ögonen som Aleksej. Aleksej och pojken sprang in i en lokal som låg utefter en korridor som släntrade mot ett mörkt fönster med vita trasor, som en gång varit gardiner, och började leka.
Oleg hade slagit sig ner lite avsides gruppen som hade börjat diskutera lite smått. Han såg två pojkar som fann varandra vid blotta ögonkastet, den mindre av dem hade mannen sett förr, och för en gångs skull så kunde han kosta på sig ett leende när han bevittnade ljusen som tändes i pojkarnas ögon när de funnit varandra. Han följde dem med blicken och såg hur de skuttade ut i en korridor. Stämningen i lokalen började bli intesiv och på en slags scen så steg ynglingen, som hade lockat med sig den gamle till lokalen, upp och ställde i ordning ett långbord vartefter han ställde fyra stolar vid det. De flesta verkade veta vad som väntade. De rätade på ryggarna, tog några djupare bloss från sina pipor, och kollade mot scenen. Den gamle kände sig illa till mods men satt ändå kvar. Han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en stark person att hålla sig för gråt när smärtan kommer krypandes.
Aleksej och hans nyfunne lekkamrat studerade varandras lekar och kompletterade varandra med sin egna lek. Timmarna gick och de förbrödrades mer och mer allt eftersom tiden fortgick. Aleksej började tala lite med den andre pojken, vars namn var Nikola, om saker som för de vuxna brukade vara världsliga, men för Aleksej och Nikola var viktiga. De talade om sina pappor och bröder. Varpå de började diskutera deras pappors arbete. Aleksej var inte måttligt stolt över sin pappa Vladimir som var jägare, och Nikola var lika stolt över sin pappa Peter som arbetade på fabriken. Aleksej tyckte att Peter lät så roligt, men han förmådde inte att skratta, han försökte hålla masken, på så vis som det anstår en värdig person att hålla sig för skratt åt lekmännens påfund.
----------------
Del III att vänta imorgon förhoppningsvis.
//Harzan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar