En berättelse - del I

I brist på något konstruktivt sätt att få tiden att gå så publicerar jag en fiktiv följetong som jag skrev för ett tag sedan.

Läs eller köp motorsåg; en berättelse - del I

----------------------------

Det sista lövet hade fallit och skymningen var nära. Den gamle eremiten stod i sitt fönster och betraktade en liten pojke som lekte med en loppbiten och mager hund. Pojken var liten och klen till växten men ändå mycket lekfull. Den gamle mannen brukade stå och betrakta deras lek varje kväll. Pojken påminde honom om en pojke han kände en gång i tiden. Helt ovetande, helt bekymmerslös och fågelfri så lekte han på bakgatorna i Petrograd. Den gamle mannen våndades av åsynen att den unge pojken inte hade en susning av vad som skulle ske. Tiden växte konstant tills nästa nu, men pojken tycktes inte bry sig.
Den gamle mannen knackade ur sin pipa - som han köpt några år tidigare när han var på resa i Paris - och kantade ut över det kalla stengolvet. Han blåste ut ljuset och intog sin bädd. Han lade sig ner och suckade tungt innan han slog igen ögonen.
Han vaknade upp i raseri nästa morgon timmen innan ljuset hade intagit hans stuga. Hans hosta hade blivit värre, han kände att han inte var någon ungdom längre. Han drog sig upp ur sängen med möda och tände ljusen som stod på köksbordet och gick ut till frysrummet för att kolla om hans lillasyster hade varit där med maten som hon ställde dit varje morgon, och mycket riktigt, maten stod där. Och inte bara maten, hans syster hade varit där med en riktig festmåltid. Hur hon hade haft råd med detta hade han ingen aning om, men han brydde sig inte om det heller.
Maten åt han upp med belåtenhet innan han tog sin första sup och tände ett pipstopp. Tobaken och vodkan började ta slut så han var tvungen att ta sig in till staden under dagen som nalkades. Det passade ju bra, för just idag så skulle den store talaren stå och berätta om Lenin och bolsjevikernas äventyr ute i landet. Den gamle mannen mindes våren när Lenin hade varit i staden och pratat om vad som måste ske, varför socialismen måste segra och varför revolutionen var oundviklig. Lenin var också en person som påminde honom om någon han känt en gång. Men varför kunde han inte förstå; hans broder var ju en usel brottsling och hans arme fader var ju bonde och inte det minsta intresserad av tsarens påhitt och dumheter. Tankarna han hade om sin far var höga: Hans gode fader unnade sig aldrig något eller tog det lugnt, hans familj skulle ha allt. Och någon annan man som skulle kunna likna Lenin kunde han inte föra sina tankar till.

Pojken som sovit lugnt och fridfullt vaknade med ett leende när hans moder viskade hans namn. Den nya dagen randades och pojken steg glatt upp ur sängen för att inta frukostbordet. Hans fader, moder och tre äldre bröder satt redan vid bordet. Hans fader höll som vanligt ett föredrag om vilka kamrater Lenin och Trotskij var och hur viktiga de var för Rysslands framtid. Övriga familjemedlemmar höll med honom. Vilka dessa kamrater var hade pojken ingen aning om, men det var heller inget som bekom honom nämnvärt. Pojken, som för övrigt hette Aleksej, var spänd och pirrig inför den kommande dagen som de vuxna hade talat om en längre tid. Hela familjen skulle in till staden och lyssna på en talare. Det var förvisso inte talaren som Aleksej var intresserad av, han tyckte bara om att åka in till staden. Han tyckte om att se alla människor som stod och talade med varandra, handlade och skrattade ihop. Han tyckte om människorna.

Den gamle mannen avslutade sin måltid och tog på sig sin rock och pälsmössa för att bege sig in till staden. Han steg ut på gatan med tunga steg och såg den loppbitna hunden cirkulera på gatan med en slags sköld omkring sig. Hunden brydde sig inte om att människorna runt om honom spottade och svor åt hans håll, han bara trippade fram med lätta steg i sin jakt på mat. Den gamle suckade bedrövat över hundens oskuldsfullhet och lunkade vidare. På vägen in till staden hörde han hur det tisslades och tasslades om en trollkarl som försvunnit spårlöst ett år tillbaka och nu hittats i floden Neva. Trollkarlen hade sånär lett landet, som ännu var en monarki, ett kungadöme, och tsaren i fördärvet men sedan mördats av Jusupov. Dock så kunde Jusupov inte rädda tsarens anseende med detta tilltyg, och den gamle mannen gladdes detta ty tsaren hade dragit sitt land i fördärvet och tvingat ut de fattiga, som den gamle själv och hans gelikar, i en periferi och fattigdom av sällan skådat slag.
Han vandrade in mot staden och när han nådde torget så var talaren redan i handling och predikade distinkt om den kommande revolutionen och folket hurrade när han skrek och slog näven i talarbordet. Den gamle fann mycket i det han sade, men han brydde sig inte om det, han kände sig redan förlorad och brydde sig inte om hur det gick för landet. Han skulle tjäna av sina sista år av livet och vänta in sin kallelse från fadern i himlen. Han begav sig mot specerihandeln för att inhandla sin tobak och sitt brännvin. På vägen dit så fick han syn på en liten pojke som sprang skrattande omkring och tycktes vara inne i en dröm. Detta var samma lekfulla pojke som han sett dagen innan.

Aleksej avslutade sin måltid och klädde på sig sin jacka som hans fader hade tillverkat av en isbjörnspäls förra vintern. Han såg sin fader som en stor jägare och önskade att han kunde få följa med ut på sin faders äventyr snart, men han var ännu för liten. Sen så följde han sin familj in till staden. Hans bröder sökte sig till sina kamrater och slog följe med dem och hans föräldrar stannade för att tala med alla människor som stod samlade på vägen, men pojken var helt salig, han stannade inte, han sprang vidare med lätta smidiga steg och bara kände euforin stiga.
Dagen gick mot sin ände, och den gamle stod kvar vid torget och lyssnade ännu till talaren, pojken hade blivit trött på att springa omkring och sökte efter sina föräldrar.
En ung man med iskall blick och ett barskt utseende kom fram till den gamle mannen och gjorde en rörelse som tecknade att den gamle mannen skulle följa honom. Den gamle tvekade, men slog ändå följe med ynglingen.

--------------------

Del II att vänta i dagarna.

//Harzan