Jag fruktar inte nattens bäcksvarta mörker, utan ångestens bittra, hopplösa mörker - det som sänker sig över oss alla, då och då. Den som har fått smak för berusningspreparat har en biljett ifrån det, men den som är vaken försöker hålla sig undan, för ruset går över och då blir det ännu mörkare.
Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.
Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...
//Harzan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar