Del III av berättelsen.
Efterlyser åter synpunkter och kommentarer.
---------------------
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
Stämningen i lokalen tystnade och uppe vid scenen klev fyra män upp och satte sig vid bordet. De började läsa valda stycken ur socialistiska verk som skrivits. Folkmassan som samlats mumlade och drack mer och mer brännvin. Efter en stund så tröttnade Oleg, den gamle, på föredraget. Han tyckte att den där Marx de talade om hade en världsåskådning av kvalificerad art, men han kände fortfarande att hans liv var utan mening och lunkade ut i korridoren för att se vad pojkarna pysslade med. Korridoren var spöklikt tom och dunkel. Från ett rum längre ner i korridoren så hörde han skratt och fniss, aldrig hade han hört så ljuva stämmor som han hörde från de båda pojkarna. Han mindes sin barndom och livsglädjen som löpte amok, samma livsglädje hade han högt eftertraktat hela sitt liv, men den hade dränkts i en kaskad av sorg, missmod, hat och alkohol under större delen av hans vuxna liv. Han sökte sig ner mot rummet och ställde sig i skuggan av dörröppningen och betraktade deras lek. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen barnen utstrålade var häpnadsväckande och både festlig, och attraktiv att skåda.
Pojkarna var helt inne i sin lek och observerade inte att den gamle iakttog dem. Men efter en tid så tröttnade de och skulle vidareutforska korridoren, då fick de se en man vid dörren som ett löfte för deras syn. De ryggade sakta tillbaka. Aleksej var rädd, varken hans fader eller moder var närvarande och kunde hjälpa honom. Men mannen bara log och vände på klacken och återvände till entrélokalen.
Pojkarna sökte sig längre ner i den spöklika och tysta korridoren och fann lite längre ner en trappa som ledde uppåt. En smal knarrande trappa. De gick upp och fann ännu en spöklikt tyst och mörk korridor. Men det bekom inte pojkarna som började gå neråt i korridoren. En bit längre ner så fick de syn på två soldater i höga huvudbonader och bajonettbeklädda gevär över höger axel som stod i en slags vaktpostering vid en port med två dörrar. De tassade försiktigt närmare, men soldaterna rörde inte en min, deras blickar var tomma och glasklara. Soldaterna stirrade rakt fram och ju längre fram pojkarna kom, desto mindre mänskliga verkade soldaterna. De stod paralyserade och stirrade tomt in i väggen som var belägen framför dem. Pojkarna gick fram till porten och i samma stund som de höjde varsin hand för att dra i de båda dörrhandtagen så vaknade soldaterna till liv och öppnade varsin dörr. Det var som mekaniska i sitt agerande och de stod helt stilla med varsin dörr i handen. Pojkarna tvekade, men gick ändå in. De kom in i en korridor av sten och längsmed väggarna hängde det flammande facklor. Aleksej kände sig omtöcknad och darrig. Han var som i en dröm. Han såg bara rakt fram neråt korridoren dit facklornas ljus inte nådde. Det var någonting där som sökte honom, men han visste inte vad.
Oleg, den gamle, hade åter sökt sig till lokalen där föredraget hölls, och nu var det ett eko av hetsiga samtal. Folket gestikulerade, ropade, hurrade och applåderade åt vad en av de fyra männen vid långbordet sade. Den gamle gick in, och med sin till synes livlösa aura så slog han sig ned på samma stol som han suttit på tidigare. Ingen tycktes uppmärksamma att han lämnat lokalen en stund och ingen tycktes heller märka att två pojkar var försvunna. Men det verkade folksamlingen inte bry sig om, ty nu vankades det kalas. Ut på scenen steg en spelman och började spela och sjunga gamla kosacksånger som spelats i århundraden bland rebeller som misstyckte till tsarens välde. Borden som placerats ut drogs åt sidan till förmån för en handfull rödklädda kosackdansare. Den gamle Oleg njöt utav tonerna, tände sin pipa och började stampa takten.
Pojkarna fortsatte sin upptäcktsfärd i korridoren. Aleksej tycktes vara helt avskärmad från verkligheten och släntrade neråt i den mörka korridoren. Facklorna var för långt borta för att kasta ljus över hans väg, men det bekom honom inte, han traskade vidare. Nikola var rädd och osäker men höll sig vid Aleksejs sida, han kände ändå lite trygghet hos Aleksej, som ändå var ett huvud kortare än honom själv. Aleksej utstrålade ingen rädsla, trots att han darrande, men ändå säkert, gick fram över stengolvet. De båda pojkarna hörde ljusa toner från en orgel. Tonerna var fjärran men ändå nära. Aleksej ökade takten, nu verkade han veta precis vart han skulle. Han ledde Nikola till en dörr, en väldigt liten dörr, som om den ledde in till en skrubb. Tonerna var väldigt klara och närvarande precis utanför dörren. Aleksej stötte till dörren så att den for upp, och i samma stund blev pojkarna bländade av ett starkt ljus.
---------------------
Del IV på gång i dagarna.
//Harzan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar