Jag har precis tagit ett steg längre in i Sveriges kulturhistoria genom att befatta mig med att se och försöka förstå en viss regissör som förmodligen hela världen är bekant med: Ingmar Bergman. Jag har sett filmen: "Tystnaden" och måste säga att jag är ganska fascinerad av den. (Notera att min beskrivning av den endast är den tolkning sett ur mina ögon, vet inte om experterna håller med om det jag skriver)
Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.
Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.
En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!
//Harzan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar