Filmen jag har sett heter "Koyaanisqatsi" och hade premiär 1982. Regissör var Godfrey Reggio och under hans regi har en kollektion av filmsnuttar satts ihop till ett soundtrack av Philip Glass. Den bjuder på storslagna vyer av vår natur, av städer, av olika händelser och naturens förlopp. Man får se människor i arbete, i stadsmiljö, på stranden, i rörelse, sysselsatta med idrott, biobesök, som konsumenter i detaljhandel, i kollektivtrafik och ståendes blängande rakt in i kameran - utan att yttra ett enda ord. Alla bär de sin egen förklaring till hur de hamnade just där, just då. En förklaring som vi troligen aldrig kommer att få ta del av. Hur många livsöden som ryms i denna dokumentär - eller vad det nu är för något - vore omöjligt att räkna ut. Människor och fordon passerar i revy - snabbt och långsamt. Ur helikopterperspektiv syns lägenhetskomplex, trafikrörelser och upplysta städer, skogar, floder, sjöar och öknar. Jag vaggas in i filmen (som helt saknar någon medryckande eller gripbar handling) allteftersom och så sakteliga ställs allt i perspektiv; hur världslig vår vardag faktiskt är, att förverkliga sig själv kanske är att jaga en chimär, hur marginella olika historiska personers insatser är när allt kommer omkring, men att de tillsammans skapar en verklighet, liksom oss dödliga, ändå är vi bara jordens gäster. Filmen och dess vyer för inte med sig någon mättnad. Jag vill se mer... lite till... en gång till... lite mer. Ett märkligt tidsdokument...
... och jag gillar det! Den har två uppföljare i "Powaqqatsi" (1988) och "Naqoyqatsi" (2002).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar