"Om jag läser Lejonhjärta som ett barn läser, då tror jag på varje ord som står där, att det gick till så som det står. Men som vuxen vet jag ju nånstans hur det verkligen är, att när Skorpan blir övergiven, när hans bror dör i den här eldsvådan och han själv ligger där sjuk och ensam och väntar på att dö, så måste han för att över huvud taget kunna stå ut... så lever han vidare, för han har berättelserna som hans bror har talat om för honom. Han fantiserar vidare om hurudant det ska bli när han kommer till Nangijala." (Ur: Ying Toijer-Nilssons "Tro och otro i modern barnlitteratur" från 1976. Hon refererar i sin tur vidare till en uppsats av Egil Törnqvist som publicerades av Svensk Litteraturtidskrift (2/1975) som där citerar detta intervjuuttalande från Lindgren.)
Lindgren menar alltså att den korrekta tolkningen av boken är att innehållet efter Jonatans död utspelar sig i en dödssjuk liten pojkes tankevärld. Med ens blir den gamla barnboken svart som natten. Vilken vånda och vilket vemod... jag brukar vara försiktig med att beskriva mig som en empatisk själ men när jag föreställer mig den hjälplöse Skorpans utsatthet i en situation där han saknar minsta tillstymmelse till tröst och trygghet - för det har han ju just mist i det hans bror offrade sig själv för att rädda honom från lågorna - så... känner jag mig lite blödig.
Men i den stund då jag betänker Lindgrens berättartalang så förbyts ledsenkänslorna med ens mot ren fascination. Hon väver ihop två berättelser i en på ett alldeles enastående vis, med både verklighet och fantasi som fundamentala berättarverktyg, och ger i detta stort tolkningsutrymme till läsaren. På så vis kan hon fånga upp både barn och vuxna. Att hon aldrig fick Nobelpriset är synd och skam, i sanning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar