Jag tycker om att läsa. Det har jag gjort sedan jag var liten. När mina jämåriga prenumererade på Kalle och Fantomen så läste jag Astrid Lindgren. När de började läsa Astrids böcker så hade jag sprungit vidare till Olov Svedelids medeltidsböcker. Det är inte det att jag låg steget före, jag prenumererade på Fantomen efter att jag läst Svedelids böcker. Jag läser det jag finner glädje i, för stunden. Därför händer det ofta att böcker ligger halvlästa i bokhyllan. Vissa får jag läsa om då jag tappar tråden. Men ibland har de gjort ett sådant intryck att jag kan fortsätta där jag slutade.
Don Quijote av La Mancha, Cervantes historiska verk, är en sådan bok. Men framför allt Varulven. Ett mästerverk av Sandemose. Även hans slutprov om ni frågar mig. Han skrev visserligen böcker efter den, men det är den och bara den som ger honom en given plats i de nordiska klassikernas paradsal.
Började läsa Varulven sommaren 2009. Lyssnade mycket på Cornelis Vreeswijk vid tillfället och var lite förtjust i Felicia Adjö. Sångtexten hade skapat en särskild bild i mitt huvud, om en kvinna som försvunnit i missbruk. När jag sedan fick se en tavla målad av Jussi Taipaleenmäki, där en man står och avbildar en kvinna i kroki, som försvinner i takt med att konstnären får hennes bild på duken. Som han går iväg med när den är klar, och kvar är bara en tom silhuett av kvinnan - då skapades en annan bild i mitt aldrig vilande sinne. Det var en älskare som smet iväg med Felicia. Inte fysiskt, men han tog hennes själ.
Men ingen av de tolkningarna "prickar rätt", om vi för ett ögonblick bortser från talessättet att en sång handlar om lyssnaren. Samma sommar kom det till min vetskap att Felicia Adjö var baserad på boken Varulven. Så jag köpte den.
Det är en svårsmält bok. Tungt och bångstyrigt språk. Men den är bra.
Speciellt gillade jag avsnittet om Erlingvik, det vill säga kapitlet "Myten om Erlingvik". Sandemose skapar där av sin karaktärs namn, Erling Vik, en helt ny värld i Erlingvik. Allt detta äger rum i Erlings egen tankevärld. Lite som en bäver som skapar en damm. Vid dammen blir det fuktigt och där trivs insekter och knott, som lockar till sig fåglar och fisk. Vid dess stränder blir det bördigt och växer gräs - vilket gör att växtätare söker sig dit. Med växtätande djur följer de köttätande... En ny värld har skapats.
Vet inte om Erling skall tolkas som huvudperson i boken eller om det är Felicia på Venhaug. Allt kretsar kring henne i bokens värld, även om det är mycket Erling också. Han och Felicia är älskande, som är gift med Jan. Men hon älskade Erling först...
Erling är dock en nordanvind som aldrig stannar några längre stunder, vilket Felicia inte tycker om för hon vill ha honom på Venhaug. Men det verkar också vara det som håller henne fången.
I sin längtan efter Erling så har hon trädgårdsmästaren Tor Anderssen. Men han får aldrig röra vid henne. Felicia är Palestinas apelsinlundar men Tor kommer aldrig att komma dit. Hon går runt naken i sitt drivhus medan Tor står och fluktar utanför. Hon vet att han tittar och låter honom göra det. Han förför henne utan att veta om det själv, för det är inte fysiskt. Det är en vägg emellan. Väggen som skiljer henne från de underjordiska - vilket är Tor - men sveper in henne i hela mansvärldens liderlighet och brånad.
Den enda som kan lösa henne från umgänget och orgierna med de underjordiska är Erling. Men den enda av de underjordiska som kan fylla hennes krav och åtrå när Erling är borta är just trädgårdsmästaren Tor, genom sitt tittande. Utöver dessa två män så är hennes make den enda, någonsin!
Aksel Sandemose bjuder på en vällustings leverne, gårdsherren Jan Venhaugs vardag och en kvinnas komplicerade känsloliv och hur hon i detta har två män förutom hennes make. Utöver detta mejslar han fram syskon, bekanta, älskare och älskarinnor, och släktingar till huvudpersonerna på ett enastående sätt.
Jag har något kapitel kvar av boken. När den är slut skall jag ställa den i bokhyllan. Om en si så där 10-15 år, då skall jag läsa den igen. För sanningen att säga så tror jag inte att jag är mogen att förstå ens hälften av boken, egentligen. Tills vidare håller jag tillgodo med de små bedrägliga irrbloss av förståelse jag fått av 5 års läsning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar