Ur Stäppvargen, sidan 21:
" 'De flesta människor vilja inte simma, förrän de kunna det.' Är det inte skarpsinnigt? Naturligtvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte för vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han."
Kanske ingen överraskning, men jag tillhör den arma skara som tänker för mycket. Var sak är ämnad att ältas om och om igen. Ibland finner man en lösning, ofta förvärrar man problemet och ibland går tanke till handling vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser.
Alla har problem på något plan. Oavsett vilket problem man står inför så är det någon som har haft det innan - och funnit en lösning. Men en tänkare får lida mer i sökandet efter lösningen. Om man oroar sig så växer problemet i storlek och styrka.
Dock måste jag erkänna - inför mig själv - att jag ofta njuter av att tänka, av att lida. Ett självdestruktivt beteende som är intränat sedan barnsben. Ett livsfarligt beteende, för i tänkandet finner man ensamheten och där hittar man dörren till självföraktets kammare. Går dörren i baklås så hittar man inte ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar