Kopia från facebook - Brottnings-SM och lite Bertil Schütt

Under dagen har jag haft den stora äran att från läktarplats beskåda de svenska mästerskapen i brottning. En härlig föreställning med stilfulla kast och underhållande vredesutbrott. Bredvid mig på läktarplats satt min namne Hampus, som vid något tillfälle berömde mig för någonting. Genast körde jag upp en tumme i armhålan på honom för att återställa balansen i min självbild och världsåskådning, vid beröm så kan föreställningen om att jag faktiskt duger till något uppstå, och det vore kolossalt fel. Jag är ju rivare för fan! Jag gjorde ett helhjärtat försök till att förklara varför jag kände mig tvingad att tacka för berömmet med en elakhet, för Hampus såg aningen fundersam ut, men jag kände inte riktigt att jag fick fram de rätta orden. Då kom jag att tänka på den gamle författaren Bertil Schütt och boken "En skuggboxares memoarer", för han skrev en alldeles strålande formulering i ett snarlikt ämne, vilket jag lovade Hampus att jag skulle lägga upp på Facebook när jag kommit hem. Oklart ifall han brydde sig, men här är den i alla fall:

"Om en människa försöker pådyvla mig godhet blir jag ärligt förbannad och utför omedelbart en serie bushandlingar som korrigerar misstaget. Ty det omänskliga godhetskravet låser de spontana krafterna och förvandlar levande impulser till bräkande menlösheter."

Kopia från facebook - Minne från en folkhögskola

Jag tänkte fortsätta att dela med mig av mina kärt bevarade minnen, bästa läsare! Det är roligt att sätta ord på dem och minst lika kul att berätta för andra. Kanske kan utvecklas till en hel följetong om det vill sig så illa att jag får leva länge nog. Att berätta om sina minnen kräver ju att det man berättar om hänt sedan en inte helt obetydlig tid tillbaka, och jag tycker väl inte att jag är så värst gammal eller belevad att det finns obegränsat med material. Snarare desto mer plats att fylla med nya minnen. Men det skall jag inte göra nu, utan nu skall jag berätta vad som hände en helg i april 2009:

Våren då det hela avlöpte befann jag mig för det mesta på Axevalla folkhögskola. Jag bodde nämligen på skolans internat, liksom många andra. Om veckorna var skolan ganska stillsam, men livades desto oftare upp om helgerna med dryckesgillen. I huvudsak i tvårumslägenheten i byggnaden ”Klostret”. Den låg bredvid själva skolbyggnaden med alla lektionssalar, biblioteket samt elevrådets kiosk. Det sistnämnda var som en liten skrubb på någon enstaka kvadratmeter, men fullgod åt sitt syfte. Av någon anledning så hade ”Kocken”, som han kallades, fått ansvaret över nyckeln till kiosken över en helg. Det tog väl ett par timmar innan han i samråd med mig och Måns bestämt sig för att gå in i kiosken och nalla lite godis när alla andra började bli fulla i lägenheten, som vanligt. Så vi väntade. Mörkret bröt in. Musiken från lägenheten blev allt högre och samtalen likaså. Vi smög över till skolbyggnaden som stod olåst, men kunde vara larmad, vi var inte helt säkra. På Måns signal så ilade vi snabba som vesslor mot kiosken. Vi kände oss som verklighetens Jönssonligan, och fnittrade som ett gäng småflickor. Väl därinne stuvade vi ner allt, precis allt, i påsar och ilade ut lika kvickt. Det här med att ”nalla lite” kom liksom av sig. Vi hade öppnat fönstret till mitt rum på baksidan av Klostret och där klättrade jag in och tog emot stöldgodset. De andra gick in i lägenheten en stund för att plantera ett alibi och kom sedan in för att dela upp bytet. Det var som en extra julafton. Nöjda satt vi i varsitt rum vid varsin dator, diskuterade vår mästerkupp över MSN Messenger och glufsade i oss godis.

Dagen efter fick Kocken samvetskval, passande nog. Alla indicier pekade mot honom i form av en viss nyckel som passade i den dörr bakom vilken elevrådets godis förvarades. Godis som var avsett för försäljning och intäkterna för att bekosta elevers fritidsaktiviteter och skolresor. Och som nu alltså var försvunnet. Han insåg väl att han inte skulle bli så populär när det oundvikligen skulle uppdagas nästkommande måndag. För min, och säkert även Måns, del så höll vi väl med varandra om att det var lite svinigt att förstöra för alla andra på det där sättet. Men det var ju det med den här ”jag-bryr-mig”-aspekten, sikten var lite skymd åt det hållet kan man säga. Vi lät oss övertalas till slut och kom överens om att lämna tillbaka det som fanns kvar. Så efter skymningen och när festligheterna dragit igång så smög vi in i skolbyggnaden igen och lade tillbaka allt efter bästa förmåga, fast utan fnitter den här gången. Vi hörde aldrig något prat om att det var oreda i kiosken eller att det skulle saknas något. Slutet gott, allting gott. Som väl var, för när jag tänker tillbaka på det idag så är det ju trots allt så att vi begick ett brott. Även om jag har svårt att se att någon skulle drivit det så långt som till en rättsfråga om vi ertappats, särskilt eftersom vi lämnade tillbaka allting... nästan. Om det är snatteri eller stöld det är fråga om får jag väl aldrig veta. I båda fallen är det preskriberat i dagsläget, och tur är väl det, eftersom jag så glatt poserade med min del av bytet.

Och vilken tur att någon bara råkade vara där och ta kort just då, för så där fint har jag nog aldrig bäddat en säng... någonsin!

Kopia från facebook - Minne från en källare

Det jag tänker berätta för dig nu, kära läsare, utspelar sig i en förhistorisk tid. Nämligen hösten år 2009. Kanske inte fullt så förhistorisk som då Bilbo Bagger var på upptäcktsfärder i ljusfattiga grottor, eller ens det glada 80-talet, men för en sann knegare så går det en historisk brytpunkt varje fredag och därför är till exempel förra månaden nästan detsamma som antikens tidsålder. Till saken: min vän Viktor hade fått en lägenhet. Till hyreslägenheter kan man i bästa fall få med ett förvaringsutrymme, kallat ”förråd”, som ofta står att finna på vinden eller i källaren i samma byggnad som lägenheten. Viktor hade sitt förråd i källaren. Där skulle vi lasta in en TV-bänk som han inte ville ha i sitt möblemang. Tji fick vi för det. Förrådsdörren var låst. Det var trädörrar så det gick inte att se vad som fanns på insidan. Jag skulle så gärna vilja skriva att vi gjorde det som man skall göra i en sådan situation: tog kontakt med vaktmästaren för att låta honom öppna och tömma förrådet.

Det vore dessvärre lögn. Vi knäckte upp låset själva.

Den bifogade bilden illustrerar ganska väl vad som mötte oss när dörren öppnades. Eller det är en exakt illustration får jag nog lov att säga, för det är ett fotografi av spektaklet. Livs levande potatisar! Nåja... potatisar i alla fall. Vi stängde dörren, satte dit ett nytt lås och dagen därpå ringde Viktor vaktmästaren istället. TV-bänkens förflyttning fick bero...

 

Kopia från facebook - Midsommarminnen

Midsommaren 2010 firade jag i Smögen. Jag sov i baksäten, på klippor och på bara marken - men aldrig i det medhavda tältet. Skorna tog jag inte av mig på flera dagar (med vissa försumbara undantag). Alkoholen rann som en syndaflod och cigarettröken låg säkert lika tät som dimman i Lützen 1632. Den sista kvällen hade en ganska stor skara med människor från alla håll i landet, och en drös norrmän, samlat sig vid vår tillfälligt ockuperade parkeringsplats med angränsande gräsmattor. En rödhårig tjej från Linköping ställde sig upp och tog ordet. Alla blickar riktades åt hennes håll och hon förklarade att det är viktigt att underhålla halsen när man dricker sprit, därefter stämde hon upp i en sång på något språk jag ännu inte lyckats identifiera, utöver östgötskan. Det övriga sällskapet verkade tycka att det lät väldigt bra för de sjöng med efter bästa förmåga. Jag satt längst bort från körledaren och försökte synas så lite som möjligt. När sången tystnade så tittade Sebastian på mig och sa: ”Hemma i Lischöping, där säger vi ’skål’ och sen super vi!”.

Vi skålade på det...

 

Kopia från facebook - Om Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta

Astrid Lindgren uttryckte en gång följande, gällande "Bröderna Lejonhjärta":

"Om jag läser Lejonhjärta som ett barn läser, då tror jag på varje ord som står där, att det gick till så som det står. Men som vuxen vet jag ju nånstans hur det verkligen är, att när Skorpan blir övergiven, när hans bror dör i den här eldsvådan och han själv ligger där sjuk och ensam och väntar på att dö, så måste han för att över huvud taget kunna stå ut... så lever han vidare, för han har berättelserna som hans bror har talat om för honom. Han fantiserar vidare om hurudant det ska bli när han kommer till Nangijala." (Ur: Ying Toijer-Nilssons "Tro och otro i modern barnlitteratur" från 1976. Hon refererar i sin tur vidare till en uppsats av Egil Törnqvist som publicerades av Svensk Litteraturtidskrift (2/1975) som där citerar detta intervjuuttalande från Lindgren.)

Lindgren menar alltså att den korrekta tolkningen av boken är att innehållet efter Jonatans död utspelar sig i en dödssjuk liten pojkes tankevärld. Med ens blir den gamla barnboken svart som natten. Vilken vånda och vilket vemod... jag brukar vara försiktig med att beskriva mig som en empatisk själ men när jag föreställer mig den hjälplöse Skorpans utsatthet i en situation där han saknar minsta tillstymmelse till tröst och trygghet - för det har han ju just mist i det hans bror offrade sig själv för att rädda honom från lågorna - så... känner jag mig lite blödig.

Men i den stund då jag betänker Lindgrens berättartalang så förbyts ledsenkänslorna med ens mot ren fascination. Hon väver ihop två berättelser i en på ett alldeles enastående vis, med både verklighet och fantasi som fundamentala berättarverktyg, och ger i detta stort tolkningsutrymme till läsaren. På så vis kan hon fånga upp både barn och vuxna. Att hon aldrig fick Nobelpriset är synd och skam, i sanning!

Kopia från facebook - Mera Ricky Bruch

Om Ricky Bruch hade varit brottare så hade vi aldrig hört talas om Frank Andersson. Men det är ju bara vad jag tror. Och det känns faktiskt bra att få ha båda i historieböckerna...

"Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor:
på ägg lägger jag saltet."
- Ricky Bruch

Bilden från vänster: Frank Andersson, Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och Ricky Bruch.
Fotograf Roland G. Åhlander. Från: http://www.sydsvenskan.se/spo…/sa-minns-lasarna-ricky-bruch/

 

Kopia från facebook - Ricky Bruch!

"En hungrig nekrofil,
steg ur sin bil,
började leta,
efter att beta,
ur någon grav –
– människosav,
men han var harmynt,
med en tand som pynt,
inte var det då lönt,
att använda fil,
ty köttet var så grönt,
av förgiftad pil."
- Ricky Bruch.

Diskuslegendaren låg inne med otaliga förmågor utöver att hiva iväg den där lilla skivan: han medverkade i mjukporrfilmer, vanliga spelfilmer, tog SM-guld i kulstötning, satte svenska rekord i, förutom kulstötning, både diskus (det senaste står sig än idag på 71,26 m) och styrkelyft, skrev böcker och poesi, sjöng, hade imponerande film- och skivsamlingar i sin ägo, stod i olika DJ-bås och han var nog ta mig fan rätt duktig på att dopa sig också. Föräldraansvar kan nog ha varit hans Akilleshäl om jag får gissa fritt, med tanke på att han uttalade sig så här när hans dotter, född -86, år 2006 beklagade sig över att han skulle elda upp sina ägodelar och idrottspriser: "Jag förstår henne, men det kommer som en blixt från klar himmel eftersom jag inte hört av henne sedan 1990." - Utan att lägga mig i hans familjesituation så känns det rent spontant lite hårt att lägga "höra-av-sig-ansvaret" på en fyraåring, särskilt om man själv råkar vara fyraåringens pappa. Men skit i det, karln hade humor!

En obekräftad skröna gör gällande att han någon gång under sin levnadstid fick klagomål från posten eftersom hans brevlåda satt för lågt. Han läste postens bestämmelser och fann att där mycket riktigt fanns regler för hur lågt en brevlåda fick sitta, men noterade samtidigt att detsamma saknades åt andra hållet... uppåt alltså. Så han hissade helt sonika upp brevlådan några meter och ställde en stege bredvid.

Och folk säger att Zlatan är kaxig?

 

Kopia från facebook - Tankar om filmen Koyaanisqatsi

Då jag för tillfället kommit av mig med mitt pretentiösa bokciterande och har flutit in i en paus från all form av läsning förutom den jag åtnjuter genom diverse forumstudier, nyhetsläsning, sms och dylika så tänkte jag fylla detta tomrum med en filmrecension.

Filmen jag har sett heter "Koyaanisqatsi" och hade premiär 1982. Regissör var Godfrey Reggio och under hans regi har en kollektion av filmsnuttar satts ihop till ett soundtrack av Philip Glass. Den bjuder på storslagna vyer av vår natur, av städer, av olika händelser och naturens förlopp. Man får se människor i arbete, i stadsmiljö, på stranden, i rörelse, sysselsatta med idrott, biobesök, som konsumenter i detaljhandel, i kollektivtrafik och ståendes blängande rakt in i kameran - utan att yttra ett enda ord. Alla bär de sin egen förklaring till hur de hamnade just där, just då. En förklaring som vi troligen aldrig kommer att få ta del av. Hur många livsöden som ryms i denna dokumentär - eller vad det nu är för något - vore omöjligt att räkna ut. Människor och fordon passerar i revy - snabbt och långsamt. Ur helikopterperspektiv syns lägenhetskomplex, trafikrörelser och upplysta städer, skogar, floder, sjöar och öknar. Jag vaggas in i filmen (som helt saknar någon medryckande eller gripbar handling) allteftersom och så sakteliga ställs allt i perspektiv; hur världslig vår vardag faktiskt är, att förverkliga sig själv kanske är att jaga en chimär, hur marginella olika historiska personers insatser är när allt kommer omkring, men att de tillsammans skapar en verklighet, liksom oss dödliga, ändå är vi bara jordens gäster. Filmen och dess vyer för inte med sig någon mättnad. Jag vill se mer... lite till... en gång till... lite mer. Ett märkligt tidsdokument...

... och jag gillar det! Den har två uppföljare i "Powaqqatsi" (1988) och "Naqoyqatsi" (2002).

 

Kopia från facebook - Min 25-årsdag

Nu ni go'vänner skall ni få läsa om märkvärdiga tråkigheter med dagens datum:

Den 4:e december 1676 besegrade Karl XI danskarna i slaget vid Lund, nordens blodigaste slag. Cirka 9000 döda.

Den 4:e december 1990 föddes jag.

Den 4:e december 1993 dog Frank Zappa.

Den 4:e december 1994 begicks Stureplansmorden, där en skjutglad galning kom ihop sig med en dörrvakt och försökte reda ut det genom att skicka av en skottsalva rakt mot entrén. Fyra döda och ett tjugotal skadade.

Den 4:e december 2011 dog den brasilianske fotbollslegendaren Socrates.

Ett sådant olycksaligt datum kan man väl nästan inte göra annat än att dyka ned i flaskan, vilket är något i stil med vad jag har planerat. För att inte vara så negativ och tråkig så skall jag kalla supandet för födelsedagsfirande. Förhoppningsvis vaknar jag inomhus och i frihet... när jag nu vaknar, imorgon eller nästa vecka. Skål!

Kopia från facebook - Om brottarkungen Ivar Johansson

Ivar Johansson, polisen från Norrköping som bärgade hem tre olympiska guldmedaljer till Sverige, vilket är ett konststycke även Carl "Spartalejonet" Westergren har klarat av. Utöver de två så är det endast Alexander Medved (ukrainare/sovjet), Alexander Karelin (ryss) och Artur Tajmazov (uzbek) som knipit den ädlaste valören i de olympiska spelen tre gånger i mattkampen känd som brottning.
Men låt oss hålla oss till Johansson. 1947 gavs "Den stora boken om brottning" (vilken undertecknad betalade nästintill en dagslön för att få i sin ägo 68 år senare, men det var det värt, pjäsen på dryga tre kilo är en mycket fin volym som inte bara ser stöddig ut i bokhyllan utan även lämpar sig ypperligt för läsning) ut, en slags antologi under redaktion av Paul Brewitz, som också skrivit många av bokens kapitel. Ett av dem är kapitlet om brottarkungen Johansson och i det kapitlet återfinns följande meningar:

"Alla tiders brottarprestation levererades sedan av Ivar i Los Angeles-spelen 1932, då han efter att ha hemfört olympiska guldmedaljen i fri-stilens mellanvikt fick avstå från att kliva upp på segerpallen och i stället krypa in i bastun och banta bort nära 5 kilo för att till följande dags vägning komma ner i grekisk-romerska stilens weltervikt. Även där blev guldpengen Ivars, och en tredje medalj av den ädla metallen fick han i slutet av året, nämligen Sv. Dagbladets guldmedalj till årets bäste svenska idrottsman."

Två OS-guld inom loppet av ett par dagar. Gör om det Zlat... öhm... Sjöber... nja... Stenmark kanske?
Äh, gör om det den som kan!

 

Kopia från facebook - Francois Villons "Ballad mot Frankrikes fiender"

Över internet och sociala medier syns bilder på Paris, Eiffeltornet, trikoloren, gråtande ögon och andra kondoleanser till Frankrike och dess huvudstad. Deras fiender förvarnar om att det här bara är början och uppmanar enligt källor till fler attacker. Om deras fiender skrev medeltidsskalden Francois Villon, i översättning av Axel Österberg, "Ballad mot Frankrikes fiender":

Må han bli mött av djur som sprutar eld
- minns Iason som Det Gyllene Skinnet tog! -
bli som Nebukadnessar sju år ställd
som en oxe på en äng, det passar nog.
Så svårt som Troja inför nederlaget
han måste också se och tappa slaget,
och liksom Tantalus han borde sen
i underjordens dy bli sänkt igen
och plågas liksom Job en dag i sänder.
Ett fängelse jag också unnar den
som önskar ont åt franske kungens länder.

I månader på huvut (sic!) i en damm
djupt borrad ner i gyttjan skall han stå,
till turken säljas och till egen skam
där som ett dragdjur framför vagnen gå.
I tretti år han må som Magdalena
gå utan linne och sitt hjärta rena,
må svinet som Narcissos varda dränkt
och i sin borst likt Absalon bli hängt
om det ej hängt sig själv, som ofta händer
och Judas gjorde. Den skall straffas strängt
som önskar ont åt franske kungens länder

Och om Octavii dagar återkom
smält guld till läskedryck han genast får
och mellan kvarnens stenar malas som
han blev, vårt gamla helgon Saint Victor.
Han kunde också släpas runt i haven
likt Jona, i en valfisks buk begraven.
Han må bli bannlyst, nekad solens ljus
och Venus nöjen i sitt eget hus.
Ty inget nådens ljus Vår herre tänder
för denne ynklige och klena lus
som önskar ont åt franske kungens länder.

Envoi
Prins, Eolus må bära bort hans kropp
till Glaukos rike, upp till alpens topp.
Vad rör det sedan mig vad honom händer!
Den är ej värd att äga frid och hopp
som önskar ont åt franske kungens länder.

Billy Meiers profetior

Schweizaren Billy Meier är förmodligen ganska okänd, och för dem han faktiskt är känd så är han det nog främst för sina påståenden om att ha sett UFO:n och annat svammel. Men vi bortser från det för en stund, med anledning av det som pågår i Paris för stunden.

1981 skall denne Meier dels ha förvarnat om att ebola i det tredje millenniet kommer ge upphov till stor oro världen över och att Frankrike, i kölvattnet efter stor invandring, kommer att braka samman inifrån med fundamentala islamister som katalysator och angripare från öster. Attacken mot Charlie Hebdo i januari var Al-Qaida om jag minns rätt, och attackerna som går på nyheterna nu har väl inte fått någon avsändaradress ännu, men jag skulle inte bli förvånad om det kom från samma håll... Det om det av Meiers profetior som sedermera slog in. I samma veva som han förutsåg dessa saker skall han ha förvarnat om att Ryssland kan komma att föra krig mot Skandinavien, att Sverige och England kommer att få uppleva inbördeskrig eller inbördeskrigsliknande tillstånd...

Bekantskapen med Meier och dessa påstående sprang jag över i oktober 2014. Jag avfärdade det inte helt och hållet, men höll mig reserverad då jag inte fick några källor utan endast hade hörsägen att förlita mig på. Att Meier skulle visa sig vara en kuf - när jag sökt efter info om honom - som sett UFO:n och snackat med utomjordingar gjorde inte att jag blev mer övertygad om att det var tillförlitliga uppgifter, snarare tvärtom. Jag har fortfarande inte några källor, trots att jag letat efter detta, vilket förvisso är svårt då det mesta av hans material återfinns på tyska som jag inte behärskar särskilt väl. Men ebolan var ju ett faktum redan då och nu har vi ett, gissningsvis två, terrordåd under islamistiska standar i Paris att skriva in i facit också. De flesta verkar dessutom vara rörande överens om att det kommer mera. Vi får se om han får rätt, den gode Meier... om han nu har hävdat det som tillskrivs honom, så klart.

Kopia från facebook - Ur Birger Vikströms avhandling "Den svenska människan"

Det här med svenskhet och att vara svensk va... Hur författaren Birger Vikström - vagabonden och grovarbetaren som föll av pinn som 38-åring 1958 efter ett hårt leverne - hade ställt sig i frågan kan vi troligen bara spekulera i, men han hade nog i sin tankeslum berört ämnet då han skrivit "Den svenska människan" (utgiven -59) som han med snitsig ironi kallar för "avhandling". Det är en bok fylld med humoresker.

Den svenska människan har han delat upp i tre huvudkategorier:
1 - Den egentliga människan (statsråd, tjänstemän, medie- och kulturgiganter).
2 - Den vanliga människan (knegare).
3 - Den obehövliga människan (poeter, musiker, författare, vandringsfolk).

Jag, som vanlig människa och i detta nu vilande på en soffa, tänkte återge stycket "Vanlig människa vilande på en soffa":

"En av Den vanliga människans käraste sysselsättningar är att efter dagens arbete, liksom även vid andra tillfällen, vila ut på en riktig och hederlig soffa.
    Emellertid håller de hederliga sofforna i vår tid på att försvinna ur marknaden. Utan tvivel beror detta på att forna tiders möbelsnickare inte längre verkar mitt ibland oss. De fantasifulla stolkonstruktörerna och soffkonstnärerna, som fyller våra rum med den ena tingesten underligare än den andra, är i stället så mycket aktivare. Att få dem att upphöra med sin verksamhet har dessvärre visat sej vara omöjligt och den gamla hederliga pinnsoffans slutliga ändalykt är väl därför bara en tidsfråga.
    Och ve oss då om vi drabbas av gikt och inte längre är så spänstiga som i vår ungdom. Fastnar vi i det läget i en modern möbel så är vi sålda om inte hjälp anländer inom rimlig tid."

Illustration av författaren.

 

Kopia från facebook - Gunnar Sträng

Gunnar Sträng lär ha sagt:

"Man bör inte använda utländska låneord i de fall det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel."

När han skall ha yttrat denna mening vet jag inte, men 1975 så tog det mindre än fem minuter i TV-intervjun jag länkar åt dig käre läsare (om du nu har så tråkigt att du vill fördriva tiden med 30 minuter högst inaktuell svensk politik, med en minst lika inaktuell politiker), innan herr Sträng sade "all right" där han lika gärna kunde sagt "Nåväl". Ett annat snedsprång av denne man var väl när Astrid Lindgren åkte på att betala mer än 100% i skatt och skrev Pomperipossa i någon slags protest mot detta, vilket Sträng viftade bort och menade att Lindgren inte kunde räkna. Palme gav henne dock rätt till slut.

Men vi håller oss till herr Sträng. Han växte upp i en tid då en medelstor kommun kanske sköttes av tre-fyra personer och sekreteraren hade kommunens alla pengar hemma i kökssoffan, där kommuninvånarna odlade sin egen potatis och själva konserverade sin mat, där varje yngling fått växa upp med att snickra och skruva med motorer och därför höll efter sina egna hus och bilar, där man sparade till det man skulle köpa, där statens mediemonopol var närmast totalt och där småfurstarnas ord var lag. Nu är jag inte inläst på Sträng personligen och var han tog avstamp och blev skolad till finansminister har jag inte en blekaste aning om, men dagens politiker är nog glada att en karl av hans kaliber inte är med i matchen. Hans pondus förefaller ha varit naturlig och han stressade inte upp sig när han skulle svara på frågor. Han redogjorde lugnt och sakligt för sin syn på saken, förklarade bakomliggande orsaker och vad som var möjligt att göra, eller inte göra, samtidigt som han blev hårt pressad av dåtidens frågeställare. Och hans språkbruk är en klass för sig. Han gör sig inte sämre i de debatter jag har haft förmånen att se honom delta i. Visserligen är det svårt att för mig som inte var helt född när det begav sig sitta och bedöma hur han var som politiker, eftersom jag inte var där och levde i det samhälle som han var med och styrde. Men jag får nog glädjas åt honom, Gösta Bohman och andra hedersknyfflar att de slipper se eländet vi dras med idag, där statsministern knappt kan säga en hel mening utan att staka sig på orden eller säga fel...

 

Kopia från facebook - Lite Bibeln...

Bibeln har i århundraden tillhandahållit en symbolvärld kring vilken vi knutit en gemenskap i Sverige, Europa och stora delar av världen. I förstnämnda geografiska område fjärmar vi oss och det gärna under förevändningen att Bibeln är en fantasibok som står uppstyltad på diverse amsagor. Man tycker sig sakna bevis och ratar således hela stycket. Men jag har ofta frågat mig om man verkligen måste se den som en faktabok, som skall tolkas på orden? Behöver man ens ha en övertygad tro på Gud för att finna glädje i det rika kultur- och litteraturarv vi har fått i Bibeln? Tusentals år av livsinsikter och människoöden står nedtecknade i den så kallade heliga boken. På sina ställen är det rent av bisarrt. Som exempel på det tänker jag framhålla det 19:e kapitlet i Första Moseboken, det om hur herren låter förstöra de båda syndastäderna Sodom och Gomorra men frälser Lot och två döttrar. Tro inte att ni slipper undan ett citat. Hela kapitlet klarar ni er undan, men verserna 30-38 får ni här nedan. Lot och hans döttrar har flytt undan förstörelsen av Sodom och Gomorra, lämnat Soar och begett sig upp i bergen. Versnumren utelämnar jag för enkelhetens skull:

"Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: ”Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: ”I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter."

(Finns också i tecknad version i bifogad länk)

 

Kopia från facebook - Ur Ingemar Norléns "Jakten på Johnny Bode"

Krigstid, 40-tal, Sverige. Protagonisten, den från hjärtat av västgötaslätten (Falköping) sprungna kompositören och sångaren Johnny Bode, som gjort sig totalt omöjlig i den svenska nöjesbranschen efter en lång rad lögner, bedrägerier och stölder med åtföljande rättegång i vilken han förklarats sinnessjuk och dömd till vård, planerar att anträda en ny verksamhet:

"En dag kom det ett brev till tre svenska vapentillverkare. Schlagersångaren, nyligen utkommen från sinnessjukvård, begärde uppgifter om priser och leveranstider. Husqvarna vapenfabrik fick frågor om handeldvapen, Bofors om kanoner och Landsverk, sedermera Kockums, om stridsvagnar. Allt artigt undertecknat Eder Johnny Bode.
    Det dröjde inte många dagar förrän polismakten knackade på Johnnys dörr. Konstaplarna lade fram kopior av hans skrivelser och undrade vad i all sin dar han menade med detta? Vilka var hans uppdragsgivare? Var det främmande makt?
    Johnny förklarade att han hade kommit i kontakt med ett par svenska direktörer och en äventyrlig adelsman (Douglas Hamilton) som sysslade med bland annat vapenförmedling. Dessa hade sagt att man kunde bli förmögen genom att förmedla vapen mellan länder som befann sig i konflikt.
Enligt Johnny hade kumpanerna erbjudit honom att agera som mellanhand. För detta skulle han få en rundligt tilltagen provision. En mycket seriös historia. Vapnen skulle skickas till judarna i Palestina för att användas i kampen mot den planerade delningen av landet.
    Till de förbryllade poliserna sade Johnny:
- Detta är väl inte märkvärdigare än att skicka efter noter på postorder..."

(Ingmar Norlén - Jakten på Johnny Bode, 2003)

Kommentar som bifogades till inlägget efter ett par timmars läsning, den 2 november 2015 kl 00:36:

Krigstid, 40-tal, Oslo, Norge:
"I centrala Oslo kom Johnny vinglande på en lånad cykel. En grupp hirdmän skrattade och pekade finger åt honom och ropade: Varför cyklar ni så konstigt?
   Johnny bromsade, satte ena foten i gatan och svarade:
- Det är väl för att det är något fel på styret i det här landet!"

Detta står på sidan 99. Fortsätter det så här så lär jag nog ha citerat halva boken innan jag når pärmen på andra sidan.

Kopia från facebook - Allsvenskans upplösning och lite Cidden

Allsvenskan, som jag i normalfallet inte är ett dyft intresserad av, skall avgöras idag. Inlägg om hur det går i matcherna duggar tätt och GP:s förstasida tillhandahåller flera länkar om matcherna och det som följer runtomkring. Jag har förstått att det står mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping, med knappt försprång för Norrköping, men likväl en ytterst jämn slutspurt. Jag vore inte mig själv om jag inte följde upp dessa slöa rader med något vassare ur litteraturens värld, och lämpligt nog handlar det om fotboll, om än på något lägre nivå. Författare är Bengt "Cidden" Andersson och stycket har han valt att kalla "Guld och inget" och återfinns i hans bok "Hela bollen ska ligga still" från 1991:

Vi
vann matchen.
Vi
vann serien.
Med en poäng mer
än tvåan
vann vi guldet.
Vi
tar steget upp i div 5.

För tvåan
börjar en ny omgång
från noll.

Kopia från facebook - Ur Dorothy Parkers "En enda ros"

Jag skaffade facebook för någon månad sedan efter ett års frånvaro, vilken jag var övertygad om att jag aldrig skulle återvända ifrån. Nu blev det däremot så, och det här statusfältet där man kan skriva olika saker tycker jag är extra roligt. Det ökar viljan att stanna kvar; det känns ju faktiskt mycket bättre när det är någon poäng med min medverkan. Som jag berättade för dig igår, kära läsare, så fick jag hem en bok av Dorothy Parker. Den grep mig omgående. Don Quijote, Svejk, Tjitjikov och de andra av litteraturens hjältar som jag följer med stor förnöjelse fick raskt maka på sig, likt en idrottshall för en flyktingförläggning, och jag kan naturligtvis inte hålla mig från att dela med mig av det jag själv finner så stor glädje i att få läsa. Likt A.E. Housman romantiserade hon självmordet och snarare gratulerade den som fick lämna i förtid än beklagade någon sorg. Ironiskt nog levde de båda en full mansålder och dog på naturlig väg. Jag är inte helt säker på vem som står för översättningen, men troligen K. Hallén eller U. Florén. Om raderna är ett brottstycke ur eller en hel dikt är obekant, men titeln är "Resumé":

"Rakblad gör ont;
floder är våta;
syror ger fläckar;
av gift får man kramp.
Pistol är förbjudet;
snaror går av;
gas luktar illa;
man kan lika gärna leva."

Lyfter på hatten och beundrar tappert buren smärta...

Kopia från facebook - Tillskott i bokhyllan

Innevarande kalenderdatum valde någon dåre, förmodligen brevbäraren, att kasta in ett paket genom mitt brevinkast. Det var alltså inget stort paket, som du min läsare säkert begriper, utan så pass att det gick in genom brevinkastet utan större besvär. Oaktsamt kan tyckas, då jag skulle kunnat snava över det, ramla framlänges och slå huvudet i garderoben någon meter innanför dörren och kanske slagit mig så illa att skallen spruckit och allt blod runnit ut. Nu gick det, tack och lov, inte fullt så illa. Jag noterade att paketet låg på dörrmattan och så snart arbetskläderna blivit omsorgsfullt inhängda i nyss nämnda garderob så öppnade jag det. Det innehöll boken "En enda ros" av Dorothy Parker, i översättning av Kerstin Hallén och Uno Florén. Jag låtsades inte om att jag har alldeles för många halvlästa böcker här och var i mitt hem, utan började genast bläddra bland novellerna och dikterna som det nytillkomna tillskottet till bokhyllan innehöll. Min vana trogen skall jag dela med mig av något läsvärt, vilket är ett kort stycke vers som på svenska kallas "Fristad" (originaltitel anges ej) ur Parkers "Death and Taxes". Mycket nöje:

Mitt land är tomt, och ingen kvar
av alla människor jag kände.
Det doftar ljuvt av rök som drar
från broarna jag brände.

Kopia från facebook - Ur Bertil Schütts "En skuggboxares memoarer"

"[...] till himlens salar anlände en kerub med dagens sensationer från jorden. Han spikade fast löpsedeln på det svarta korset och flaxade bort till den nyfikna änglaskaran.
- Här var det färska nyheter från jorden.
Änglaskaran skred fram till träkorset och läste på löpsedeln.
EN SKUGGBOXARES DÖD.
Slog ut sig själv." - Bertil Schütt - En skuggboxares memoarer.

För omväxlings skull så har jag nu skrivit upp bokcitatet Före mitt sedvanliga svammel som brukar föregå textstycket jag fastnat för. Bertil Schütt är storebror till en viss Roland Schütt, som kanske är mer känd än sin bror och det genom sin självbiografiska bok "Kådisbellan". Som i sin tur troligtvis är mer känd på grund av filmen med samma namn, som baserats på boken, från 1993, i regi av Åke Sandgren med roller av bland andra Stellan Skarsgård, Jesper Sahlén och Ernst-Hugo Järegård. Vad de båda bröderna gör idag är för mig obekant och jag känner ingen övertygande lust att ta reda på detta. Låt oss hoppas att de båda lever, annars sitter de nog under varsitt parasoll i Palestinas apelsinlundar och skrattar åt jordelivets bekymmer...