"Det är dags" skrek Ulrika!

En kortare novell från tidigare nämnd samling som samlar damm. Så jag dammar av den och ställer ut den till allmän beskådan. Stort nöje:

Han halkade till på de hala höstlöven utanför entrén till trapphuset. Svor lite lätt när han klev in genom dörren och gick mot hissen. ”Ur funktion” stod det på en handskriven lapp på hissdörren, så han hade inte något annat val än att gå en trappa upp för att komma till sin ytterdörr. Rafsade upp nycklarna ur rockfickan och klev in.
Det luktade mat. Han gav sin gravida sambo Ulrika en kram och inspekterade maten innan han fortsatte in mot vardagsrummet. TV:n stod på och travet hade precis börjat. Han tog sin plats i favoritfåtöljen, tände en cigarill och följde med stor spänning loppen som gick, även fast han inte hade spelat. Vanligtvis brukade han spela tillsammans med sin storebror, men de hade inte träffats denna vecka då storebrodern varit på tjänsteresa i Chicago. Och att spela själv hade han ingen vidare lust till, för honom var det en sällskapsgrej.

Han och Ulrika hade bott tillsammans i 2,5 år och väntade sitt första barn. Hon skulle föda vilken dag som helst. Han hoppades på en pojke. Ulrika visste vad det var för unge som var på väg, men de hade kommit överens om att hon skulle hålla det för sig själv. Det var fortfarande ganska overkligt för honom. I 9 månader hade Ulrika blivit större och nog förstod han att det var någonting som grodde där inne, en skapelse av hans eget kött och blod. Att Ulrika burit på denna skapelse var för honom en ära större än något han kunde föreställa sig. Inte ens SM-guldet i biljard sex år tidigare kändes lika stort. Ändå kändes det inte riktigt verkligt. Ultraljudet var kul att titta på, men ganska intetsägande. Då var det häftigare att lyssna på barnets hjärtslag; han satt bara och njöt av takten. Det var som musik, ljuvligare än Chopin.
”Det är dags” skrek Ulrika ifrån köket. Han hastade ut för att se efter vad det var frågan om.

-          Dags?
Frågade han.

-          Ja. Nu är det dags.

-          För vad?

-          Barnet fattar du väl?!

-          Jaha, ska jag ringa efter en taxi?

-          Nej du ska ringa brandkåren... Vad fan tror du?!

Skrek Ulrika förargat.

-          Ja, ja, ta det lugnt.

Han gick ut i hallen och tog upp mobilen. Nummer till taxi hade han inte sparat, så google fick bli hans räddare i nöden. När taxin var bokad och klar återvände han till köket.

-          Taxin är här om cirka 5 minuter.

-          Så bra, sade Ulrika, då finns det gott om tid.

-          Japp. Lycka till, sade han och återvände till vardagsrummet... Det var inte han som skulle föda barn.

Istället för mail - Till stormen

Det här är ursprungligen en facebookstatus, men är kvalificerad nog för att publiceras här också. Titeln är dock reviderad då ursprungstiteln innehöll mitt efternamn vilket jag inte vill gå ut med på denna plattform:

I denna särla timma började jag fundera över små stormar vi alla kan hamna i här i livet. Det kan vara ekonomiska problem, gälla relationer på gott och ont, arbete, existentiella kriser eller vad som helst. I funderingarna kring lösningar och förhållningssätt till olika dilemman plitade jag ned en dikt.
Jag vill kalla den för: "Istället för mail - Till stormen". Titeln är måhända aningen pretentiös och titelsättning är inte min starka sida, så den kan därför komma att ändras senare. Men hur som haver så följer den här nedan.
Trevlig läsning tillönskas varje läsare:

Skeppet guppar långsamt fram
Omkring mig ser jag ett dunkelt hav
Vid horisonten börjar mörka moln anta form

Min skjorta är fuktig och stram
Jag tittar ut över relingen; tänk så många sjömäns grav
Det blåser upp till storm

Full aktivitet på skeppsdäcket
Besättningens karlar hissar snabbt segel
Beundransvärt må jag säga; deras slit

Jag är ändå lite rädd och håller mig fast vid räcket
Men jag får inte gripas av panik - det är en regel
Hoppas för Guds skull att kapten Ågren håller sig vit

Poesi om natten

Ågren bultar på sin port
Från fästningen där han hålls fången
Längst in i mitt bröst

Ingenting kan göras ogjort
Jag måste hålla min angripare stången
Men även lyssna till hans röst

Allt var en mardröm

Jag har under en tid skrivit på en novellsamling med avsikten att få ut det i tryck någon dag. Men den avsikten har mattats av och novellsamlingen kommer aldrig att bli klar. Så en del avsnitt slänger jag ut till allmän beskådan. Förhoppningsvis kanske någon finner nöje i läsningen.

Börjar med min personliga favorit vilken är ihopklistrad av fragment från min drömvärld, verkligheten och min tankeslum. Den kallas för "Allt var en mardröm" och följer här nedan:

Farmor satt vid köksbordets bortre ände. Hon var upprörd, det syntes på henne. Svetten pärlade sig på pannan under sjalen hon hade på hjässan. Det var hennes favoritsjal, en gulvit-rutig som hon fått av sin man ett par år innan han dog. Farmor var numera ensam och i trakten härjade tjuvar. Hon hade kommit tidigare samma eftermiddag för att låna lite mjölk. Men hon hade blivit kvar längre än vad mjölken krävde. Brännvinet stod på bordet och till varje kaffefat dracks det också en stadig kask, och samtalet blev längre och allvarligare. Hon och pappa pratade om farbror Oskar som blivit ihjälslagen av tattarna för tre månader sedan. Pappa hade varit på förhör hos länsman men det fanns inga bevis för att det var tattarna och länsman stod handfallen. Farmor var upprörd och försökte övertala pappa att samla ihop ett uppbåd för att gå till tattarnas läger och göra processen kort med dem.

-          Jag ligger hemma på min bäddsoffa och vet inte vad jag ska göra! Benet värker mer för var dag och dessutom är jag säker på att det smyger omkring löst pack längs husväggarna. Jag hör ljud mest hela tiden. Och inte kan jag gå upp för att se efter vad det är heller, det krävs minst en halvtimme i sittande ställning och låta blodet rinna ner i benet innan jag kan gå på det, först då kan jag halta iväg till dörren för att se efter vad som rör sig därute. Någon måste sätta stopp för dessa djävlar som härjar, och konstapel Johansson gör det inte!

Pappa gick bort till vedspisen och fyllde på sin kopp från kaffekannan, som sken i lågorna från elden med sin rödaktiga färg. Han såg bekymrad ut men jag visste sedan innan att han inte ville blanda sig i vad som hände i bygden alltför mycket, särskilt inte sedan Oskar blivit mördad. Oskar hade flera gånger fått rejält med stryk för att han lagt näsan i blöt. Till slut hade väl resandefolket tröttnat på honom. Pappa satt i kläm; i sin ungdom hade han umgåtts mycket med Frans, tattarnas starke man och den som många trodde hade dödat Oskar. Rykten gick om att pappa själv var av blandat blod; farfar hade varit ute på sjön och cirka 8 månader efter hans hemkost föddes pappa. Ingen vet hur det verkligen låg till, men pappa och farfar hade inte varit särskilt lika.

-          Vi får se tiden an, sade pappa, sedan skall jag höra med Frans vad som hänt och om det är tattarna som ligger bakom alla dessa stöldvågor. Om han kommer svara mig vet jag inte, eller om svaret kommer vara ärligt. När allt kommer omkring så är jag ändå en buro i tattarnas ögon och jag tror inte ens Frans litar på mig fullt ut. Särskilt inte med pratet som går i bygden dessa dagar.

-          Tid ja. När man är ung och stark som du så finns det alltid tid. Men för mig har den bästa tiden gått och för din son ligger en mörk och svår tid framför honom.

De tystnade. Jag funderade över vad hon menade med att jag hade en svår tid att gå tillmötes. Snart skulle konfirmationen äga rum och vuxenvärlden låg för mina fötter... Vad var det som skulle bli svårt?

Farmor reste sig långsamt. Det var dags för henne att gå. Jag drog försiktigt igen dörren och gick bort mot mitt fönster. Det hade redan börjat skymma smått, men än var det ljust ute. Farmor skulle inte behöva gå hem själv, jag tänkte följa henne en bit på avstånd. Det mesta ute stod i blom. Så snart jag firat mig ned från fönsterblecket så sprang jag bort till äppelträden och hukade mig i det höga gräset mellan dem. Pappa hade inte slagit gräset än. Han brukade vara ganska tidig med det men i år hade han haft fullt upp med annat. Farmor sa hej då i dörren och haltade iväg mot vägen.

Jag smög efter på avstånd, vid sidan om vägen. Vid kyrkan hördes röster och farmor stannade till. Längre fram gick ett större sällskap förbi i helgdagsklädsel. Kanske hade de varit och dansat.  Farmor vek av och valde att ta vägen över ängen istället. Hon hade alltid varit folkskygg. Det blev allt skummare ute och jag var tvungen att korta ned avståndet till farmor för att se henne. På långt håll hördes en knall. En skarp knall, som från ett gevärsskott. Farmor ökade takten så gott hon kunde, än var det en bit kvar att gå innan hon kommit hem. Mitt hjärta började bulta. Även om farmor inte visste att jag följde efter så var det en viss trygghet i att hon var där, när jag skulle hem sen så fick jag gå allena.
Det knakade till ifrån skogsbrynet några meter bort. Farmor skrek till. Precis som jag skulle ta språng för att finnas vid hennes sida så kände jag en iskall hand ta ett grepp över munnen på mig...

Jag satte mig upp. Kände mig helt kallsvettig och hade svårt att andas. Allt var bara en dröm. En mardröm. Jag kände mig skör och labil i psyket, gamla svenska b-filmer från 60- och 70-talen gav mig mardrömmar. Bilden av tattarna som viftade med kniv och var våldsamma i dåtidens filmer brände sig fast på min näthinna. Det kändes löjligt, för jag visste ju skillnaden mellan verklighet och film, framför allt visste jag att resandefolket var lika mycket människor och medborgare som vem annan som helst. Ändå hemsökte fördomarna som planterats via film mig nattetid.
Digitalklockan visade att klockan var närmare halv fyra. Nog kunde jag sova ett par timmar till men jag valde att gå upp istället, jag var störd av drömmarna och ville inte vara kvar. Tog på mig morgonrocken och gick ut över det kalla parkettgolvet i vardagsrummet. Det var fullmåne och månens sken skapade ett vackert skuggspel genom fönstret. Jag värmde lite  o’boy och satte mig i soffan och blickade ut mot månskenet. Månen var vacker. Trots att jag visste hur begagnad den var av allas tittande så kändes den som min egen. Tiden gick och jag satt helt still och tanklös i min soffa. Det började ljusna ute och jag reste mig för att förbereda mig för jobbet.

Dörrklockan ringde när jag satt och åt frukost. Jerry var tidig idag, vi brukade samåka varje morgon till jobbet. Jag gick för att öppna. I samma stund som jag tryckte ned handtaget så rycktes dörren upp med en våldsam kraft och in stormade tre maskerade män. Knappt hade jag uppfattat vad som hände innan jag låg på mage och fick mina händer hoptejpade bakom ryggen. Disktrasan tryckte de in i munnen på mig och tejpade för. Jag fick svårt att andas och försökte skrika, men inte ett ljud hördes. En av männen sparkade mig i magen och den andre talade om för mig att om inte pengarna fanns här så skulle de klippa fingrarna av mig. Jag förstod inte vad det var frågan om, prata kunde jag inte heller. De rotade runt i lägenheten.
Jag låg och skakade på golvet. Rädslan jag kände var obeskrivlig och jag kissade på mig. ”Hoppas Jerry kommer snart och kan ringa polisen”, tänkte jag. En kort stund gick och lägenheten var en enda stor röra. Vartenda skåp och låda hade rivits ut i sökandet efter pengarna, men naturligtvis så fanns de inte där. Männen blev frustrerade och den ena gick fram till mig och ryckte bort tejpen för munnen och jag spottade ut disktrasan.

-          Var fan är pengarna?
Frågade mannen närmast mig.

-          Vilka pengar?

-          Du vet vad jag pratar om, spela inte dum!

-          Nej, på riktigt, jag vet faktiskt inte.

-          Då så, sade han och vred mig så han fick mina händer emot sig. Han tog fram en plåtsax och höll upp den framför mina ögon.

-          Prata, annars klipper jag.

-          JAG VET INTE! – Skrek jag för allt jag orkade. Han dunkade mitt huvud i golvet och jag kände hur tummen placerades mellan bladen på saxen. Jag bet ihop...

Med ett ryck satte jag mig upp i sängen. Två drömmar på raken. Allt var en mardröm. Jag andades häftigt och kände mig fylld av hopplöshet och ångest. Jag tittade mot klockan.

-          HELVETE, jag har försovit mig...

Istället för mail - Till Jeff Healey

För den som inte känner till det så var Jeff Healey en blind bluesartist från Kanada. Trots sitt handikapp så lärde han sig spela gitarr och utvecklade en egen stil att spela på, med gitarren liggande i knät. Ibland ser det nästan ut som att han spelar piano.
Han dog 2008, 41 år gammal, men hans kändaste låtar är från sent 80-tal. Någonting jag tycker verkar vara återkommande i hans låttitlar och sångtexter är ögon och syn, han beskriver ofta hur någon tittar hit eller dit eller vad någon ser.
Kanske är det ett uttryck för en saknad och ett trånande efter visuella ting. Mig fångar han hur som helst. Hans målande beskrivningar är något som även människor med fullgod synförmåga skulle få svårigheter att skapa motstycken åt...

Istället för mail - Till tiden

"Tidig morgon. Skogens alla skepp
visar masterna mot himlen.
- Allt kommer att bli bättre! skriker fåglar.
Nya ansikten i äldre grenverk.
Det får ta tid.
De nya barnen blir de första
som aldrig plundrar sina bon.
Gamla människor i skeppens skugga
väntar som de lärt av tiden.
Stryker händer över gräs och rötter;
borstar sorg från klänningsfållen.
Det får ta tid."

- Sam Carlquist (Ur Barnbok)

Det tyckte jag var ganska fint. Tankarna förs till ordet "tålamod" av någon anledning. Men det ligger alltför mycket livserfarenhet och poetisk puls bakom de raderna för att jag skall trasa sönder dem genom att försöka klura ut vad som står mellan dem. Dikten är tilltalande, men jag förstår den inte. Det får ta tid. Var det inte så?

Tid är lustigt. Ett stort begrepp som sluter sig runt många områden. Det fanns en tid för westernfilmer, det fanns en tid för Charleston-dans och en blues om kvällen. Jag har en tid att passa om ett par timmar, och än finns det tid att sova. Imorgon kommer det också finnas tid för att träna och för att supa. En annan dag kommer min tid att vara kommen.
Många har sagt att man skall ta vara på tiden, men ingen har sagt hur man gör. Lata dagar ses ofta som slöseri med tid, men jag har kommit fram till att man behöver de dagarna också. Likaså behöver man unna sig sin sorg och oro, destruktiva tankar och ömkan. När man lär sig att inte låta dem ta befäl utan håller en distans till dem så har man ett eget nöjesfält på andra sidan av berget: Glädje, fart och skoj. Ur motsatsernas dynamik stiger en sol.
En sol som inte bryr sig om ifall löven på träden är friska och gröna, eller gula och gamla, om de göms under snö eller försvinner med vinden. Solen skiner ändå...
... och tiden går. Den går inte att tygla eller fånga. Tiden tar sin plats och spelar sin roll - tiden är fri.

Mentala simkuddar

Mentala simkuddar - Psykologisk säkerhetsmetodik som håller hjärnan och dess idéer flytande och syresatta när man dränker dem med alkohol och andra förståndsbegränsande preparat; som impulsivitet, spegelfäkteri och diverse känslor och komplex. Huruvida den svenska språknämnden skulle anamma begreppet och låta det ta plats i språkets paradsal är däremot en annan fråga.

Mina egna mentala simkuddar pyser. När flaskan tar över rodret så åker jag i plurret och där får varken omdömet eller den logiska förmågan andrum. Jag sjunker snabbt som stenen och vad som händer under ytan skall för tid och evighet helst förbli osagt. Även om det finns ett visst underhållningsvärde däri.
I luftdraget från de pysande simkuddarna så känner jag doft av ångest och osäkerhet: Har verkligen jag ställt till med det där? Det kanske är så att de enda bra besluten man fattar i påverkat tillstånd är när man kommer fram till vad man Inte skall göra. Annars får man ta skeden i vacker hand och gapa stort för den självförvållade vämjelsesoppan man lyckats röra ihop, med dess bittra smak. Kråset smörjs vid tankeslummens uteplats. Höstmörkret har redan brutit in och vinden ligger på medan regnet applåderar ens föreställning med sitt smatter mot gatstenarna.

"Tankarna äro själens växtrike. Vill du veta huru en tankevärld gror, fråga våren! Huru han vissnar, fråga hösten! Våren ser ständigt framåt, och hösten ständigt tillbaka, men hösten har företrädet att äfven se framåt på nya vårar. Det är de gamlas lycka.
Många vissnade tankar äro endast utblommade kaprifolier. Döm dem icke till döden; de äro perenna!
Gif dem regn, solsken och varm luft: de skola ännu kunna dofta." - Zacharias Topelius - Huru tankar vissna (Ur: Blad ur min tänkebok, 1890)

Spårvagnsfilosofi

Spårvagnens buller och medpassagerarnas tjatter bedövar mitt medvetande. Utanför ser jag skansen Lejonet och tankarna bär iväg till en svunnen tid. Hur många har tidigare betraktat Lejonet sedan skansen byggdes?
När vagnen åker förbi svingeln så reser sig bostadshusen på vänster sida. Hur många av de som bor där har tagit ställning till Lissabonfördraget? Känner de ens till dess existens eller innebörd?
I Irland vägrar man att skriva under. Hur många i republiken Irland känner å andra sidan till monarkin Sverige och hur det fungerar här?
Vi har något som kallas demokrati i Sverige. Demokrati påstås betyda "folkstyre" men här fungerar det i praktiken som "folk under styre". Folkvalda representanter klubbar igenom FRA och skriver under på Lissabonfördraget.
Jag själv röstar inte, jag vill nämligen inte ta del av etablissemanget. Vissa menar att jag tackar nej till demokrati och inte respekterar Sverige. Jag borde vara tacksam för att vi har det så bra.
Det är jag. Vi har rösträtt i Sverige, och rösträtten borde väl innefatta valet att avstå från att rösta? Att rösta blankt vore att delta i det etablerade samhällsskiktets spegelfäkteri och på så vis kan jag inte visa mitt missnöje. För det är just etablissemanget jag är emot, inte välfärden och den sociala säkerheten vi har i vår demokrati.
Demokratin ja. Ett parti som är inröstat i riksdagen skall flitigt motarbetas och i största möjliga mån hållas utanför av de andra partierna. De partierna som slåss om väljarnas röster. Men underminerar de inte därigenom väljarnas röstfrihet? Men varför bryr jag mig, jag ställer mig ju utanför det hela?
Jag har andra bekymmer. Arbete. Hyra. Mat. Räkningar...

Min djupaste önskan i detta nu är att vagnen inte har någon slutstation. En kapsel som håller mig utanför tid och rum. Så snart jag kliver av så måste jag vara vaksam och alert i situationen som hela tiden växer till nästa nu. Motvilligt är jag en del av etablissemanget... En siffra på de inflytelserika spelarnas poängtavla. Min röst är guld värd för dem - men jag kommer aldrig att få dricka mackmyra i deras gemak.

Var finns närmsta bar?

Tänk om livet vore en fotbollsmatch...

Min fotbollskarriär är inget att skryta med. Totalt 5 år om man slår ihop allt efter alla uppehåll. Jag var aldrig någon stjärna, men talangen hade jag. Bollkänsla har jag medfött och blicken för spelet bara är där. En perfekt avvägd crossboll, en skarp genomskärande passning, en tjusig dribbling - jag behärskar detta. Men jag kan inte göra mål.
Jag vågar inte göra mål. Jag vågar inte kliva fram och jag vågar inte vara en del av laget.

Den bilden stämmer överens med mitt liv i övrigt. Jag har talanger, ser bra ut, kan föra mig bland folk, till och med få dem att skratta... i alla fall Åt mig.
Jag kan arbeta för två med lysande kreativitet, tala för min sak och stånga pannan blodig. Trots detta känner jag mig som en slags kuf. Jag når aldrig någon topp - kan inte göra mål.
Är ingen lagspelare heller. Jag missade privilegiet att växa upp i en familj och lösa problem, åka på semester, skratta, gråta, leka - tillsammans!
Det har alltid varit jag. På egen hand. Jag kan överleva men saknar det som krävs för att vinna.

Likt näckrosen har fröet såtts i väta och mörker. Stjälken har banat sin väg genom gyttja och slam. Ibland skymtar jag ljuset och hoppas att ytan är nära, men jag är inte redo än. Kanske blommar jag ut en dag, slår ut mina blad på en spegelblank vattenyta och glänser i solen med fulländad prakt.

... eller så kanske matchen slutar oavgjort.

En dikt

"I mitt eget land är jag på främmande mark
Jag är stark men saknar makten och förmågan
Allt vinner jag men förblir ändå en förlorare
I gryningen önskar jag god natt
När jag lägger mig ned grips jag av skräck
... för att falla"
- Francois Villon

Istället för mail - Till den saknade

Jag saknar dig gärna.
Om jag vet att jag får se dig igen.
Då blir upplevelsen mer intensiv och saknaden starkare.
Det är det som är så vackert:
Att sitta fjättrad i en mörk håla och genomlida alla helvetes kval.
För att en dag få återse ljuset...

Dig!

Istället för mail - Till tänkarens förbannelse

Ur Stäppvargen, sidan 21:
" 'De flesta människor vilja inte simma, förrän de kunna det.' Är det inte skarpsinnigt? Naturligtvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte för vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han."

Kanske ingen överraskning, men jag tillhör den arma skara som tänker för mycket. Var sak är ämnad att ältas om och om igen. Ibland finner man en lösning, ofta förvärrar man problemet och ibland går tanke till handling vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser.
Alla har problem på något plan. Oavsett vilket problem man står inför så är det någon som har haft det innan - och funnit en lösning. Men en tänkare får lida mer i sökandet efter lösningen. Om man oroar sig så växer problemet i storlek och styrka.

Dock måste jag erkänna - inför mig själv - att jag ofta njuter av att tänka, av att lida. Ett självdestruktivt beteende som är intränat sedan barnsben. Ett livsfarligt beteende, för i tänkandet finner man ensamheten och där hittar man dörren till självföraktets kammare. Går dörren i baklås så hittar man inte ut...

Istället för mail - Till skriften

Precis som de flesta av er andra så lärde jag mig att läsa och skriva i skolan. Men först i 17-årsåldern började jag utveckla min egen förmåga att kombinera bokstäver på olika vis för att få fram något läsbart.
Det är och har sedan dess för mig varit ett konstruktivt sätt att avreagera sig, stilla rastlöshet och känna att man skapar något. När man väl har lärt sig det så försvinner det aldrig, även om man kan tappa skärpan om man inte aktivt skriver.

De senaste åren har jag tappat stinget. Någon gång ibland kan jag plita ned något som för dagen känns intressant, men inga följetonger eller större projekt som jag kunde ge mig på förr. Drömmen var en gång att börja skriva böcker - den drömmen är död. För det första kan jag inte hålla fokus så länge på en och samma sak - som det förmodligen skulle krävas för att skapa ett större skönlitterärt skriftverk. För det andra så är jag en akterseglad skribent.
Det här jag skriver precis nu tvingar jag mig själv att skriva. Jag har den röda tråden men fantasin går på sparlåga...

Men imorgon tänkte jag läsa Stäppvargen (igen). Får väl se om jag kan hitta inspiration där.

Istället för mail - Till dystopin

Huset var rött, och en solig sommareftermiddag kunde man nästan se den röda färgen lysa under det halmbeklädda taket. Det var inte särskilt stort, men det var vackert. Och det var Mitt!
Måhända att dess skönhet påverkades av mitt ägandeskap - ty vad som är vackert är en subjektiv fråga. Men hur många gånger jag än begagnade konstnärsidyllen; det röda huset och dess vita knutar, med halmtaket, dess två fönster och skorstenen. Hur det låg strax bakom en porlande bäck och det klargröna gräset där daggen glittrade i soluppgången.
Hur många gånger jag än avnjöt dess porträtt så blev jag aldrig mätt.

Jag hade ställt en bänk på den lilla kullen en bit ifrån huset. Om kvällarna brukade jag tända ett bloss när jag satt på bänken och beskådade solnedgångens majestätiska föreställning. Fast en kväll så brast bilden av mitt paradis.
När solens strålar klövs mot trädtopparnas horisont så ställde jag mig själv frågan om hur många fler som möjligen just bevittnat samma sak. Med ens så var solnedgången inte lika privat eller märkvärdig längre. Inte heller björkarnas tempeldans som gick i takt med vindens toner. Med avsmak knackade jag ur pipan och gick mot huset. Vid spången som gick över bäcken blev attackerades jag av en myggsvärm i samma andetag som knotten hade middagsbjudning med mina vader som huvudrätt. I språng nådde jag fram till ytterdörren och andfådd vred jag om nyckeln och steg in.
Jag mötte ett sotigt rökmoln och andnöden blev påtaglig när jag hasade fram mot vedspisen för att öppna skorstenen. När det var avklarat lade jag mig på bäddsoffan för att pusta ut. Lungorna skrek och jag var i det närmaste lamslagen. Jag lyssnade till moraklockans pendelrörelser och tankarna vaggade med i rytmen.
Knappt 10 minuter senare kunde jag andas normalt igen. Jag slog upp ögonen och tittade mot spisen. Rökmolnet hade inte försvunnit helt, men i takt med att dess dimma lättade kunde jag ana en silhuett anta form.Men i samma skede som färgnyanser började bryta fram så sprack bilden och jag rusade fram för att titta på spillrorna.

När jag blev varse med vem bilden hade visat så frös blodet till is: Jag hade tappat mig själv...

/Harzan, S2 2012-07-03

"Schack" - Ur kommunistprofetens dagbok

"Vi spelar schack för att fördriva tiden.
Hästar och löpare dukar under en efter en.
Angreppets snabbhet, den plötsliga reträtten.
Talang, snabbfotade pjäser. En säker seger.
Omfatta helheten, överväg alla chanser.
Slå till beslutsamt utan att tveka.
Att rädda ett torn kan vara ett misstag.
Det händer ju att en bonde kan bidra till segern.
I början är båda lika starka.
Men det är bara den ena sidan som kan segra.
Angrip, försvara dig! Kämpa envist.
Då förtjänar du att kallas strateg."
- Ho Chi-Minh

Utan att ställa mig bakom honom politiskt så måste jag medge att han gav en vacker symbolik åt sin kamp, främst personifierad av dikten ovan. Och säg mig, vilar det inte en existentiell glans över den också?

/Harzan

Bob Marleys unite

De senaste dagarna har jag vid lediga stunder suttit begravd i boken "Marley: Lejonets frihetssång", vilken är en biografi om Bob Marley av Christer Lindberg. Och intentionerna med denna skrivelse är inte att recensera boken - även fast den är riktigt bra!

Utöver Bob Marley så presenterar författaren även Jamaica för läsaren, och vid ett tillfälle rös jag till...
Politiken i Jamaica (och egentligen hela latinamerika - helt förstörda av USA) är inte som den i Sverige där det finns 243590459 olika partier och enda skillnaden är namnen. Ett högerparti i Jamaica är så långt åt höger det kan komma, och ett vänsterparti likaså, fast åt vänster.
Vid slutet av 70-talet hade det varit mycket politiska gatustrider - ett politiskt inbördeskrig. Det skördade människooffer dag och natt i ända, och partierna som slogs om makten (...i det "demokratiska" Jamaica) var det konservativa JLP, lett av Edward Seaga och det socialistiska PNP, lett av Michael Manley.

När en vapenvila hade blivit överenskommen så arrangerade de båda partierna en fredsgala, känd som One Love Peace-Concert. De flesta av Jamaicas kända artister uppträdde, och även den störste av dem alla: Bob Marley.
När Bob Marley & The Wailers spelar "Jammin'" så slutar Marley att sjunga efter låttexten och improviserar olika stycken som förkunnar att Jamaica och dess befolkning måste förenas för deras egen överlevnad. Han dansar och gestikulerar och är till synes i trance, sedan kallar han upp Seaga och Manley på scenen. När de båda infunnit sig så fattar han deras högerhänder och för dem samman över sitt eget huvud, medan han själv står i trance och prisar Gud och freden...
Jag har Aldrig sett eller hört talas om något liknande!



/Harzan

Al Swearengen - A true champion

Al Bundy brukar ju katalogiseras som en riktig man, och man framhåller ofta honom som exempel när man väljer karaktäristik angående, just: En riktig man.
Men killen luktar ju skit och är en riktig tönt... Ett bättre lämpat alternativ vore Al Swearengen från serien Deadwood.

Han har en häpnadsväckande vokabulär, som är kryddad med en mängd svordomar. Han kan förstå och göra sig förstådd inför Mr Wu. Mr Wu som bara kan ett ord på engelska ("Cocksucker") vänder sig alltid till Al när han råkar i trångmål, och på Als kontor så gestikulerar Mr Wu vilt och ritar teckningar medan Al svarar honom efter bästa förmåga - vilket lyckas i stort sett varje gång.

Han har även ett hjärta av guld: Krymplingen som han brukar trakassera för att hon släpar benet efter sig när hon städar hos honom hade aldrig överlevt utan Al. Han adopterade henne från ett barnhem och gav henne ett jobb, och det är hans sätt att skydda henne.
Horan Trixie som Al piskar på med jämna mellanrum och låter henne tillfredsställa honom när han känner att det är dags hade heller aldrig klarat sig utan Al, hon hade dött i sista avsnittet om det inte vore för honom.
Al är den personen som håller Deadwood levande, och stöter han på trubbel... ja då skär han halsen av någon så är saken löst.

Han har en färgstark personlighet, är handlingskraftig och smart. Zebulon Macahan kan slänga sig i väggen!
... förresten så vet Al precis hur man bemöter motgångar:



/Harzan

Harzans cirkel

Igår var löven på träden gröna. De som är kvar idag är gula eller röda, de som fallit till marken är bruna. Imorgon faller det kanske snö över dem. Men solen bryr sig inte - hon måste skina ändå.

/Harzan

Istället för mail - Till flashback

Jag har inte skrivit något på länge, och skulden bär Flashback. Flashback är nog det roligaste, och därtill bästa, forum som existerar på internet.
Allt står att finna i forumets alla avdelningar, sedan är läsningen både nöjsam och lärorik. Tänk er själva: Det är som att skratta sig igenom högstadiet och få toppbetyg. Vem önskar inte att det vore så lätt?

Men för den som ännu inte är registrerad på forumet, men står i begrepp att bli det så skall jag, godheten själv, bara göra vissa saker klart:

• Har du ingen förmåga att värdera det du läser så kan du skippa hela grejen. Det är mycket skitsnack, men känner du till: "Källkritik" så är det nog inget problem...
• Är du kille så skall du överdriva alla upplevelser och egenskaper med minst 50%, men medel är 75%. Är din mandom 20 centimeter lång i verkligheten så är den minst 40 på flashback. Om du blev av med oskulden när du var 15 i verkligheten så var du högst 10 på flashback. - Ja, ni förstår poängen...
• Är du tjej så älskar du analsex, oralsex och allt annat som pojkar brukar fantisera om och som man ser i erotiska filmer. Annars passar du inte riktigt in på flashback...
• Är du under 18 så är du faktiskt inte välkommen. Men nästlar du dig in ändå så är ett tips att du håller käften om det, annars blir du retad och sedermera avstängd...
• Om du ljuger, tramsar eller spelar dum så blir du illa omtyckt, och då är du ett troll. Du kan även felaktigt bli anklagad för att vara ett troll eller "trolla" ifall folk tror att du ljuger eller dylikt.
• Ett tips är att ha starka åsikter, gärna högerextrema, om du vill bli omtyckt. Merparten av användarna på flashback är oftast Sverigedemokrater eller renodlade rasister. Att vara lagd åt höger i politiken är dock inget tvång, men karaktärssvaga socialdemokrater eller blöjsocialister brukar vara ganska lätta byten för en erfaren flashbackare. De talföra och karaktärsstarka vänsteranhängarna är till antalet underlägsna på flashback, men de flesta kan ta för sig. Liberalerna är desto fler, och även socialliberaler går väl under den grenen antar jag...
• Mörkhyade, judar, blattar och romer är mindre värda - även på flashback! (Hoppas folk som läser detta förstår ironi, annars lär jag behöva skaffa gallerdörr)
• Hata bögar, om du däremot skulle gilla dem så är: "Alternativa sexualiteter" forumsavdelningen för just dig! Men där kan du även springa över en del djursex och andra bisarra saker...
• Utöver detta så är attityden hård, och sarkasm en välanvänd produkt. Men efter ett tag på flashback så förstår du att... ja, det märker du...
• Håll dig anonym så gott det går...
• Var inte uppkäftig om det står "admin" eller "moderator" under en persons användarnamn, dessa är makthavarna i det feodala forumet och kan således se till att du inte är välkommen. Om det är en vanlig medlem så är det bara att köra på, om du gör det i balanserad utsträckning och ändå håller dig till ämnet...
• Lycka till!

//Harzan

Istället för mail - Novell till mörkret

Jag fruktar inte nattens bäcksvarta mörker, utan ångestens bittra, hopplösa mörker - det som sänker sig över oss alla, då och då. Den som har fått smak för berusningspreparat har en biljett ifrån det, men den som är vaken försöker hålla sig undan, för ruset går över och då blir det ännu mörkare.

Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.

Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...

//Harzan