Mentala simkuddar - Psykologisk
säkerhetsmetodik som håller hjärnan och dess idéer flytande och
syresatta när man dränker dem med alkohol och andra förståndsbegränsande
preparat; som impulsivitet, spegelfäkteri och diverse känslor och
komplex. Huruvida den svenska språknämnden skulle anamma begreppet och låta det ta plats i språkets paradsal är däremot en annan fråga.
Mina egna mentala simkuddar pyser. När flaskan tar över rodret så åker jag i plurret och där får varken omdömet eller den logiska förmågan andrum. Jag sjunker snabbt som stenen och vad som händer under ytan skall för tid och evighet helst förbli osagt. Även om det finns ett visst underhållningsvärde däri.
I luftdraget från de pysande simkuddarna så känner jag doft av ångest och osäkerhet: Har verkligen jag ställt till med det där? Det kanske är så att de enda bra besluten man fattar i påverkat tillstånd är när man kommer fram till vad man Inte skall göra. Annars får man ta skeden i vacker hand och gapa stort för den självförvållade vämjelsesoppan man lyckats röra ihop, med dess bittra smak. Kråset smörjs vid tankeslummens uteplats. Höstmörkret har redan brutit in och vinden ligger på medan regnet applåderar ens föreställning med sitt smatter mot gatstenarna.
"Tankarna äro själens växtrike. Vill du veta huru en tankevärld gror, fråga våren! Huru han vissnar, fråga hösten! Våren ser ständigt framåt, och hösten ständigt tillbaka, men hösten har företrädet att äfven se framåt på nya vårar. Det är de gamlas lycka.
Många vissnade tankar äro endast utblommade kaprifolier. Döm dem icke till döden; de äro perenna!
Gif dem regn, solsken och varm luft: de skola ännu kunna dofta." - Zacharias Topelius - Huru tankar vissna (Ur: Blad ur min tänkebok, 1890)
fredag 27 december 2013
lördag 14 december 2013
Spårvagnsfilosofi
Spårvagnens buller och medpassagerarnas tjatter bedövar mitt medvetande. Utanför ser jag skansen Lejonet och tankarna bär iväg till en svunnen tid. Hur många har tidigare betraktat Lejonet sedan skansen byggdes?
När vagnen åker förbi svingeln så reser sig bostadshusen på vänster sida. Hur många av de som bor där har tagit ställning till Lissabonfördraget? Känner de ens till dess existens eller innebörd?
I Irland vägrar man att skriva under. Hur många i republiken Irland känner å andra sidan till monarkin Sverige och hur det fungerar här?
Vi har något som kallas demokrati i Sverige. Demokrati påstås betyda "folkstyre" men här fungerar det i praktiken som "folk under styre". Folkvalda representanter klubbar igenom FRA och skriver under på Lissabonfördraget.
Jag själv röstar inte, jag vill nämligen inte ta del av etablissemanget. Vissa menar att jag tackar nej till demokrati och inte respekterar Sverige. Jag borde vara tacksam för att vi har det så bra.
Det är jag. Vi har rösträtt i Sverige, och rösträtten borde väl innefatta valet att avstå från att rösta? Att rösta blankt vore att delta i det etablerade samhällsskiktets spegelfäkteri och på så vis kan jag inte visa mitt missnöje. För det är just etablissemanget jag är emot, inte välfärden och den sociala säkerheten vi har i vår demokrati.
Demokratin ja. Ett parti som är inröstat i riksdagen skall flitigt motarbetas och i största möjliga mån hållas utanför av de andra partierna. De partierna som slåss om väljarnas röster. Men underminerar de inte därigenom väljarnas röstfrihet? Men varför bryr jag mig, jag ställer mig ju utanför det hela?
Jag har andra bekymmer. Arbete. Hyra. Mat. Räkningar...
Min djupaste önskan i detta nu är att vagnen inte har någon slutstation. En kapsel som håller mig utanför tid och rum. Så snart jag kliver av så måste jag vara vaksam och alert i situationen som hela tiden växer till nästa nu. Motvilligt är jag en del av etablissemanget... En siffra på de inflytelserika spelarnas poängtavla. Min röst är guld värd för dem - men jag kommer aldrig att få dricka mackmyra i deras gemak.
Var finns närmsta bar?
När vagnen åker förbi svingeln så reser sig bostadshusen på vänster sida. Hur många av de som bor där har tagit ställning till Lissabonfördraget? Känner de ens till dess existens eller innebörd?
I Irland vägrar man att skriva under. Hur många i republiken Irland känner å andra sidan till monarkin Sverige och hur det fungerar här?
Vi har något som kallas demokrati i Sverige. Demokrati påstås betyda "folkstyre" men här fungerar det i praktiken som "folk under styre". Folkvalda representanter klubbar igenom FRA och skriver under på Lissabonfördraget.
Jag själv röstar inte, jag vill nämligen inte ta del av etablissemanget. Vissa menar att jag tackar nej till demokrati och inte respekterar Sverige. Jag borde vara tacksam för att vi har det så bra.
Det är jag. Vi har rösträtt i Sverige, och rösträtten borde väl innefatta valet att avstå från att rösta? Att rösta blankt vore att delta i det etablerade samhällsskiktets spegelfäkteri och på så vis kan jag inte visa mitt missnöje. För det är just etablissemanget jag är emot, inte välfärden och den sociala säkerheten vi har i vår demokrati.
Demokratin ja. Ett parti som är inröstat i riksdagen skall flitigt motarbetas och i största möjliga mån hållas utanför av de andra partierna. De partierna som slåss om väljarnas röster. Men underminerar de inte därigenom väljarnas röstfrihet? Men varför bryr jag mig, jag ställer mig ju utanför det hela?
Jag har andra bekymmer. Arbete. Hyra. Mat. Räkningar...
Min djupaste önskan i detta nu är att vagnen inte har någon slutstation. En kapsel som håller mig utanför tid och rum. Så snart jag kliver av så måste jag vara vaksam och alert i situationen som hela tiden växer till nästa nu. Motvilligt är jag en del av etablissemanget... En siffra på de inflytelserika spelarnas poängtavla. Min röst är guld värd för dem - men jag kommer aldrig att få dricka mackmyra i deras gemak.
Var finns närmsta bar?
tisdag 15 oktober 2013
Tänk om livet vore en fotbollsmatch...
Min fotbollskarriär är inget att skryta med. Totalt 5 år om man slår ihop allt efter alla uppehåll. Jag var aldrig någon stjärna, men talangen hade jag. Bollkänsla har jag medfött och blicken för spelet bara är där. En perfekt avvägd crossboll, en skarp genomskärande passning, en tjusig dribbling - jag behärskar detta. Men jag kan inte göra mål.
Jag vågar inte göra mål. Jag vågar inte kliva fram och jag vågar inte vara en del av laget.
Den bilden stämmer överens med mitt liv i övrigt. Jag har talanger, ser bra ut, kan föra mig bland folk, till och med få dem att skratta... i alla fall Åt mig.
Jag kan arbeta för två med lysande kreativitet, tala för min sak och stånga pannan blodig. Trots detta känner jag mig som en slags kuf. Jag når aldrig någon topp - kan inte göra mål.
Är ingen lagspelare heller. Jag missade privilegiet att växa upp i en familj och lösa problem, åka på semester, skratta, gråta, leka - tillsammans!
Det har alltid varit jag. På egen hand. Jag kan överleva men saknar det som krävs för att vinna.
Likt näckrosen har fröet såtts i väta och mörker. Stjälken har banat sin väg genom gyttja och slam. Ibland skymtar jag ljuset och hoppas att ytan är nära, men jag är inte redo än. Kanske blommar jag ut en dag, slår ut mina blad på en spegelblank vattenyta och glänser i solen med fulländad prakt.
... eller så kanske matchen slutar oavgjort.
Jag vågar inte göra mål. Jag vågar inte kliva fram och jag vågar inte vara en del av laget.
Den bilden stämmer överens med mitt liv i övrigt. Jag har talanger, ser bra ut, kan föra mig bland folk, till och med få dem att skratta... i alla fall Åt mig.
Jag kan arbeta för två med lysande kreativitet, tala för min sak och stånga pannan blodig. Trots detta känner jag mig som en slags kuf. Jag når aldrig någon topp - kan inte göra mål.
Är ingen lagspelare heller. Jag missade privilegiet att växa upp i en familj och lösa problem, åka på semester, skratta, gråta, leka - tillsammans!
Det har alltid varit jag. På egen hand. Jag kan överleva men saknar det som krävs för att vinna.
Likt näckrosen har fröet såtts i väta och mörker. Stjälken har banat sin väg genom gyttja och slam. Ibland skymtar jag ljuset och hoppas att ytan är nära, men jag är inte redo än. Kanske blommar jag ut en dag, slår ut mina blad på en spegelblank vattenyta och glänser i solen med fulländad prakt.
... eller så kanske matchen slutar oavgjort.
lördag 22 juni 2013
En dikt
"I mitt eget land är jag på främmande mark
Jag är stark men saknar makten och förmågan
Allt vinner jag men förblir ändå en förlorare
I gryningen önskar jag god natt
När jag lägger mig ned grips jag av skräck
... för att falla"
- Francois Villon
Jag är stark men saknar makten och förmågan
Allt vinner jag men förblir ändå en förlorare
I gryningen önskar jag god natt
När jag lägger mig ned grips jag av skräck
... för att falla"
- Francois Villon
torsdag 23 maj 2013
Istället för mail - Till den saknade
Jag saknar dig gärna.
Om jag vet att jag får se dig igen.
Då blir upplevelsen mer intensiv och saknaden starkare.
Det är det som är så vackert:
Att sitta fjättrad i en mörk håla och genomlida alla helvetes kval.
För att en dag få återse ljuset...
Dig!
Om jag vet att jag får se dig igen.
Då blir upplevelsen mer intensiv och saknaden starkare.
Det är det som är så vackert:
Att sitta fjättrad i en mörk håla och genomlida alla helvetes kval.
För att en dag få återse ljuset...
Dig!
lördag 16 mars 2013
Istället för mail - Till tänkarens förbannelse
Ur Stäppvargen, sidan 21:
" 'De flesta människor vilja inte simma, förrän de kunna det.' Är det inte skarpsinnigt? Naturligtvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte för vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han."
Kanske ingen överraskning, men jag tillhör den arma skara som tänker för mycket. Var sak är ämnad att ältas om och om igen. Ibland finner man en lösning, ofta förvärrar man problemet och ibland går tanke till handling vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser.
Alla har problem på något plan. Oavsett vilket problem man står inför så är det någon som har haft det innan - och funnit en lösning. Men en tänkare får lida mer i sökandet efter lösningen. Om man oroar sig så växer problemet i storlek och styrka.
Dock måste jag erkänna - inför mig själv - att jag ofta njuter av att tänka, av att lida. Ett självdestruktivt beteende som är intränat sedan barnsben. Ett livsfarligt beteende, för i tänkandet finner man ensamheten och där hittar man dörren till självföraktets kammare. Går dörren i baklås så hittar man inte ut...
" 'De flesta människor vilja inte simma, förrän de kunna det.' Är det inte skarpsinnigt? Naturligtvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte för vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han."
Kanske ingen överraskning, men jag tillhör den arma skara som tänker för mycket. Var sak är ämnad att ältas om och om igen. Ibland finner man en lösning, ofta förvärrar man problemet och ibland går tanke till handling vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser.
Alla har problem på något plan. Oavsett vilket problem man står inför så är det någon som har haft det innan - och funnit en lösning. Men en tänkare får lida mer i sökandet efter lösningen. Om man oroar sig så växer problemet i storlek och styrka.
Dock måste jag erkänna - inför mig själv - att jag ofta njuter av att tänka, av att lida. Ett självdestruktivt beteende som är intränat sedan barnsben. Ett livsfarligt beteende, för i tänkandet finner man ensamheten och där hittar man dörren till självföraktets kammare. Går dörren i baklås så hittar man inte ut...
torsdag 14 mars 2013
Istället för mail - Till skriften
Precis som de flesta av er andra så lärde jag mig att läsa och skriva i skolan. Men först i 17-årsåldern började jag utveckla min egen förmåga att kombinera bokstäver på olika vis för att få fram något läsbart.
Det är och har sedan dess för mig varit ett konstruktivt sätt att avreagera sig, stilla rastlöshet och känna att man skapar något. När man väl har lärt sig det så försvinner det aldrig, även om man kan tappa skärpan om man inte aktivt skriver.
De senaste åren har jag tappat stinget. Någon gång ibland kan jag plita ned något som för dagen känns intressant, men inga följetonger eller större projekt som jag kunde ge mig på förr. Drömmen var en gång att börja skriva böcker - den drömmen är död. För det första kan jag inte hålla fokus så länge på en och samma sak - som det förmodligen skulle krävas för att skapa ett större skönlitterärt skriftverk. För det andra så är jag en akterseglad skribent.
Det här jag skriver precis nu tvingar jag mig själv att skriva. Jag har den röda tråden men fantasin går på sparlåga...
Men imorgon tänkte jag läsa Stäppvargen (igen). Får väl se om jag kan hitta inspiration där.
Det är och har sedan dess för mig varit ett konstruktivt sätt att avreagera sig, stilla rastlöshet och känna att man skapar något. När man väl har lärt sig det så försvinner det aldrig, även om man kan tappa skärpan om man inte aktivt skriver.
De senaste åren har jag tappat stinget. Någon gång ibland kan jag plita ned något som för dagen känns intressant, men inga följetonger eller större projekt som jag kunde ge mig på förr. Drömmen var en gång att börja skriva böcker - den drömmen är död. För det första kan jag inte hålla fokus så länge på en och samma sak - som det förmodligen skulle krävas för att skapa ett större skönlitterärt skriftverk. För det andra så är jag en akterseglad skribent.
Det här jag skriver precis nu tvingar jag mig själv att skriva. Jag har den röda tråden men fantasin går på sparlåga...
Men imorgon tänkte jag läsa Stäppvargen (igen). Får väl se om jag kan hitta inspiration där.
söndag 14 oktober 2012
Istället för mail - Till dystopin
Huset var rött, och en solig sommareftermiddag kunde man nästan se den röda färgen lysa under det halmbeklädda taket. Det var inte särskilt stort, men det var vackert. Och det var Mitt!
Måhända att dess skönhet påverkades av mitt ägandeskap - ty vad som är vackert är en subjektiv fråga. Men hur många gånger jag än begagnade konstnärsidyllen; det röda huset och dess vita knutar, med halmtaket, dess två fönster och skorstenen. Hur det låg strax bakom en porlande bäck och det klargröna gräset där daggen glittrade i soluppgången.
Hur många gånger jag än avnjöt dess porträtt så blev jag aldrig mätt.
Jag hade ställt en bänk på den lilla kullen en bit ifrån huset. Om kvällarna brukade jag tända ett bloss när jag satt på bänken och beskådade solnedgångens majestätiska föreställning. Fast en kväll så brast bilden av mitt paradis.
När solens strålar klövs mot trädtopparnas horisont så ställde jag mig själv frågan om hur många fler som möjligen just bevittnat samma sak. Med ens så var solnedgången inte lika privat eller märkvärdig längre. Inte heller björkarnas tempeldans som gick i takt med vindens toner. Med avsmak knackade jag ur pipan och gick mot huset. Vid spången som gick över bäcken blev attackerades jag av en myggsvärm i samma andetag som knotten hade middagsbjudning med mina vader som huvudrätt. I språng nådde jag fram till ytterdörren och andfådd vred jag om nyckeln och steg in.
Jag mötte ett sotigt rökmoln och andnöden blev påtaglig när jag hasade fram mot vedspisen för att öppna skorstenen. När det var avklarat lade jag mig på bäddsoffan för att pusta ut. Lungorna skrek och jag var i det närmaste lamslagen. Jag lyssnade till moraklockans pendelrörelser och tankarna vaggade med i rytmen.
Knappt 10 minuter senare kunde jag andas normalt igen. Jag slog upp ögonen och tittade mot spisen. Rökmolnet hade inte försvunnit helt, men i takt med att dess dimma lättade kunde jag ana en silhuett anta form.Men i samma skede som färgnyanser började bryta fram så sprack bilden och jag rusade fram för att titta på spillrorna.
När jag blev varse med vem bilden hade visat så frös blodet till is: Jag hade tappat mig själv...
/Harzan, S2 2012-07-03
Måhända att dess skönhet påverkades av mitt ägandeskap - ty vad som är vackert är en subjektiv fråga. Men hur många gånger jag än begagnade konstnärsidyllen; det röda huset och dess vita knutar, med halmtaket, dess två fönster och skorstenen. Hur det låg strax bakom en porlande bäck och det klargröna gräset där daggen glittrade i soluppgången.
Hur många gånger jag än avnjöt dess porträtt så blev jag aldrig mätt.
Jag hade ställt en bänk på den lilla kullen en bit ifrån huset. Om kvällarna brukade jag tända ett bloss när jag satt på bänken och beskådade solnedgångens majestätiska föreställning. Fast en kväll så brast bilden av mitt paradis.
När solens strålar klövs mot trädtopparnas horisont så ställde jag mig själv frågan om hur många fler som möjligen just bevittnat samma sak. Med ens så var solnedgången inte lika privat eller märkvärdig längre. Inte heller björkarnas tempeldans som gick i takt med vindens toner. Med avsmak knackade jag ur pipan och gick mot huset. Vid spången som gick över bäcken blev attackerades jag av en myggsvärm i samma andetag som knotten hade middagsbjudning med mina vader som huvudrätt. I språng nådde jag fram till ytterdörren och andfådd vred jag om nyckeln och steg in.
Jag mötte ett sotigt rökmoln och andnöden blev påtaglig när jag hasade fram mot vedspisen för att öppna skorstenen. När det var avklarat lade jag mig på bäddsoffan för att pusta ut. Lungorna skrek och jag var i det närmaste lamslagen. Jag lyssnade till moraklockans pendelrörelser och tankarna vaggade med i rytmen.
Knappt 10 minuter senare kunde jag andas normalt igen. Jag slog upp ögonen och tittade mot spisen. Rökmolnet hade inte försvunnit helt, men i takt med att dess dimma lättade kunde jag ana en silhuett anta form.Men i samma skede som färgnyanser började bryta fram så sprack bilden och jag rusade fram för att titta på spillrorna.
När jag blev varse med vem bilden hade visat så frös blodet till is: Jag hade tappat mig själv...
/Harzan, S2 2012-07-03
lördag 11 september 2010
"Schack" - Ur kommunistprofetens dagbok
"Vi spelar schack för att fördriva tiden.
Hästar och löpare dukar under en efter en.
Angreppets snabbhet, den plötsliga reträtten.
Talang, snabbfotade pjäser. En säker seger.
Omfatta helheten, överväg alla chanser.
Slå till beslutsamt utan att tveka.
Att rädda ett torn kan vara ett misstag.
Det händer ju att en bonde kan bidra till segern.
I början är båda lika starka.
Men det är bara den ena sidan som kan segra.
Angrip, försvara dig! Kämpa envist.
Då förtjänar du att kallas strateg."
- Ho Chi-Minh
Utan att ställa mig bakom honom politiskt så måste jag medge att han gav en vacker symbolik åt sin kamp, främst personifierad av dikten ovan. Och säg mig, vilar det inte en existentiell glans över den också?
/Harzan
Hästar och löpare dukar under en efter en.
Angreppets snabbhet, den plötsliga reträtten.
Talang, snabbfotade pjäser. En säker seger.
Omfatta helheten, överväg alla chanser.
Slå till beslutsamt utan att tveka.
Att rädda ett torn kan vara ett misstag.
Det händer ju att en bonde kan bidra till segern.
I början är båda lika starka.
Men det är bara den ena sidan som kan segra.
Angrip, försvara dig! Kämpa envist.
Då förtjänar du att kallas strateg."
- Ho Chi-Minh
Utan att ställa mig bakom honom politiskt så måste jag medge att han gav en vacker symbolik åt sin kamp, främst personifierad av dikten ovan. Och säg mig, vilar det inte en existentiell glans över den också?
/Harzan
lördag 21 november 2009
Bob Marleys unite
De senaste dagarna har jag vid lediga stunder suttit begravd i boken "Marley: Lejonets frihetssång", vilken är en biografi om Bob Marley av Christer Lindberg. Och intentionerna med denna skrivelse är inte att recensera boken - även fast den är riktigt bra!
Utöver Bob Marley så presenterar författaren även Jamaica för läsaren, och vid ett tillfälle rös jag till...
Politiken i Jamaica (och egentligen hela latinamerika - helt förstörda av USA) är inte som den i Sverige där det finns 243590459 olika partier och enda skillnaden är namnen. Ett högerparti i Jamaica är så långt åt höger det kan komma, och ett vänsterparti likaså, fast åt vänster.
Vid slutet av 70-talet hade det varit mycket politiska gatustrider - ett politiskt inbördeskrig. Det skördade människooffer dag och natt i ända, och partierna som slogs om makten (...i det "demokratiska" Jamaica) var det konservativa JLP, lett av Edward Seaga och det socialistiska PNP, lett av Michael Manley.
När en vapenvila hade blivit överenskommen så arrangerade de båda partierna en fredsgala, känd som One Love Peace-Concert. De flesta av Jamaicas kända artister uppträdde, och även den störste av dem alla: Bob Marley.
När Bob Marley & The Wailers spelar "Jammin'" så slutar Marley att sjunga efter låttexten och improviserar olika stycken som förkunnar att Jamaica och dess befolkning måste förenas för deras egen överlevnad. Han dansar och gestikulerar och är till synes i trance, sedan kallar han upp Seaga och Manley på scenen. När de båda infunnit sig så fattar han deras högerhänder och för dem samman över sitt eget huvud, medan han själv står i trance och prisar Gud och freden...
Jag har Aldrig sett eller hört talas om något liknande!
/Harzan
Utöver Bob Marley så presenterar författaren även Jamaica för läsaren, och vid ett tillfälle rös jag till...
Politiken i Jamaica (och egentligen hela latinamerika - helt förstörda av USA) är inte som den i Sverige där det finns 243590459 olika partier och enda skillnaden är namnen. Ett högerparti i Jamaica är så långt åt höger det kan komma, och ett vänsterparti likaså, fast åt vänster.
Vid slutet av 70-talet hade det varit mycket politiska gatustrider - ett politiskt inbördeskrig. Det skördade människooffer dag och natt i ända, och partierna som slogs om makten (...i det "demokratiska" Jamaica) var det konservativa JLP, lett av Edward Seaga och det socialistiska PNP, lett av Michael Manley.
När en vapenvila hade blivit överenskommen så arrangerade de båda partierna en fredsgala, känd som One Love Peace-Concert. De flesta av Jamaicas kända artister uppträdde, och även den störste av dem alla: Bob Marley.
När Bob Marley & The Wailers spelar "Jammin'" så slutar Marley att sjunga efter låttexten och improviserar olika stycken som förkunnar att Jamaica och dess befolkning måste förenas för deras egen överlevnad. Han dansar och gestikulerar och är till synes i trance, sedan kallar han upp Seaga och Manley på scenen. När de båda infunnit sig så fattar han deras högerhänder och för dem samman över sitt eget huvud, medan han själv står i trance och prisar Gud och freden...
Jag har Aldrig sett eller hört talas om något liknande!
/Harzan
måndag 16 november 2009
Al Swearengen - A true champion
Al Bundy brukar ju katalogiseras som en riktig man, och man framhåller ofta honom som exempel när man väljer karaktäristik angående, just: En riktig man.
Men killen luktar ju skit och är en riktig tönt... Ett bättre lämpat alternativ vore Al Swearengen från serien Deadwood.
Han har en häpnadsväckande vokabulär, som är kryddad med en mängd svordomar. Han kan förstå och göra sig förstådd inför Mr Wu. Mr Wu som bara kan ett ord på engelska ("Cocksucker") vänder sig alltid till Al när han råkar i trångmål, och på Als kontor så gestikulerar Mr Wu vilt och ritar teckningar medan Al svarar honom efter bästa förmåga - vilket lyckas i stort sett varje gång.
Han har även ett hjärta av guld: Krymplingen som han brukar trakassera för att hon släpar benet efter sig när hon städar hos honom hade aldrig överlevt utan Al. Han adopterade henne från ett barnhem och gav henne ett jobb, och det är hans sätt att skydda henne.
Horan Trixie som Al piskar på med jämna mellanrum och låter henne tillfredsställa honom när han känner att det är dags hade heller aldrig klarat sig utan Al, hon hade dött i sista avsnittet om det inte vore för honom.
Al är den personen som håller Deadwood levande, och stöter han på trubbel... ja då skär han halsen av någon så är saken löst.
Han har en färgstark personlighet, är handlingskraftig och smart. Zebulon Macahan kan slänga sig i väggen!
... förresten så vet Al precis hur man bemöter motgångar:
/Harzan
Men killen luktar ju skit och är en riktig tönt... Ett bättre lämpat alternativ vore Al Swearengen från serien Deadwood.
Han har en häpnadsväckande vokabulär, som är kryddad med en mängd svordomar. Han kan förstå och göra sig förstådd inför Mr Wu. Mr Wu som bara kan ett ord på engelska ("Cocksucker") vänder sig alltid till Al när han råkar i trångmål, och på Als kontor så gestikulerar Mr Wu vilt och ritar teckningar medan Al svarar honom efter bästa förmåga - vilket lyckas i stort sett varje gång.
Han har även ett hjärta av guld: Krymplingen som han brukar trakassera för att hon släpar benet efter sig när hon städar hos honom hade aldrig överlevt utan Al. Han adopterade henne från ett barnhem och gav henne ett jobb, och det är hans sätt att skydda henne.
Horan Trixie som Al piskar på med jämna mellanrum och låter henne tillfredsställa honom när han känner att det är dags hade heller aldrig klarat sig utan Al, hon hade dött i sista avsnittet om det inte vore för honom.
Al är den personen som håller Deadwood levande, och stöter han på trubbel... ja då skär han halsen av någon så är saken löst.
Han har en färgstark personlighet, är handlingskraftig och smart. Zebulon Macahan kan slänga sig i väggen!
... förresten så vet Al precis hur man bemöter motgångar:
/Harzan
onsdag 28 oktober 2009
Harzans cirkel
Igår var löven på träden gröna. De som är kvar idag är gula eller röda, de som fallit till marken är bruna. Imorgon faller det kanske snö över dem. Men solen bryr sig inte - hon måste skina ändå.
/Harzan
/Harzan
fredag 24 juli 2009
Istället för mail - Till flashback
Jag har inte skrivit något på länge, och skulden bär Flashback. Flashback är nog det roligaste, och därtill bästa, forum som existerar på internet.
Allt står att finna i forumets alla avdelningar, sedan är läsningen både nöjsam och lärorik. Tänk er själva: Det är som att skratta sig igenom högstadiet och få toppbetyg. Vem önskar inte att det vore så lätt?
Men för den som ännu inte är registrerad på forumet, men står i begrepp att bli det så skall jag, godheten själv, bara göra vissa saker klart:
Allt står att finna i forumets alla avdelningar, sedan är läsningen både nöjsam och lärorik. Tänk er själva: Det är som att skratta sig igenom högstadiet och få toppbetyg. Vem önskar inte att det vore så lätt?
Men för den som ännu inte är registrerad på forumet, men står i begrepp att bli det så skall jag, godheten själv, bara göra vissa saker klart:
- Har du ingen förmåga att värdera det du läser så kan du skippa hela grejen. Det är mycket skitsnack, men känner du till: "Källkritik" så är det nog inget problem...
- Är du kille så skall du överdriva alla upplevelser och egenskaper med minst 50%, men medel är 75%. Är din mandom 20 centimeter lång i verkligheten så är den minst 40 på flashback. Om du blev av med oskulden när du var 15 i verkligheten så var du högst 10 på flashback. - Ja, ni förstår poängen...
- Är du tjej så älskar du analsex, oralsex och allt annat som pojkar brukar fantisera om och som man ser i erotiska filmer. Annars passar du inte riktigt in på flashback...
- Är du under 18 så är du faktiskt inte välkommen. Men nästlar du dig in ändå så är ett tips att du håller käften om det, annars blir du retad och sedermera avstängd...
- Om du ljuger, tramsar eller spelar dum så blir du illa omtyckt, och då är du ett troll. Du kan även felaktigt bli anklagad för att vara ett troll eller "trolla" ifall folk tror att du ljuger eller dylikt.
- Ett tips är att ha starka åsikter, gärna högerextrema, om du vill bli omtyckt. Merparten av användarna på flashback är oftast Sverigedemokrater eller renodlade rasister. Att vara lagd åt höger i politiken är dock inget tvång, men karaktärssvaga socialdemokrater eller blöjsocialister brukar vara ganska lätta byten för en erfaren flashbackare. De talföra och karaktärsstarka vänsteranhängarna är till antalet underlägsna på flashback, men de flesta kan ta för sig. Liberalerna är desto fler, och även socialliberaler går väl under den grenen antar jag...
- Mörkhyade, judar, blattar och romer är mindre värda - även på flashback! (Hoppas folk som läser detta förstår ironi, annars lär jag behöva skaffa gallerdörr)
- Hata bögar, om du däremot skulle gilla dem så är: "Alternativa sexualiteter" forumsavdelningen för just dig! Men där kan du även springa över en del djursex och andra bisarra saker...
- Utöver detta så är attityden hård, och sarkasm en välanvänd produkt. Men efter ett tag på flashback så förstår du att... ja, det märker du...
- Håll dig anonym så gott det går...
- Var inte uppkäftig om det står "admin" eller "moderator" under en persons användarnamn, dessa är makthavarna i det feodala forumet och kan således se till att du inte är välkommen. Om det är en vanlig medlem så är det bara att köra på, om du gör det i balanserad utsträckning och ändå håller dig till ämnet...
- Lycka till!
tisdag 14 juli 2009
Istället för mail - Novell till mörkret
Jag fruktar inte nattens bäcksvarta mörker, utan ångestens bittra, hopplösa mörker - det som sänker sig över oss alla, då och då. Den som har fått smak för berusningspreparat har en biljett ifrån det, men den som är vaken försöker hålla sig undan, för ruset går över och då blir det ännu mörkare.
Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.
Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...
//Harzan
Jag söker efter ljuset men strömmen har gått och ute är det kolsvart. Jag letar efter orsaker och anledningar till min olycka, bygger upp händelseförloppen och sedan står det klart för mig att jag kunde ha öppnat andra dörrar tidigare i ungdomen. Nu söker jag efter en ny dörr, men alla tycks vara låsta. Det ger en bra bild av den tvivelaktiga värld vi lever i: Allt är låst, ingen litar på någon; de religiösa tror knappt på sin Gud. I allt detta tvivel börjar jag söka efter någon att skylla på, någon som är skyldig till att jag låste dörren för mig själv. Och precis när jag börjar syna de potentiella syndabockarna så ser jag hur det blinkar till och ett starkt ljus skiner i rummet intill.
De tankar som sekunden innan blockerat mina sinnen försvinner med ens och jag rusar dit. Vad ljuset kommer ifrån kan jag inte se - det är alltför starkt - men det lyser mot något på väggen. När jag kommer närmare ser jag något som liknar en tavla. Något får mig att tro att jag kommer se något avgörande i tavlan, något som visar framtiden, eller vad min olycka kan bero på. Det bästa vore ett porträtt av syndabocken som successivt drivit ut mig i periferin, och fått mig att låsa omkring mig i förvillelsen om att jag nu kan vara säker. - Men det är en spegel; den visar att den enda som står skyldig är jag själv. Trots allt som en gång hänt så har det hela tiden varit upp till mig att ta livet på allvar och bädda för framtiden, men i min naiva barn- och ungdom har jag bara varit korkad. Aldrig tidigare har jag försökt komma undan en spegel, men nu försöker jag fly mitt hem där jag gått allena allt för länge.
Jag springer ut i hallen, sliter åt mig en jacka och hoppar i mina skor. Jag flyr ut genom staden med buss, hoppar av ute i ödemarken och springer över täppor och stenrösen. Jag törs inte titta mig över axeln, men när lungorna svider och benen inte vill hålla hastigheten så stannar jag för att pusta ut. Jag ser mig omkring och blir varse med att jag står i ingenmansland. Mörkret ter sig befriande, jag känner mig mer timid än någonsin och lägger mig under ett träd för att sopa rent i mitt inre.
Efter en stund hör jag fotsteg komma emot mig. Jag sätter mig upp och försöker se efter vem eller vad. Men det är för mörkt, och stegen tystnar.
Jag är störd och vill inte vara kvar så jag sätter av i galopp än en gång. Men efter en tid känner jag någon som flåsar mig i nacken - när jag stannar och vänder mig om så ser jag en kvinna klädd i svart.
Hon tar fram en spegel...
//Harzan
lördag 20 juni 2009
Filologisk fundering
Frukost - Dagens första måltid.
Jag har av någon outgrundlig anledning fastnat vid ordet och vari dess upprinnelse står att finna. För om man slår ihop ordet: "Frugal" - vilket betyder "enkel" - med: "Kost" så blir det ju frukost.
Jag vet inte hur den gemene individen avnjuter sin frukost men jag brukar slänga i mig en macka eller två, kanske gröt med sjuhelvets massa socker på och om jag känner mig trött så toppar jag måltiden med en kopp kaffe (som smakar sirap, socker är gott ser du).
Frukosten är således inte särskilt avancerad att tillreda och heller inte att avnjuta. Det är en relativt enkel måltid i jämförelse med de övriga man har förmånen att bespisa sig själv under dagens gång.
Och därvid kan man fastställa byggstenarna kring mitt grubbel: Frugal (enkel) + kost = Frukost!
Nåja, dags att äta frukost och sedan ringa svenska akademien för att driva in ett svar på min fråga...
//Harzan
Jag har av någon outgrundlig anledning fastnat vid ordet och vari dess upprinnelse står att finna. För om man slår ihop ordet: "Frugal" - vilket betyder "enkel" - med: "Kost" så blir det ju frukost.
Jag vet inte hur den gemene individen avnjuter sin frukost men jag brukar slänga i mig en macka eller två, kanske gröt med sjuhelvets massa socker på och om jag känner mig trött så toppar jag måltiden med en kopp kaffe (som smakar sirap, socker är gott ser du).
Frukosten är således inte särskilt avancerad att tillreda och heller inte att avnjuta. Det är en relativt enkel måltid i jämförelse med de övriga man har förmånen att bespisa sig själv under dagens gång.
Och därvid kan man fastställa byggstenarna kring mitt grubbel: Frugal (enkel) + kost = Frukost!
Nåja, dags att äta frukost och sedan ringa svenska akademien för att driva in ett svar på min fråga...
"De soliga eller regnfria sommardagarna äta vi bakom den stora byggnaden under björken, och, vet du, det är spetsen på alltihop! Vore ej den björken där vore hela stället utan värde för mig. Den ger en sådan härlig skugga, och just där är det litet, litet, lagom dragigt, så att hvarken mygg eller mott trifvas där" ~Carl Larsson ur boken: "Ett hem"
tisdag 9 juni 2009
Gollum och sagan om ringen
2001 kom den första filmen: Härskarringen. 2002 följdes den upp av: Sagan om de två tornen och 2003 släpptes sista filmen: Sagan om Konungens återkomst.
Då var jag 11-13 år gammal och inte ett dugg intresserad av film, det enda jag brydde mig om var fotboll. Några år senare tittade jag igenom trilogin tillsammans med en kompis och tyckte det var helt okej, men fortfarande ointressant.
De senaste dagarna har jag sett den igen, och blivit kär... i Gollum.
Vilken kämpe. Till skillnad från Aragorn, Legolas, Frodo, Gandalf så är han sin egen herre, även om han är en smula schizofren. Han är envis, slug och stark trots att han har allt emot sig.
Han ser ut som han nyss trillat ner ifrån fulträdet, han är hatad, han är undernärd och han är utstött från dem som en gång var hans folk, hans vänner och familj. Men han finner kärlek hos en ring. Något så litet blir något stort för honom och han kämpar hela tiden för att få tillbaks det han anser vara sitt.
Vad de andra - de som stött ut honom - anser om saken bryr han sig inte ett smack om. Han är sedan dagen han blev utstött sin egen härskare. Han är en karaktärsingivande och stark person och räds - trots sin storlek - ingenting.
Sedan är han den ende i filmen som faktiskt lyckas med det han företagit sig. Nåväl, Samwise Gamgi kanske lyckades också. Men Gollums enda "uppdrag" är att ta tillbaks sin ring, vilket han gör. Frodo fullbordar sitt uppdrag genom att knuffa ner Gollum i domedagsbergets eldar, men Gollum håller sin ring till döden.
Förövrigt så tycker jag filmerna i stort är ruskigt bra. Lite väl utdragna på sina ställen men det ger ju bra tillfällen till rökpauser och liknande.
Aragorn, Legolas och Gimli är en stark trio som inte backar ens för döden själv. Gandalf är en hård gamling som hela tiden vet vart skåpet skall stå och mer än gärna vägleder vilseledna människor. Alverna och dvärgarna förenas tack vare Gimli och Legolas, människorna lämnas att styra midgård och all ondska är utrotad.
En mästerlig trilogi. Och jag vet en som kommer befatta sig med böckerna!
Förresten: Sagan om luren - Min egna tolkning av sagan om ringen! Kan förvisso karaktäriseras som en parodi...
//Harzan
Då var jag 11-13 år gammal och inte ett dugg intresserad av film, det enda jag brydde mig om var fotboll. Några år senare tittade jag igenom trilogin tillsammans med en kompis och tyckte det var helt okej, men fortfarande ointressant.
De senaste dagarna har jag sett den igen, och blivit kär... i Gollum.
Vilken kämpe. Till skillnad från Aragorn, Legolas, Frodo, Gandalf så är han sin egen herre, även om han är en smula schizofren. Han är envis, slug och stark trots att han har allt emot sig.
Han ser ut som han nyss trillat ner ifrån fulträdet, han är hatad, han är undernärd och han är utstött från dem som en gång var hans folk, hans vänner och familj. Men han finner kärlek hos en ring. Något så litet blir något stort för honom och han kämpar hela tiden för att få tillbaks det han anser vara sitt.
Vad de andra - de som stött ut honom - anser om saken bryr han sig inte ett smack om. Han är sedan dagen han blev utstött sin egen härskare. Han är en karaktärsingivande och stark person och räds - trots sin storlek - ingenting.
Sedan är han den ende i filmen som faktiskt lyckas med det han företagit sig. Nåväl, Samwise Gamgi kanske lyckades också. Men Gollums enda "uppdrag" är att ta tillbaks sin ring, vilket han gör. Frodo fullbordar sitt uppdrag genom att knuffa ner Gollum i domedagsbergets eldar, men Gollum håller sin ring till döden.
Förövrigt så tycker jag filmerna i stort är ruskigt bra. Lite väl utdragna på sina ställen men det ger ju bra tillfällen till rökpauser och liknande.
Aragorn, Legolas och Gimli är en stark trio som inte backar ens för döden själv. Gandalf är en hård gamling som hela tiden vet vart skåpet skall stå och mer än gärna vägleder vilseledna människor. Alverna och dvärgarna förenas tack vare Gimli och Legolas, människorna lämnas att styra midgård och all ondska är utrotad.
En mästerlig trilogi. Och jag vet en som kommer befatta sig med böckerna!
Förresten: Sagan om luren - Min egna tolkning av sagan om ringen! Kan förvisso karaktäriseras som en parodi...
//Harzan
tisdag 26 maj 2009
Perfect Day
Lou Reed - som kanske är mest känd från tiden med sitt band: Velvet Underground - är en artist jag lyssnat lite smått på de senaste åren. Min absoluta favorit med honom är "Perfect Day":
Hoppas play-knappen fungerar som vanligt...
Om man lyssnar stringent till texten så är det en ganska händelselös dag. Han sitter och dricker en dryck i all enkelhet, drar hemåt och tittar på en film och drar sedan till zoo och matar djuren.
När en heroinmissbrukare verkligen är inne i ett pågående missbruk så är det en väldigt passiv människa. Har hon inte fått sin dagliga dos av heroin så är hon orklös och ligger förmodligen och kvider hela dagen. Har hon däremot fått sin drog så kan hon fungera som en vanlig människa, men dock så tillkommer vissa restriktioner och dagens höjdpunkt kan vara till exempel att mata djuren på zoo.
Enligt min mening så är det en fantastiskt vacker låt...
//Harzan
Hoppas play-knappen fungerar som vanligt...
"Oh, it's such a perfect dayDet är ju ganska lätt att tro att han sjunger om en dag med sin älskade, att låten handlar om kärlek. Det kanske den gör på sätt och vis men min tolkning av den är att han sjunger sarkastiskt om en inbillad kärlek: Kärleken till heroin.
I'm glad I spend it with you"
Om man lyssnar stringent till texten så är det en ganska händelselös dag. Han sitter och dricker en dryck i all enkelhet, drar hemåt och tittar på en film och drar sedan till zoo och matar djuren.
När en heroinmissbrukare verkligen är inne i ett pågående missbruk så är det en väldigt passiv människa. Har hon inte fått sin dagliga dos av heroin så är hon orklös och ligger förmodligen och kvider hela dagen. Har hon däremot fått sin drog så kan hon fungera som en vanlig människa, men dock så tillkommer vissa restriktioner och dagens höjdpunkt kan vara till exempel att mata djuren på zoo.
"Just a perfect dayHjärnan är på semester och därför lämnas problemen i sin ensamhet. Men när heroinet sedan slutar verka så kommer problemen tillbaka och semestern är över, därför njuter karaktären i låten av stunden. Det är skönt och hon har funnit lugnet för dagen. Heroinet har fått henne att förneka, och rentav glömma vem hon egentligen är, den hon trodde att hon var. Hon var en gång ung, livsglad och rask, en bra människa. Men när heroinet kom så visade det sig att hon var någon annan, hon var en svag och tragisk människa och hennes enda kärlek är den till heroinet.
problems all left alone
Weekenders on our own
it's such fun
Just a perfect day
you made me forget myself
I thought I was
someone else, someone good"
Enligt min mening så är det en fantastiskt vacker låt...
//Harzan
torsdag 14 maj 2009
Min ständiga antipati
Av alla ämnen i skolan så finns det ett jag hyser en ren avsky emot. Det är logikens triumf över den fria tanken och man tillåts inte svänga fritt och leka med orden; på grund av att det är matte och infekterat av störande siffror som i min hjärna inte utgör något speciellt syfte mer än att enervera och låta mig längta efter att få se dödens standar.
Matten är min eviga plåga; högstadiematten klarade jag med ett nödrop och gymnasiematten barkade åt helvete när högstadiet slutade.
Men jag lyckades ändå imponera smått på min matematiklärare idag. Jag skrev en dikt på fri hand:
Jag hatar matematik
Det är en pest
I min hjärna frodas blott kalabalik
Jag är fjättrad som en blodtörstig best
Jag vill läsa ryska
Det är ett intressant språk
Eller varför inte tyska?
Hellre det än att räkna bråk
Jag är blek som vitaste liket
Matten är det svåraste klivet
Jag bävar inför sista skriket
Matten berövar mig det vi kallar livet
Men det vet ju alla:
Tiden läker våra sår
Slutets ljud över salen falla
Döden kommer - tiden går
//Harzan
Matten är min eviga plåga; högstadiematten klarade jag med ett nödrop och gymnasiematten barkade åt helvete när högstadiet slutade.
Men jag lyckades ändå imponera smått på min matematiklärare idag. Jag skrev en dikt på fri hand:
Jag hatar matematik
Det är en pest
I min hjärna frodas blott kalabalik
Jag är fjättrad som en blodtörstig best
Jag vill läsa ryska
Det är ett intressant språk
Eller varför inte tyska?
Hellre det än att räkna bråk
Jag är blek som vitaste liket
Matten är det svåraste klivet
Jag bävar inför sista skriket
Matten berövar mig det vi kallar livet
Men det vet ju alla:
Tiden läker våra sår
Slutets ljud över salen falla
Döden kommer - tiden går
//Harzan
onsdag 13 maj 2009
Ingmar Bergman - Tystnaden
Jag har precis tagit ett steg längre in i Sveriges kulturhistoria genom att befatta mig med att se och försöka förstå en viss regissör som förmodligen hela världen är bekant med: Ingmar Bergman. Jag har sett filmen: "Tystnaden" och måste säga att jag är ganska fascinerad av den. (Notera att min beskrivning av den endast är den tolkning sett ur mina ögon, vet inte om experterna håller med om det jag skriver)
Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.
Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.
En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!
//Harzan
Den är skrämmande verklig - men ändå klart abstrakt. Ungefär som att realismen och surrealismen krockar och en otäck smäll uppstår. Låt oss ponera att vi sätter oss på tåget mot Stockholm; vi gör ju inte klart för "tittarna" att vi är på väg mot Stockholm. Tittarna ser ju endast att vi sitter i en kupé men har ingen aning om varför, vart vi är på väg eller var det utspelar sig.
Närheten i "Tystnaden" är också påtaglig:
Pojken som springer runt på tåget och tittar på soldater och sedan tittar ut genom fönstret och ser X antal pansarvagnar transporteras förbi. Senare i filmen när pojken - som heter Johan - står och tittar på sin moster som ligger sjuk i sin säng så märker han hur nattduksbordet med karaff och glas på börjar darra. Han går då och ställer sig i fönstret och ser en pansarvagn åka omkring i staden. - Men vad pansarvagnarna utgör för syfte i filmen förblir en gåta.
Portieren på hotellet är också - utöver Johan, hans moder Anna och moster Ester - en viktig karaktär i filmen. Men varför är omöjligt att förstå; han gör det jobb som en hotelltjänsteman skall göra, men utöver det så vakar han över den sjuka Ester som ligger och kvider i febernojor och hallucinationer.
Ester som är svårt sjuk kan ändå sköta sitt arbete som boköversättare och försöka hålla koll på sin lösaktiga syster Anna - som hon i mina ögon har en incestuös och lesbisk kärlek till, men för Anna så är systerns oförklarade kärlek endast hat. En sak som jag noterade i början av filmen är att när Ester går in och tittar till den sovande modern och hennes son så stryker hon Anna över håret med en sentimental blick, hon för sedan sin hand mot Johan men hejdar sig.
Senare i filmen drar sig Johan i vaket tillstånd många gånger undan vid beröring från sin moster och hon nämner vid ett tillfälle att "Det är bara mamma som får röra vid dig" när han dragit undan sin kind.
En väldigt bra och fängslande film som i ena stunden är klar och nära för tittaren men i andra stunden är fjärran som sol och måne. Klart sevärd och ytterst intressant.
Ett konstverk!
//Harzan
tisdag 28 april 2009
Bob Dylan - En kartlagd förvirring
Jag har länge ansett att Dylan är en opportunist som vänder kappan efter vinden och låter sig pressas av den stora massan. Men igår så läste jag några kapitel ur hans självbiografiska "Bob Dylan - Memoarer" och första kapitlet ur "Bob Dylan" vilken är en biografi av Henrich Detering.
Dylan själv beskriver ganska genomgående att efter hans genombrott som folksångare som producerade texter som radikala ungdomar, studenter och många andra använde som protestvisor mot makten så fick han ingen ro. Han hade flyttat till sin förra tillflyktsort "Woodstock" för att han och hans familj skulle få lugn, men det var förgäves. Till en början samlades folk för att han skulle uppenbara sig; han var deras ledare, deras messias och utvald till en hel generations samvete. - Något han själv förnekar, han ville inte vara en messias eller liknande. Han ville vara en familjefader som försörjde sig genom att skriva texter från botten av sitt hjärta. Att bli en frontfigur i ledande protester var ingenting han varken hade räknat med eller hade för ambition.
Detta eskalerade och han ansågs sedan vara en feg usling som inte vågade ta på sig uppdraget han själv bett om och folk demonstrerade utanför hans hus (Med tillstånd från myndigheter... konstigt nog) och krävde att han skulle leda massan mot vita huset.
Detering inleder sin biografi med att kartlägga och analysera Dylans olika pseudonymer och påvisar att denna förvirring Dylan gett en illusion av var inte en identitetskris där han sökte efter sig själv. - Det var till för att förvirra lobbyn som utsett honom till ledare och samvete för den tidens ungdomsgeneration. Han byggde alltså upp en mur, lurade ut sina anhängare på villovägar och gjorde hela fenomenet "Bob Dylan" till en enda stor gåta - allt för att få behålla sin äkta identitet och skydda sig själv, sin familj och sitt eget samvete.
Sensmoralen blir således att Bob Dylan är allt annat än opportunist och han förfogar över ett djup och en integritet av sällan skådat slag. Och efter att ha fått insikt i detta så förstår jag Dylan bättre, men jag vet inte riktigt vad jag anser om honom.
Och det kanske är lika bra att inte söka konkreta svar på den frågan?
//Harzan
Dylan själv beskriver ganska genomgående att efter hans genombrott som folksångare som producerade texter som radikala ungdomar, studenter och många andra använde som protestvisor mot makten så fick han ingen ro. Han hade flyttat till sin förra tillflyktsort "Woodstock" för att han och hans familj skulle få lugn, men det var förgäves. Till en början samlades folk för att han skulle uppenbara sig; han var deras ledare, deras messias och utvald till en hel generations samvete. - Något han själv förnekar, han ville inte vara en messias eller liknande. Han ville vara en familjefader som försörjde sig genom att skriva texter från botten av sitt hjärta. Att bli en frontfigur i ledande protester var ingenting han varken hade räknat med eller hade för ambition.
Detta eskalerade och han ansågs sedan vara en feg usling som inte vågade ta på sig uppdraget han själv bett om och folk demonstrerade utanför hans hus (Med tillstånd från myndigheter... konstigt nog) och krävde att han skulle leda massan mot vita huset.
Detering inleder sin biografi med att kartlägga och analysera Dylans olika pseudonymer och påvisar att denna förvirring Dylan gett en illusion av var inte en identitetskris där han sökte efter sig själv. - Det var till för att förvirra lobbyn som utsett honom till ledare och samvete för den tidens ungdomsgeneration. Han byggde alltså upp en mur, lurade ut sina anhängare på villovägar och gjorde hela fenomenet "Bob Dylan" till en enda stor gåta - allt för att få behålla sin äkta identitet och skydda sig själv, sin familj och sitt eget samvete.
Sensmoralen blir således att Bob Dylan är allt annat än opportunist och han förfogar över ett djup och en integritet av sällan skådat slag. Och efter att ha fått insikt i detta så förstår jag Dylan bättre, men jag vet inte riktigt vad jag anser om honom.
Och det kanske är lika bra att inte söka konkreta svar på den frågan?
//Harzan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)